I skuggan av 64% terroristsympatisörer

Idag har jag haft över 1000 besökare. Dessutom har jag producerat en egen nyhet.

På tal om kommentarerna (över 40) så klagas det över bristande historisk återkoppling från min sida. Den kritiken svider hårdast. Jag har aldrig förnekat Sovjetunionens kamp mot nazismen, men den kampen var aldrig för mänskliga rättigheter och friheter. Ändå sammanföll deras kamp mot nazismen med pragmatiska resultat.

Nu till 64%.

Jag tycker att ord som “Iran” och “världsfred” rimmar illa med varandra. Vem befriade Europa? Lämnade över Japan och Tyskland till självstyre efter lång ockupation för att vänja dem vid demokrati?

Och vad har vi som är bättre än USA? Hur många är berörda av deras terrorism personligen? Hur många trupper har Sverige i Irak? För världsfreden?

Hur mycket svenskt blod har offrats på den demokratiska altaret de senaste 200 åren - annat än i själviska syften?

Nu till galenskaperna. Jag tycker det är “galet” att använda vår trygghet här i Sverige som underlag och norm för att andra länder skulle få det likadant. På den punkten tycker jag USA är bättre som förmår komma underifrån en kultur och omfamna den och se möjligheterna till förändring. Sverige är bättre på att förändra människor, men varför misslyckades vi med Usama bin Laden i ett så ursvenskt område som dalarna?

64% av svenskar sympatiserar med terrorism

FN verkar inte bry sig att munkarna som protesterar i Burma dödas på löpande band. Nu har uppemot 200 blivit mördade av militärjuntan. Samtidigt verkar DN:s läsare vara fullt övertygade om att USA är ett större hot mot världsfreden än Iran.

På frågan “vilket land är störst hot mot världsfreden” har i skrivandets stund har endast 36% (626) svarat Iran och hela 64% (1091) svarat USA. Det är skrämmande att tilltron till demokratin sjunkit så lågt - och att Iran som stöder terrorismen får så stora sympatier. USA har ju befriat Europa från nazismen och haft Nato som garant mot en kommunistisk expansion. Är allt detta glömt? Att EU vill registrera vilken ras vi tillhör säger något om det europeiska demokratiska klimatet.

Jag tror att antipatin mot USA är det typiska stockholmssyndromet som visar upp sitt fula tryne, där amerikanare och muslimer kategoriseras i samma bur för att de ska framstå som hanterbara för det svenska kynnet. Göran Skytte har rätt i sitt resonemang om att svensken har blivit galen. De enda som kan rädda munkarna i Burma är USA.

FN kan bara ge militärjuntan rätt att slakta dem - i tysthet. Då medan 64 procent av svenskarna sympatiserar med diktatorernas rätt att slakta sin egen befolkning.

Andrum med omedelbar verkan

Lite märkligt resonemang från vänsterpartiets ekonomiska spekulant Ulla Andersson att finansmarknadsminister Mats Odell måste omedelbart avgå på grund av företaget Carnegie, som fått skarp kritik från finansinspektionen (FI). Nu tog inte FI tyngsta artilleriet utan ansåg att Carnegie har goda möjligheter att upprätta sina interna rutiner som varit ofullständiga och splittrade.

Varifrån vänsterpartiet fått för sig att Mats Odell måste avgå vet jag faktiskt inte. Den koppling de ser mellan regeringen och Carnegie är osaklig, eftersom det är två skilda saker. De här långsökta anklagelserna lutar mer åt det hållet som Carl Bildt fick när han tillträdde som utrikesminister, där det ena efter det andra villkoret krävdes från intellektuella vänstern och dess hejdukar.

Då gick Carl Bildt rakt in i getingboet. Upprörd över osakliga anklagelser och provocerad av stickande frågor. Det getingboet bör Odell undvika.

Har dikaturen i Burma något val?

Före detta presidenten i Tjeckien, Vaclav Havel, riktar stark kritik mot FN och menar att den är verkningslös, eftersom den inte förmår skapa politiska förändringar:

Världens diktatorer vet naturligtvis precis vad de ska dra för slutsatser av det internationella samfundets bristande vilja - [...] de kan fortsätta ostraffat.

