Kränkt

Just relationen mellan DN och professorerna är i allmänhet alltid intressanta att belysa, då DN:s position i medielandskapet har en symbolisk särprägel av politiska institutioner.

Nu ser jag specifikt en fara i relationen mellan vetenskap och media där vågmästarrollen lätt kan övergå till bland annat statsvetarprofessor Bo Rothstein som utifrån sin specifika kunskaper kan skapa sig en oinskränkt symbolisk plattform där journalister lätt hamnar i underläge. De förväntas bocka och buga som studenterna, och ange fotnoter och referenser till sina artiklar.

Just noggrannheten - akribin - är viktig inom högre utbildning. Då för att understryka att tankarna inte är tagna ur luften, det vill säga ur artikelförfattarens eget sinne, utan just från någon annan. Så petigt är det alltså. Sedan är det en helt annan fråga om denna etiska kod passar i media.

Bo Rothstein hävdar nu att studien “Män och kvinnor är lika som bär” är kunskaper som är tagna från honom och att han inte ens blivit citerad.

Så är dragkampen igång. Repet - själva komplexet som det är frivilligt att delta i för allmänheten - ligger mellan journalistens Karin Bojs sätt att uttrycka sin trovärdighet gentemot allmänheten och institutionerna. För forskaren gäller en helt annan trovärdighet som handlar mer om “att tjäna mänskligheten och att ha respekt för mänskligt liv” och hålla sig till referenser inom den vetenskapliga offentligheten.

Lika strikt ställning har alltså inte journalisten Karin Bojs i denna komplicerade röra, som rör sig inom ett betydligt friare område, men framför allt är hennes uppgift att bevaka vad som är politiskt korrekt och upprätthålla en begränsad symbolisk makt gentemot institutionerna.

Professorernas sak blir därför lätt isolerad till en värld av hierarkiskt likatänkare - som är nödvändig för stabilitet i tankelivet, men nödvändigtvis inte politiskt korrekt i media som praktiserar denna makt gentemot allmänheten.

Samtidigt hör vetenskaplig strikt produktion inte hemma i en flyktig miljö som massmedia, vilket gör professorernas offentliga verksamhet aningen överdriven i kant. Särskilt när de redan har sin publik i föreläsningssalar och seminarium. Ur den synpunkten blir lätt förmaningar om petighet aningen snobbistiska i en offentlighet som DN.

Däremot har DN en en institutionell symbolisk makt som grundar sig på DN Debatt och en väl genomtänkt ledarredaktion, och mot den bakgrunden förväntas läsarna också vara mer utbildade.

Men även att vara mer utbildad är frivilligt.

För Rothstein vore en viss medvetenhet om den folkliga aspekten i journalistiken trots allt önskvärd.

Drömstart

Mona Sahlin gör storartad comeback som partiledare för socialdemokraterna, vilket visar att hon har väljarnas förtroende. Då utan någon särskild politik. Istället har hon opinionssiffrorna på sin sida, som visserligen saknar reell betydelse idag. Då av den enkla anledningen att det inte är val.

Leijonborg

Turerna kring folkpartiets partiledare Lars Leijonborg är intressanta att belysa ur ett analytiskt perspektiv. Det var inte svårt att förutse att dataintrånget i samband med valrörelsen 2006, eller varför inte den ideologiska förändring som präglat konservativa och nyliberala krafter i folkpartiet att dela utrymmet, åstadkommit ett behov av en ny partiledare.

Liknande förnyelseprocess är att vänta inom kristdemokraterna och centerpartiet, där etablerade och traditionella krafter ställs mot nya utmaningar. Även om det inte leder till byte av partiledare, så behöver innehållet i politiken få större betydelse och trovärdighet än tidigare.

Få partiledare har haft ett så vilt spretande parti att hantera som Leijonborg där åsikterna har ett egenvärde i sig - förutom att det är högt i tak och mycket tankelös fika med journalister.

I det här sammanhanget är det också viktigt att komma ihåg att Lars Leijonborg redan gjort en kursändring då han påbörjade samarbetet med de andra Allianspartierna. Något som fick socialdemokraterna att backa siffermässigt tillbaka till 1914. Nästa partiledare inom folkpartiet kan naturligtvis inte vara en symbol för förnyelse, utan ska ersätta Leijonborg i hans ministerpost med full styrka.

Kan inte folkpartiet sköta detta intern(e)t återstår endast att moderaterna får sköta folkpartiets politik.

Lars Leijonborg, Neo

Partisk

SVT blev fälld idag av Granskningsnämnden för sitt ensidiga hyllande av den kubanske militära diktatorn Fidel Castro. SVT blir nu skyldiga “att på lämplig sätt offentliggöra nämndens beslut”. Från politiskt håll har det höjts röster, då främst från utrikesminister Carl Bildt, men även andra.

Det kan vara lönt att påminna sig om att SVT:s VD Eva Hamilton får nu på fingrarna efter sitt försvar av propagandan i sitt egna uttalande: “Men även om den här temakvällen hade brister i balans måste man bedöma hela SVT:s utbud.”

Även SVT:s VD Eva Hamilton var således partisk, vilket kan vara värt att komma ihåg av den enkla anledningen att det som finns på toppen finns också på botten. Det ger en föraning om att de 30-åriga strukturproblem som finns i media och att de i huvudsak har en vänsterorienterad ideologisk karaktär där ambitionen särskilt varit att dölja misstag med mer eller mindre galna uttalanden.

