Vinden

Opinionsmätningarna är aningen dystra för Alliansen, vilket är beklagligt. Ofta brukar jag ta dessa mätningar med en nypa salt, men ändå fungerar de som en fingervisning - och naturligtvis som en förhoppning för de politiska motståndarna när det gäller de politiska vindar som bestämmer klimatet för oss svenskarnas tycke och tänkande.

Kristdemokraterna försöker etablera sig som ett professionellt parti, men har svårt med att uppfatta sin moraliska roll i politiken. Diskrepansen mellan partiets ledning och rörelsen bland medborgarna börjar bli tydlig, men det är för tidigt att peka på någon orsak.

Det viktigaste är att Alliansen arbetar med att lösa valets viktigaste fråga: arbetslösheten.

Den insikten har även statsminister Fredrik Reinfeldt, som jag lyssnade på riksdagens interpellation igår. Om Alliansen reducerar mängden arbetslösa med 50,000 eller 100,000 ur havet om 300,000 arbetslösa har de nått sitt syfte, menade han.

Samtidigt förstår jag Göran Persson att han saknade motivation att bedriva valet 2006. Motivationen hade tagit slut.

Och, sd börjar nu komma upp i den politiska hetluften, då de klarar fyraprocentspärren. Faran med sd är att de kan väcka liv i högerspöket, vilket gör Alliansen till en ovanligt lätt politisk måltavla, men det finns anledning att ta sd:s politiska och demokratiska iver på allvar.

Kommunismen är död

Statsminister Fredrik Reinfeldt och den socialdemokratiska EU-kommissionären Margot Wallström har skrivit en gemensam debattartikel på DN. Hur ska vi förstå detta fenomen?

Att politiken börjar bli gränsöverskridande tror jag är en konsekvens av globalismen, där logiken är en förtätning inom den lokala politiken och en förskjutning i den globala, där två partier använder sin slagkraft tillsammans för att nå en global position, där intresset är att företräda i Sveriges namn.

Utöver att tolka tidens tecken så är det varken rätt eller fel att socialdemokraterna och Alliansen samarbetar med varandra. Det kan förefalla som en ideologisk kompromiss, som ger mindre partier utanför riksdagen större utrymme.

Men, problemet med EU är just de historiska ideologierna, vilket också artikelförfattarna poängterar. I likhet med deras uttryck av att skriva tillsammans är jag en varm anhängare av pragmatism, där politiska frågor omfattar en gemensam vision om välfärdsstaten som medborgarnas beskyddare:

Att skapa ett samhälle där tillväxt och europeisk konkurrenskraft kan förenas med hållbar utveckling, rättvisa och social trygghet.

Och, vad för val har socialdemokraterna när kommunismen är död?

Nekrokrati

Nu har jag tittat på del 2 av ordförande Persson. Avsnittet innehåller inga särskilda uttalanden. Möjligen har Göran Persson emot samarbetet med vänsterpartiets Gudrun Schyman, och lyfter fram hennes aggressiva feministiska handlande som klandervärd.

I bakgrunden till EU-toppmötet i Göteborg 2001 skymtar statssekreteraren Lars Danielsson, som följer med Persson i de utrikespolitiska kampanjen som föregår mötet. Danielsson håller en låg profil. George W Bush får komplimanger av Persson, och anser att media behandlar honom som en nolla.

Så kommer ryktena om älskarinnorna, som sliter tag i Göran Persson, som menar att det är medvetna politiska anklagelser i syfte att förstöra samarbetet mellan honom och ministrarna. Persson väljer att leva med anklagelserna.

Ut ur regeringen åker också Laila Freivalds som justitieminister och in kommer Thomas Bodström. Göran Persson väljer att plocka in en ung kille som är associerad med ett gammalt gäng inbitna socialdemokrater, då troligtvis för att balansera ny och gammal makt inom partiet.

Och naturligtvis Göran Perssons starka erkännande av israelerna. Det om något är positivt för svensk utrikespolitik att ta hänsyn till judarnas historia, som mynnade ut i forum för levande historia. Statsminister Fredrik Reinfeldt valde på liknande sätt göra upp med kommunismen, men än så länge är den satsningen torftig.

Sedan gillar jag Göran Perssons totala underskattning av Carl Bildt. Vad har Persson i tankarna?

Annat onödigt är ett larvigt uttalandet om Nordkorea, men det är ändå intressant med Perssons skarpa iakttagelser: Kulissmentaliteten som finns i Nordkorea inklusive nekrokrati, det vill säga staten styrs av en död man och att Kim Jong Il inte är en nerdrogad porrknutte. Jaha?