Just Havels förmåga att sätta sig i militärjuntans kläder visar en del på hans storhet som politiker i forna Tjeckoslovakien, som splittrades i en demokratisk process till Tjeckien och Slovakien. Det utrymme som FN ger militärjuntan idag är samma utrymme som forna regimer under Sovjetunionen ledning livnärde sin politiska verksamhet. De kunde i princip förtrycka de demokratiska friheterna för allmänheten genom militärt våld.

Då handlade de politiska systemen om materialism eller planekonomi. Idag existerar inte någon ekonomisk konflikt, utan Burma är en förlängning av Kinas marknadsekonomi. Ingen vill stöta sig med Kina idag. USA har inte råd med att starta ett eget krig igen den likt Irak - även om de i princip kan göra som de själva vill. Den råa makten kan ingen ta ifrån dem.

Idag finns det ett minimum av västerländska medborgare i Burma. Inga svenskar. Dessutom är buddismen statsreligion och utövning av kristendom är starkt begränsad, vilket gör det svårt för EU och USA att kulturellt identifiera sig med folket.

Det bästa militärjuntan kan göra är att lyssna till FN. Det är den förhoppningen jag lever på fram tills andra alternativ börjar visa sig potentiellt möjliga.

Röda tröjorna är värdelösa inför militärjuntan

Kristdemokraterna i Stockholm har anordnat en manifestation mot dikaturen i Burma. Andra partier verkar haka på den här globala rörelsen att protestera tillsammans med munkarna. Då på Medborgarplatsen i Stockholm 17:00 idag.

Oppositionsledaren Mona Sahlin (s) med flera andra ledande politiker i EU har skrivit i Aftonbladet:

Vi stöder det burmesiska folkets mod. De har valt icke-våld för att uppnå en övergång till demokrati. Det är ett föredömligt vägval.

Regeringen är också på tårna, och stämmer in i FN, EU och USA:s tongivande kör att militärjuntan i Burma ska hålla fingrarna i styr. Biståndsminister Gunilla Carlsson har idag gjort ett allvarligt uttalande på bok- och biblioteksmässan:

Vi kräver att nobelpristagaren Aung San Suu Kyi och alla andra samvetsfångar ska friges. Vi kräver frihet och demokrati för Burmas folk.

Utrikesminister Carl Bildt är i samtal med Condoleezza Rice i USA. Uttalandet från Gunilla Carlsson ligger i linje med USA och EU:s gemensamma uttalande i onsdags. Sverige har i princip inga medborgare i Burma. FN:s bud om “hands off” och ett milt accepterande av militärjuntans närvaro har accepterats av USA och EU. Det finns inga politiska poänger att vinna i konflikten.

Så de röda tröjorna är i princip verkningslösa och uttrycker en solidaritet som endast ger diktatorerna rätt. Då eftersom EU och USA vägrar att sätta militär press på Burma. En konsekvens av detta är att Kina blir en accepterad maktfaktor med rätten att blunda för demokratiska värden.

Varför får kd så dåliga siffror?

Kd har hamnat på looserlistan (3,9 procent) och naturligtvis tycker Jinge att det är intressant och Johan Hellström (mp) anser att:

Om jag hade röstat på kristdemokraterna förra året hade jag varit rätt förbannad, eller åtminstone något besviken och desillusionerad, idag.

Även kulturbloggen är kritisk och menar att Göran Hägglund ska avgå som partiledare. Så skulle det kunna se ut om det saknades is i magen.

Under Alf Svensson dagar vandrade kd in och ut ur riksdagen under opinionsmätningarna. Sedan Göran Hägglund blev partiledare har situationen stabiliserats, men fortfarande existerar en motvilja att satsa på ett “litet” parti hos väljarna. I vilket fall är det en obehaglig situation för Alliansen som får 40,5 procent och vänsterkartellen 56 procent. DN:s ledare menar att fokus bör ligga på väljarna i Stockholm. De avgör valet om tre år.

Att Alliansen saknar en funktionell strategi under mandatperioden är därför uppenbart. Tidigare strategi som socialdemokraterna hade när de befann sig i opposition beskriver DN som följande:

1992- 1994 riktade socialdemokraterna oförsonlig kritik mot regeringen Bildt. De sade nej till nästan allt.

