Reinfeldt smäller muslimerna på fingrarna

Statsminister Fredrik Reinfeldt står upp för den svenska demokratin trots att muslimerna i Pakistan offentligt bränner den svenska flaggan i protest. Då för att konstnären och professorn i konstteori Lars Vilks har publicerat förnedarande teckningar på profeten Muhammed i Nerikes Allehanda.

Den socialdemokratiska regeringens hållning i nidbilder på Muhammed bestod i att UD skickade SÄPO på de som vågade stå upp för yttrandefriheten. Då bland annat Sverigedemokraterna. Här är det oklart vilket ansvar sossarna har för sd:s positiva opinionssiffror.

Göran Persson, den dåvarande statsministern, försvarade Laila Freivalds agerande ända in i det sista, vilket kostade slutligen regeringsmakten. Att Reinfeldt inte upprepar den socialdemokratiska regeringens sympatier med extremister genom undfallenhet visar på en villighet att betala ett högt pris för de värderingar som värnar om svensk frihet, då också för de religionsutövare.

Nerikes Allehanda har på ledarplats skrivit om Muhammedkarikatyren:

Den religiösa tron är mer personlig, med följden att en kränkning eller ett förlöjligande av en religiös symbol, kan upplevas som en personlig kränkning. Det gäller inte bara muslimer.

Nu finns det en konsekvens av hotelserna från upprörda muslimer. Konstgallerier vill inte upplåta sina lokaler för utställning i rädsla för vad som kan hända. Hembygdsgården tror att det kommer leda till “problem och bråk”, vilket visar att idén om demokrati inte gäller alla - bara de som vågar sticka ut hakan och smälla extremisterna på fingrarna.

Giftstämpla all vänster!?

Kulturkritikern Åsa Lindeborg riktar kritik mot historiker i Aftonbladet:

…gömmer sig de flesta historikerna i sina elfenbenstorn, samvetsömma men för fega att ge sig ut i debatten. Det är svårt att finna någon enda historiker som inte ogillar Forum för levande historia och deras regeringsstyrda historieförmedling…

Oron från vänstern är den upplysningsinformationen som ska gå till skolorna angående kommunismens olika aktiviteter. Det om något är historiskt korrekt, då att öka medvetenheten kring Sovjetunionens påverkan i svensk politik. Särskilt att kommunisterna skickade alla sina politiska motståndare till Sibirien. De svenska kommunisterna har ägnat sig åt utfrysningsmekanismer i syfte att skapa murar bestående av utanförskap och oförståelse.

Dessa bittra metoder behöver naturligtvis bli giftstämplade.

Den gömda förflutenheten

Erkki Pennanen från Helsingin Sanomat, Finlands största morgontidning, är liberalt ideologisk kritisk när han den 11 april i år beskrev relationen mellan Finland och Sverige. I ett svep har han berövat minnena från många finländare som gjort Sverige till sitt land:

Umgänget mellan finnar och svenskar sker allt oftare på engelska. Det är en naturlig utveckling som inte borde ha en negativ inverkan på relationerna mellan Sverige och Finland. Fördelen med den språkliga utvecklingen är att båda umgås på samma språkliga villkor, vilket har en viktig psykologisk betydelse för de finskspråkiga.

Man har tidigare brukat se finlandssvenskarna som en bro mellan Sverige och Finland. Sedan EU-medlemskapets början i mitten av 90-talet har den här bron tappat sin betydelse. Finnar och svenskar behöver inte någon förmedlare i sina relationer.

På många sätt är Sverige och Finland väldigt olika. Tiden är förbi då man i Finland upplever det som viktigt att betona likheter och tillhörigheten till Norden. Trots det är de nordiska länderna fortfarande mycket lika i ett globalt perspektiv.

Resonemanget är fullständigt avvisande mot de cirka 200.000 finländare som sökte efter lyckan i det svenska industrisamhället på 1950-60-talet. Anders Björck (m) som är ordförande i kulturfonden för Sverige och Finland uppfattade den underliggande fientligheten och betonade att “det får inte bli ett eliternas jubileum” och att “jubileet ska vara ett avstamp för svenskt och finländskt samarbete för framtiden”.