Opartiskhet är en viktig princip i offentliga samtal.  Att ett publikt medium företräder radikala krafter skadar i längden det demokratiska innehållet. Den tiden är över, och jag är glad över att paradigmskiftet kom som en sval vind där alla får vara med - i sin egen bubbla av partiskhet - utan krav på dominans.

media, SVT

Grunddragen

Det rör sig en hel del i arbetarrörelsen, som håller på att lägga om sin egen politik och mobilisera sin egen makt. Ett bevis på detta är Tankesmedjan Idé och Tendens, som inbegriper socialdemokraterna, ABF och LO. Tidigare strategier som mer handlat om angrepp -  än försvar - behöver läggas om i likhet med att hitta nya idéer.

Just detta är mycket spännande ur ett utvecklingsperspektiv. ABF har knappast något slagkraft alls i debattens finrum, och LO är mer en konservativ motståndsrörelse till samhällsförändringar. Det finns många anledningar till detta, men framför allt handlar det om gamla maktstrukturer som behöver ses över med nytt ljus.

Retoriken ska med andra ord förändras.

Just konkurrensen i politiken kommer att ligga bortom idén om välfärdsstaten, som både Alliansen och (s), (v) och (mp) delar i någon mån just nu med varandra. Att (s) vill förtydliga det ideologiska budskapet - “strategin” - verkar därför vara dagordningen, där det gäller att vaska fram något nytt ur något gammalt.

Mona Sahlin är i vilket fall och petar på ordet “egenmakt“, och faller i fåran att sluta tiga ihjäl Sverigedemokraterna. Som en parentes anser jag själv att Sverigedemokraterna inte kan uteslutas från politiken, så länge de underordnar sig demokratiska villkor. I ett land som har 22 procent invandrare ska det vara möjligt att diskutera kulturella skillnader och motsättningar, utan att det rubriceras som brottsligt.

Just brottsrubriceringen och censur har varit socialdemokraternas metoder för att frisera den politiska verkligheten.

Mycket av socialdemokraternas brister ligger just i hur Göran Persson behandlade SSU:s ordförande Niklas Nordström 1999, där SSU traditionellt var en kritiker till regeringen. Istället blev SSU efter 1999 en part under Göran Perssons tyranniska välvilja.

Här ligger en hund begraven.

Just ordet egenmakt är intressant ur ett lokalt perspektiv. Det handlar om friheten att välja - att bryta fram en egen väg, men också tvingas att underordna sig vanlig social ordning. Om välfärdsstaten ska vara en total institution, så tror jag egenmakt blir framtidens politiska melodi. Så mycket har även Mona Sahlin tänkt, men frågan är om hon vågar ändra på innehållet.

Tysta

Finns det behov av någon andlighet idag? Är materialismen och den egna karriären det viktigaste här i livet, eller finns det något utöver dessa villkor? I så fall, vad?

Dessa existentiella frågor är generellt sett för de flesta av oss svenskar inte lätta att svara på. Så bör det generellt sett också vara. Tro inbegriper olika individers världsbild och förhållningssätt till verkligheten, vilka kan vara intressanta att belysa, men oftast brukar religiösa dispyter utgöra en grogrund för främlingskap, rörighet, skvaller och diversion.

Istället kan de redan avslutade diskussionerna utgöra en viktig lärdom för framtiden - på gott och ont.

Då som ett vägmärke för närhet och dialog.

DN:s påskledare skrev:

Ändå finns det en självklar men ofta förbisedd utgångspunkt för ett samtal: den maktdelning mellan stat och kyrka, mellan andligt och världsligt som finns inbyggd i den i påsktider aktuella passionsberättelsen.

Utgångspunkten handlar om behovet av andlighet kontra samhällelig makt.
Att andlighet står i motsägelsefull kontrast till demokrati och dess form att uttrycka sig i debatt, handlar mycket om de demokratiska människor som söker andlig öppenhet i tysthetens spår i ett område som idag av lag är skyddat från insyn.

Demokratin kan skapa rummet, men inte så mycket mer, där individen bär upp skapelsens krona i sin andlighet.

Ett särskilt skyddat område som är skyddat från insyn är tillfället då individen berättar om sina inre hemligheter för en präst. Här är avskildheten från offentligheten och den absoluta anonyma relationen mellan präst och individ en viktig förutsättning för öppenheten i dialogen som uppstår i tysthetens spår. Så bör det vara.

Den slutna dialogen finns även i media. Då handlar det inte om nyheter, utan ömsesidiga erfarenheter som är nödvändiga för delaktighet - och inte konsumtion - som finns där mellan raderna.

Ordspråket “en profet kommer aldrig för sent” är något som jag själv myntat och praktiserar, och är nog ett av de finaste privilegium i en samhällsdebatt som en debattör kan ha, där mitt intryck är att flertalet ska bekräfta de verbalt intellektuelle/a som värderar bäst med utgångspunkten från sin egen karriär. I det finner jag sällan mycket andlighet.

Privilegiet är att vänta.

När insikten väl ramlar på plats så framstår det som nu diskuteras som en rundgång i prestation, men sanningen följs alltid av respekt var den än uppenbarar sig. Och sanningen följs heller inte av individuell girighet, utan av generositet.