Så, vad ska kd göra? Hägglund? Möjligen se detta som en svacka, men även titta tillbaka till de år då kd haft dåliga siffror i opinionsmätningar. Dessutom har kd nu tagit ett kliv närmare mitten och råkar ut för samma problem som andra partier som har klara löften. Därför är det bättre att mötas i en svekdebatt än att sopa undan alla brustna löften under mattan.

Dessutom gäller det att välja argument. De flesta argument har varit Alliansens, och kd har kunnat åka snålskjuts tillsammans med de andra partierna och bli en del av dem. I längden är en ensidig profilering inte möjlig endast i Alliansen, utan profileringen bör även täcka det egna partiets framgångar och misslyckanden i samarbetet i Alliansen. Här saknar kd en uttalad strategi.

Socialdemokraterna har tvärtemot kd en stark opinion under mellanvalen. Även moderaterna har en relativt säker position. De små partierna har ibland bra och ibland dåliga siffror, där vart och ett har sin egen opinionstradition. Att lämna de små resultaten åt sidan och gömma sig bland de stora är ingen strategi för ett progressivt parti som vill nå större grupper av väljare.

Ska USA ingripa i Burma?

FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har få alternativ till sanktioner när han sänder iväg Ibrahim Gambari till Burma, även kallat Myanmar. Då med uppmaningen till militärjuntan att begränsa användandet av våld mot de de fredsamma protesterna, som begär frihet. Kina är sedan tidigare motvilliga till politiska förändringar och hävdar att det är en suverän fråga inom deras isolerade region, vilket resulterar i att militärjuntan löser demonstrationerna på eget bevåg. Då genom våld, tårgas och varningsskott och arrestering av munkar.

Även Sverige ställer sig bakom de ambitioner som FN har på militärjuntan. Biståndsminister Gunilla Carlsson menar att “vi höjer vår röst till försvar för de fredliga manifestationerna”.

Nu kan jag inte låta bli att spekulera kring Sydkoreas premiärminister Han Duck-Soo som besökte Stockholm den 20-22 september. Möjligen kommer USA använda sig av Sydkorea som en partner för att stabilisera situationen i Burma. Han Duck-Soo säger att “förtroendenivån har ökat mellan Nordkorea och Sydkorea, som kunde stabilisera relationen genom “six party talks“.

De kunde luckra upp svåra frågor om Nordkoreas kärnvapenprogram och därmed undanröja ett stort hot i regionen som gynnade dem alla. I frågan om Burma handlar det inte om kärnvapen som kan hamna i orätta händer och skapa förödelse, utan om demokratiska friheter. Här kan således Ryssland och Kina tillsammans med USA och Sydkorea lösa ett problem i regionen, men än så länge verkar det inte finnas någon gemensam syn på saken annat än den FN lagt fram.

Hur mycket blod måste egentligen flyta?

Situationen i Burma får utrikesminister Carl Bildt att uttala sig smått försiktigt:

Handlingsmöjligheterna är dock begränsade - det är de asiatiska länderna som har de faktiska möjligheterna att påverka situationen.

USA:s President George W Bush har däremot gett oss något att tänka över i sitt uttalande i FN om situationen i Burma:

Amerikanarna är mycket upprörda över situationen i Burma där militärjuntan har skapat ett 19 år långt “reign of fear”. Vanliga friheter som yttrandefrihet, religions- och föreningsfrihet är ordentligt inskränkta. Etniska minoriteter är förföljda. Barn tvingas att arbeta, människohandel och våldtäkter är vanliga. Regimen håller mer än tusen politiska fångar, inkluderat Aung San Suu Kyi, vars parti var vald överväldigande av befolkningen i Burma år 1990.

Frågan är om opinionen i USA tillåter president George W Bush att handla nämnvärt. Dessutom vill säkerligen inte USA stöta sig med Kina som har flera ekonomiska och politiska intressen investerade i Burma och också ett något osäkert inflytande att räkna med diplomatiskt.

En annan faktor i stundens skede är om blodet börjar flyta. Då har Kinas möjligheter att påverka militärjuntan i Burma minskat - och då växer också kraven på att USA ska rycka ut.

Att USA stärker sina intressen i närheten av Kina kommer troligen inte att ske. För Kina handlar det därför om att installera en slags kvasidemokrati som tillåter och inte tillåter. Det om något kan vara en försiktig början på något nytt.