Själv har jag gått och funderat på hur ämnet ska hanteras. Fortfarande är ju språkbarriären där, och snubblar näst intill direkt på en förolämpning att kalla finländaren (suomalainen) för “finne”. En annan fråga som kan få finländarna att reagera impulsivt är föreställningen om det delade ansvar som länderna skulle ha i frågan om ett eventuellt anfall från Ryssland.

Uppfattningen att svenskarna svek finländarna år 1939 är utbredd på nästan alla nivåer i det finska samhället. Blotta påminnelsen om det stora sveket kunde under åren 1991-1992, då förhandlingarna om EU-medlemskap och ett eventuell NATO-anslutning pågick som mest intensivast, få vilken inbiten finsk intellektuell kommunist som helst att tvångsansluta sig själv till NATO i ett ögonblicklig. Så svårt har svenska sveket uppfattats i finska kretsar.

I vilket fall böjde sig Sverige redan åren 1809-1810 för Rysslands mytomspunne tsar Alexander I, som dessutom besegrade Napolens armé år 1812. Hundra tjugosju år senare återupprepas det svenska beslutet när Sverige avböjer ett deltagande i finska vinterkriget.

Historikern Peter Englund delar med sig av sina kunskaper utifrån hur historiska minnen ska bli hanterade:

Överdriven minnesupptagenhet (—) är ett fenomen med tre komponenter.

1. Tinget i sig, alltså det som skedde, i sin magnifika och oöverblickbara helhet. Låt oss kalla det Förflutenheten.
2. Det öppna minnet av det som skedde, dels i form av mer eller mindre skarpa bilder i ens egen hjärna, dels i form av materiella rester - i mitt fall brev, dagböcker, foton, almanackor, pressade blommor, kvitton, etc, etc. (Det som i vardagslag kallas källor; som historiker sysselsätter man sig strängt taget inte med det som skett, utan med lämningarna av det.)
3. Det fixerade minnet, då hjärnans minnesbilder och källornas förenats, för att på papper fästa en bild av förflutenheten. Detta kallar vi Historia. (Eller Självbiografi, om objektet är det egna jaget.)

Nu kan jag hålla med Erkki Pennanen att det öppnar sig en dörr i globalismen, men han missar den lokala förankringen i både Finland och Sverige i sin ambition. Det är djupa historiska föreställningar som på ett eller annat sätt behöver komma upp till ytan. Å andra sidan så är engagemanget inte särskilt stort, men däremot är det principiellt då det berör vår gemensamma nordiska historia.

Patologisk slösurfande är bra

Att Expressen hyser agg gentemot utrikesminister Carl Bildts surfande är en smula oroväckande:

Expressens ledarsida har tidigare kritiserat Bildt för att utrikespolitiken inte bör bedrivas på en blogg.

Det var just bristen på det patologiska slösurfandet som ledde till förre utrikesminister Laila Freivalds avgång, som inte visste var Phuket i Thailand låg. Där 20,000 svenskar juldagen 2004 befann sig i direkt eller indirekt fara. När Laila Freivalds tillsattes på posten som utrikesminister skrev Expressen den 10 oktober 2003 följande:

Laila Freivalds är ett lika oväntat som klokt val. Hon är kvinna och har ordet kompetens stämplat i pannan.

Hade Freivalds ägnat sig mer åt patologisk slösurfande hade det räckt för att övertyga Persson om snabbare insatser i Thailand. Nu framstod den kompetenta Freivalds som en efterföljare till Persson, som inte visste tillräckligt om svensk utrikespolitik.

Utrikesminister Carl Bildt är minst lika frågande. Vad som skadar svensk utrikespolitik är just frånvaron av dagliga uppdateringar. Nu är den risken borta.