Piskan

Det är finurligt hur politik ska handla om en så simpel logisk verbal dans kring en ordlek: piskan och moroten.

Politiken strävar efter en jämvikt kring dessa begrepp för att smärtan respektive lusten ska stå i inbördes relation med varandra. Den politiker som gestaltar piskan respektive moroten på bästa personliga sätt utifrån rådande samhälleliga villkor vinner folkets förtroende.

Mona Sahlin (s) anklagar kristdemokraterna för vårdnadsbidraget, och folkpartiet för tidiga betyg och centern för passiv miljöpolitiken och stressar moderaterna för att “ni vill sparka på de som står utanför och säga sök nu de där jobben”.

Socialdemokraternas politik är fortfarande mer fokuserad på politiska låsningar än på samhälleliga lösningar. Fortfarande har Mona Sahlins längtan inte blivit ett trevligt utbyte, utan endast något bittert på fokusering på besvikelser.

Vem orkar med sådant i längden?

Belysa

Hur USA:s utrikesminister Condoleezza Rice försöker förändra den amerikanska befolkningens brustna förväntningar på president George W Bushs beslut om oförtrutet demokratisk krig i Irak är intressant att belysa.

Just precis.

Belysa.

Demokrati vs terrorism?

För irakierna har fortfarande efter fyra år då kriget inleddes inte fått el till sina bostäder. Någon politisk vilja att få slut på kriget verkar såldes inte finnas, vilket visar att det finns andra relaterade aspekter som går in i politiken, vilket är strikt förbjudna - åtminstone offentligt i Sverige.

Näringslivet.

Det om något behöver belysas.

Ensam

“Aldrig ensam - alltid ensam” var Göran Persson att i hans position som ordförande för socialdemokratiska partiet liksom statsminister och offentlig person.

“Alltid ensam” är att han saknade en politisk vision, sanktionerade en passiv ekonomi och underskattade behovet av en tydlig identifikation.

Alla dessa brister utnyttjade nuvarande statsminister Fredrik Reinfeldt, som identifierade sig med folket. Han gick till den politiska ytterligheten att acceptera arbetare, arbetslösa och ensamma mödrar, och vann i trovärdighet - som moderat.

Sedan sanktionerade Göran Persson en passiv ekonomi, som satte inflationsmålen i fokus och inte människans behov av sysselsättning.

Och för att kunna lyckas med att missa detta så måste det fattas någonting, något som är subtilt och sublimt i kommunikation. Då en politisk vision.

Vision måste varit just detta: “Alltid ensam, aldrig ensam”? Ett sådant negativt förhållningssätt ger ju inget hopp för framtiden, utan endast en kick där makten är till för maktens skull.

Det är så Göran Persson definierade det politiska livet.

Till skillnad mot Göran Persson valde Fredrik Reinfeldt att förena de borgliga i en “Allians för Sverige”, vilket visar att Fredrik Reinfeldt kunde fälla Göran Persson på hans eget grepp.

Ju mer Persson gnällde, desto mer log Reinfeldt. Det räckte för att vinna i taktiken kring attityder.

Erkännande

Nu erkänner Khalid Sheikh Mohammed att han planerat 11 september från början till slut, och att han varit Usama bin Ladens högra hand. Erkännandet kommer från militärfängelset Guantánamo i Kuba.

Att erkännandet kommer fram är naturligtvis bra, eftersom det sätter en mental gräns för att attentaten inte kommer att upprepas om hjärnan bakom illdåden sitter bakom lås och bom. Det skapar en viss slags känsla av trygghet mitt i all rädsla som måste kompenseras med kontrollerande fiberoptisk säkerhet. Världen har blivit en tryggare plats med en mindre galning.

Men, så enkelt är det naturligtvis inte. Politiskt sett så legitimerar detta president George W Bushs politik att ta lagen i egna händer. Ja, sådan stor makt har ju den amerikanska presidenten att han allena beslutar i utrikespolitiken. Bakom sig har han världens största militära administration och kompetens - och kritiker. Fler hjärnor än Usama bin Laden.

Kritiken som riktats mot militärfängelset och dess metoder har varit allvarlig och kraftfull. Det är mot den bakgrunden som Khalid Sheikh Mohammed erkännande kommer lämpligt, som ett bevis på militärfängelsets legitimitet och den förda politiken som besvarar terroristernas hotelser med liknande metoder, men som ytterst är demokratiskt tvivelaktiga.

Vädjan

Det ska bli intressant att se och följa vad utrikesminister Carl Bildt tänker göra för den svenske journalisten Dawit Isaak, som är en följetong i svensk media och en symbol för yttrande- och tryckfriheten. Kulturcheferna på sex olika tidningar skriver:

Det kan finnas skäl att fråga sig om den tysta svenska diplomatin har varit för tyst.