Svensk ateism accepterar endast motsägelser

Göran Rosenberg har skrivit en intressant artikel som inte trampar några med tro på högre värderingar - utanför sin egen begränsade värld av föreställningar - på tårna. Ideologiskt går han i rubriken emot Nietzsches filosofi som menade att “Gud är död”. Dessutom förvandlar Rosenberg ateismen till en religion, eftersom dess vetenskaplighet “har visat sig kunna inrätta de mest gudlösa helveten på jorden”.

Själv är jag osäker på ståndpunkten att ateismen är en religion.

Möjligen är ateismen en form av upphöjd egocentrism, libertinism eller libertarianism, som utgår från den isolerade individens anarkistiska (a)sociala som ekonomiska synpunkter att förändra världen. Både kommunismen och nazismen hade en egen strikt syn på de (a)sociala och de ekonomiska elementen. Nazismen utgick från att en övermänniska kunde agera utanför dessa element, genom att ekonomiskt och socialt ockupera, administrera och exploatera andra underlägsna människor. Kommunismen utgick från att det sociala i alla avseenden genom tvång skulle konfiskera ekonomin hos människorna i syfte att fördela den rättvist mellan sektorerna i samhället.

En socialist eller kommunist poängterar därför rättvisa när de talar.

Ateismens roll i både kommunismen och nazismen är intressant att analysera, men än mer intressant att analysera är den svenska ståndpunkten som är någon slags gyllene medelväg av motsägelser vars moral förmedlas i värderingar, normer, bilder och tankar i princip i varje institution.

Ateismen i Sverige har inneburit främst ett skydd att få tänka själv och agera fritt, men då utifrån samhällets definition. Traditionella tankar som haft sin grogrund i Svenska kyrkans mörka valv och frikyrkornas radikala podier har inte blivit respekterade, utan betraktade med en smula förakt.
Kort sagt. Fler motsägelser har varit rätt. Färre fel.

Den svenska ateismen har maskerat sig som en del av samhällets kultur genom att dess subtila mekanismer utesluter andra normer, bilder och tankar än de moraliskt motsägelsefulla de själva producerar. Proceduren har varit som inkvisitionen. Brottsoffer har blandats ihop med medmänniskor som institutionerna blivit skyldiga att reparera för dess skador. Medierna har själva svarat för kontakten med de brottsdrabbade i syfte att hjälpa dem ur dess konstruerade kris som “krävt tid att lyssna”.

På så sätt har institutionerna tillsammans med medierna lyckats främliggöra det normala och vardagligöra det främmande eller det till synes obegripliga.

Den motsägelsefulla ateistiska normen är ett sätt att acceptera alla alternativ som normala, samtidigt som den förnekar andra alternativ än vad den själv producerar. Det är bara i ett sådant här landskap som ateismen förmår att bli kallad som religion där guden är självet och jaget dess profet.

Religionen i sig accepterar endast mysterier där motsägelser är begränsade medel för andlighet i människans inre resa.

Skillnaden mellan den ateistiska och religiösa diskurserna är att den förra utesluter alla former av (andliga) motsägelser än den själv producerar och den religiösa diskursen innesluter alla former av (andliga) motsägelser i syfte att upptäcka någonting större än sig självt - som “kräver tid att lyssna på”.

Klagovisorna i dragning

Förre statssekreteraren och numera UD-tjänstemannen Lars Danielsson kommer snart ut med en bok som DN:s journalist Tove Nandorf fått möjlighet att recensera. Istället för häpnadsväckande material som avslöjar de verkliga förhållandena söndagen den 26 december 2004 håller Danielsson fast vid sin tidigare linje att vara lojal mot den förre statsministern Göran Persson.

Nu verkar Danielsson ha skrivit en ny Klagovisorna i modern tappning. Kanske är det enda sättet att skapa en buffert mellan den kritik som han personligen fick gestalta i och med Göran Persson litade på att informationen ålderdomligt och strukturellt skulle komma till honom - än att han skulle hämta den poststrukturalistiskt från Internet? Just sättet att hantera katastrofinformation var ju Perssons stora svaghet, eftersom han lät sig övertalas då han satte sig ner framför nyhetsuppslagen på nätet.