Det här har ju legat på socialdemokraternas orörda bord länge. Nu när Sverige har en slagkraftig utrikesminister så stiger naturligtvis förväntningarna på att Carl Bildt på något sätt ska få honom fri.

Eritrea är det land som pekats ut av USA och Etiopien för samarbete med al-Qaida i Somalia, vilket ledde till att Etiopien självmant gav sig i en framgångsrik väpnad konflikt med islamistiska extremister i Somalia.

Det är naturligtvis en skamfläck - eller en repa - att Dawit Isaak fortfarande sitter fängslad. Detta behöver poleras bort från svensk utrikespolitik. Om inte annat med hjälp av påtryckningar från USA. Här kan integrationsminister Nyamko Sabuni göra en spännande insats i samtal med USA:s utrikesminister Condoleezza Rice.

Mental tröghet kräver maktförflyttning till lokal nivå

TCO:s sakkunniga försöker på allvar tyda himlens tecken, men jag får en känsla av att de är pessimistiska till det lokala och globala perspektivet på tillvaron och misstänkliggör statens roll som välfärdens beskyddare, vilket leder till protektionism och nationalism.

Uppmanar TCO sina anställda till utökad protektionism, eller vad menar de?  Är det förbjudet att vara svensk i ett land med 22 procent invandrare?

Själv är jag klar i denna fråga. Statens roll är att stärka och uppmuntra företagsamheten genom att lyfta bort de tunga bördor som vilar över lokala initiativtagarna. Det är dessa som facket vill utöva social kontroll över.

Idag är det fortfarande mentalt trögt att försöka skapa något eget, vilket beror på att den svenska marknadsekonomin har alldeles för lite tilltro och balanserat förhållningssätt till individen - invandrare som svensk - som förväntas vilja göra en ekonomisk insats för sitt land.

När Kinas och Indiens ekonomier växer, är det inte mer en möjlighet för svensk del än ett hot? Ibland undrar jag var de skarpa hjärnorna finns och om de fortfarande sitter på skolbänken och söker bekräftelse från socialistiska lärare utan någon egen erfarenhet.

Här har statsminister Fredrik Reinfeldt ett stort ansvar att vända på den svenska pråmen. Med tanke på storleken så sker det inte i en handvändning.

Själv är jag besviken på den status que som nu råder i svensk näringsliv. Mycket tyder på att det är mer ord än handling, vilket säger en  hel del om den passiva atmosfär som råder i nuläget.

Den oskyldige journalisten och hans vänner

Dalademokraten Göran Greider har inte mycket gott att säga om journalister:

Ska man göra karriär inom branschen bör man se till att födas in i medel- eller överklassen och helst bo i Stockholm och gärna i Bromma; de stackare som inte har den bakgrunden måste kompensera med en sjujävla begåvning eller ambition.

Nepotism är naturligtvis tråkigt, men kompetens brukar gå i släktled. Ibland är det inte ens hantverket, utan snarare de värdefulla traditionerna som fungerat som god ton även i borgarhemmet.

Nu finns det naturligtvis behov av förnyelse, eftersom en utarmning av insikter leder till inavel och inskränkthet. Det förstod påven Innocentius XII som år 1692 skrev Romanum decet Pontificem i syfte att göra upp med släktkulten bland biskoparna i katolska kyrkan.

Nu har Guldspadejuryn underkänt bloggaren Magnus Ljungkvist, som driver Magnus tankar, som avslöjade Maria Borelius inkomster, vilket också ledde till hennes avgång från posten som handelsminister.

Anledningen är att det inte finns en särskild klass för bloggare. Det om något säger en del om journalistikens band till traditioner än dess orientering till förnyelse.

Samtidigt ökar bloggarnas betydelse. På Carl Bildts blogg klagar Expressens journalist Lars Lindström i en märkligt nedgången traditionalistisk ton:

Det är ju Carl Bildt som har valt att kommunicera på det här sättet med sin fanclub och med media. Då ska du väl inte klaga på att jag försöker fånga lite av ert stora intresse för utrikespolitik och ge en annan sida av utrikesministern är den dyrkade guden.

Just precis. Påven Innocentius XII och Dalademokraten, vänsterintellektuelle Göran Greider har mycket gemensamt även om det skiljer 315 år mellan deras texter. De vill inte delta i ett moraliskt förfall där släktingar bråkar med varandra.

Men släktingarna vill naturligtvis inte att någon klagar på dem. Deras gudförklarade inavel får ingen röra. Frågan är om Göran Greider har lika stor makt som påven.