Den svaghet som Göran Perssons regering uppvisade handlade också om att inte ta de globala villkoren på allvar. Då tänker jag på tillvägagångssätt som att hämta informationen på nätet, istället för att informationen kommer till mig via TV eller personer. På samma sätt måste ju dagens media hämta informationen från bloggar som agerar utifrån ett “här och nu”-perspektiv. Det är skrämmande att utifrån dessa kunskaper se hur anti-intellektuellt den förra regeringen agerade. När väl UD satte igång sitt apparatur fungerade det väl med en mobil regering, men då var tiden förbi - och också ansvaret att agera i tid.

Det ska bli ett nöje att läsa boken. Jag har fortfarande respekt för Lars Danielsson som person, och anser att den jakt som han blev utsatt för är förståelig, men oacceptabel. Däremot är kritiken, som är en del av katastrofdiskursen något som Danielsson får lära sig leva med i resten av sitt liv - i likhet med epitet “en falsk apostel”. Detsamma gäller Fichtelius som är obrukbar som trovärdig politisk journalist efter sina intervjuer med Persson.

Även Göran Persson kommer få det svårt att gå till historien som en god statsminister, även om hans sätt att hantera katastrofen fortfarande är vägledande. Tyvärr så verkar det inte finnas någon bättre beredskap idag. Vi lever fortfarande på minnen - och än så länge har minnen visat sig vara obrukbara i regeringsställning så länge det inte finns handfast kompetens att bedöma dess relevans för framtida bruk.

Rött bistånd blir svart

Biståndsminister Gunilla Carlsson (m) presenterar i DN hur Alliansen ska effektivisera biståndet. De länder som socialdemokraterna prioriterat av ideologiska skäl utifrån ett marxistiskt perspektiv får inte plats i budgeten. Bland dessa finns Vietnam och Kina, som oppositionen anser vara fattiga länder. De är dessutom kritiska till Alliansens slutenhet. Kanske har de missat att de inte är med i regeringen? SIDA har idag “öppet hus” på nätet för kritikerna.

För kristdemokraternas intressen drabbar nedskärningarna främst röda länder, medan de fattiga länderna får fortsatt bistånd:

Burkina Faso, Etiopien, Kenya, Mali, Moçambique, Rwanda, Tanzania, Uganda, Zambia, Bangladesh, Kambodja och Bolivia.

Det är möjligen Kambodja som är tveksam i likhet med Burkina Faso. Holger Gustafsson (kd) är positiv och menar att landfokuseringen är i linje med kristdemokraterna och därmed välkommet.

Själv håller jag med. Det röda biståndet har blivit starkt.

Ska Reinfeldt tala med mat i munnen?

Kritiken mot statsminister Fredrik Reinfeldt levereras nu också också från DN:s ledarskribent Niklas Ekdahl, som menar att “vad som saknas är den enande berättelsen.” Kanske har han rätt, men kritiken mot regeringen är aningen förstorad. Fortfarande jämförs Reinfeldt i kölvattnet av Persson, som manövrerade Sverige på sitt sätt. Oftast genom en mytomspunnen atmosfär av trygghet och klassiska förväntningar som funnits kring socialdemokraterna.

Några sådana fördelar har inte Reinfeldt, som är ny på posten som statsminister. Det enda han gjort tidigare, som räckte för att bli statsminister var att besegra Göran Persson. Ändå är Reinfeldt i praktiken redan utdömd av borgliga kritiker.

Ekdahl är inte nådig:

Mannen behöver hjälp att kommunicera.

Själv undrar jag om kritiken är befogad. Har inte Sverige egentligen två statsministrar - en verklig och en symbolisk? Då tänker jag på Bildt som dagligen är kommunikativ.

Nu tror jag inte ett enda dugg på att Reinfeldt har tappat greppet om den politiska utvecklingen. Faktum är att det är ganska lugnt just nu. Det är tre år kvar till val. De tyngsta förändringarna har genomförts och kvar återstår flera svåra avvägningar som gäller företagen i Sverige. Där gäller att skynda långsamt och ha is i magen.

Dessutom pågår budgetförhandlingar som ska göra det politiska arbetet påtagligt för folket. Nu vill Ekdahl med flera att Reinfeldt ska tala med mat i munnen.

Storsinta moderater är tråkiga och sjuka

Dagens citat:

Dick Erixon:

Begriper inte moderaterna vad de håller på med?! De byter debatter mot batonger!

Föregicks av ett tidigare hos Dick Erixon:

Jag har börjat tröttna på Alliansregeringen. Aldrig trodde jag det skulle hända. Men jag börjar faktiskt tycka att Göran Perssons regering var intressantare!

Per Gudmundson:

…fanns det all anledning att oroa sig för den variant av stockholmssyndromet som genererats av ett snudd på oavbrutet sjuttioårigt socialdemokratiskt maktinnehav. Det fanns tecken, som att Littorin utnämnt socialdemokraten Mikael Sjöberg…

När Alliansens storebror, de nya moderaterna visar prov på storsinthet så tycker Erixon att Göran Perssons regering var intressantare och Gudmundson att Littorin drabbats av stockholmssyndromet. Här tycker jag å ena sidan att de visserligen skjuter sig själva i foten - även om det kan vara bra att följa strategin att kritikerna av Alliansen ska främst vara dem själva - å andra sidan är det bra med riktad kritik mot regeringen eftersom det ger någon slags utrymme till utvärdering.

Nu framstår ju både Gudmundson och Erixon som aningen småsinta, vilket visar att den ytliga tro de hade på de nya moderaterna egentligen bara var ett skimmer. Tro utan handlingar är väl död?

Själv är jag mer förvånad över den positiva vänskaplighet och tillgänglighet som den nya regeringen präglas av. Då bland annat i att utrikesministern Bildt refererar till DN:s småröda Henrik Brors och skriver i ett lokalt forum.

Egentligen tror jag statsminister Fredrik Reinfeldt agerar medvetet strategiskt i sin vänskaplighet och storsinthet över partigränserna. Det är ju fantastiskt att det går bra för Sverige som sänker sin arbetslöshet och så vidare. Hur sant är det påståendet egentligen?

Själv har jag i dessa glada tider inte märkt av någonting. Istället tvingas jag smärtsamt söka bidrag, dra motvilligt benen till arbetsmarknadspolitiska åtgärder och vänta med hjärtat i halsgropen på förnyade dagar i A-kassan samtidigt som jag söker jobb som tvärvetenskaplig analytiker. Det regnar helt enkelt inte över mig!

Om Alliansens vänskapligheten och storsintheten smittar av sig till miljöer på arbetsplatser är jag glad - för då gör regeringen någonting för att bryta den utanförskap som satt en djup prägel på detta land. Fortfarande är Sverige ett ganska trångsynt land när det gäller arbetstillfällen, där det mer handlar om att producera existerande diskurser än att förändra arbetsmiljön för nytänkande.

Det märktes om inte annat i Göran Perssons hantering av flodvågskatastrofen. Då saknades i princip all kompetens. Den traditionen har förhoppningsvis inget andrahandsvärde i de nya moderaterna.

Kostsam historia?

SR:s Niklas Forsberg har skrivit en intressant artikel om Karelen som tar med den historiska aspekten samtidigt som han ger sin synpunkt på det dramatiken:

Även om enstaka röster i Finland fortfarande höjs för att få tillbaka Karelen är det inte en trolig utgång. De stora ekonomiska, politiska och sociala problem som präglar den östra delen av Karelen gör en återförening alltför kostsam, och få önskar få en så stor rysk minoritet i Finland.

Problem med ryssarna har inte varit på lokal nivå i Karelen, utan främst på politisk och nationell nivå.