Hur meningslös får Bodström egentligen bli?

Ordförande i riksdagens justitieutskott Thomas Bodström anser i Brännpunkt att Alliansen ska ha en omvänd bevisbörda, utan någon slags reflektion om brottsoffrets status. Först vill Bodström följande:

Vi ville komma ifrån kränkande och irrelevanta frågor om klädsel och tidigare sexualvanor och flytta fokus till den misstänkte.

Vad han menar är att ett kvinnligt utmanande beteende aldrig får bli förargelseväckande för män. Dessutom anser Bodström att deras beteende inte ska iakttas utan fokus ska flyttas helt till den misstänkte.

Sedan är han nöjd med att många män sitter oskyldigt dömda i fängelserna, vilket är en kritik som får stöd av JK Göran Lambertz. Thomas Bodström menar:

Vi har redan sett en mycket positiv utveckling med betydligt fler som vågat anmäla övergrepp och kränkningar, samt fler personer som blivit lagförda och dömda.

Rena tandläkarmentaliteten alltså. Med det menar jag att staten ska agera utifrån att patienten är skyldig, det vill säga har så många hål i tänderna som möjligt. Den mentaliteten gynnar en bild av verkligheten där alla patienter har hål i tänderna, och det i princip handlar om att upptäcka det. Alla män är skyldiga således.

Det här gynnar en stat som vill ha allt på papper, utan att ta hänsyn till vad vad som händer i verkligheten. Thomas Bodström agerar utifrån en utopi, en litterär fantasi där alla brottsoffer får ensidig upprättelse, utan någon som helst djupare mening eller innehåll där han utplånar alla begrepp som rättvisa i tid och rum, där det historiska perspektivet förnekas fullständigt. Att socialismen tummar så hårt på rättviseaspekten är ett uttryck för att prognoserna ska styra över verkligheten, vilket historiskt sett aldrig har fungerat.

Exempelvis existerade det aldrig arbetslöshet i forna Sovjetunionen eller i dess satellitstater. Under förra socialdemokratiska mandatperioden användes manipulation av papper i syfte att utropa en utopisk stat. Något som vänsterjournalisterna snabbt adopterade, vid sidan om att det är statsministerns uppgift att uppmuntra staten.

Nej, det enda Thomas Bodström gör är att titta ut ur sitt administrativa fönster och skådar ett kaos som behöver en utopi, men Alliansen ser det som samexisterade ordningar där det finns plats för rationellt handlande.

Vad får förre statsministern att svika oss?

Det ligger en sorg i förre statsminister Göran Perssons (s) byte från en rättvist fördelad ekonomisk socialism till en egocentrisk kapitalism. Då genom att byta regeringen mot Nordens ledande rådgivare inom strategisk kommunikation. Ironiskt verkar hans stilla bortgång kantas av feta rubriker om svek mot den socialdemokratiska livsstilen. JKL är däremot inte sugna att säga något vettigt och inte heller Mona Sahlin. Då antagligen för att det finns inget klokt att säga.

Ja, visst är det sorgligt att vår förra statsminister sviker oss. Det finns ingen logik i att han väljer pengarna före sitt eftermäle. Göran Rosenberg har hitintills gett en fullgod intellektuellt förklaring att tiderna - globaliseringen - har fått Persson att välja den kortsiktiga frestelsen framför det långsiktiga förtroendet i ett gott anseende:

Ju kortare och brutalare det offentliga minnet blir, desto vanskligare för en avgången politiker att räkna med långsiktig utdelning i form av anseende och desto större frestelse att räkna med kortsiktig utdelning i form av pengar.

Och varför i alla sina dagar sviker Persson sina forna väljare?

Av det enkla skälet att omsorgen om eftermälet kräver att vi bryr oss om vad folk ska säga, medan omsorgen om pengarna tillåter att vi struntar i det.

Det är tunga slag. På något sätt faller socialdemokraternas lyckokalkyler i backen. Det här kunde Göran Persson redan strategiskt förutse i samband med Laila Freivalds avgång som utrikesminister i intervju med Erik Fichtelius (060407):

Och därmed förstör vi inte bara innevarande mandatperiods sista månader, utan vi ödelägger också kommande mandatperiods möjligheter att egentligen regera landet. Så det är oerhört mycket som står på spel.

Om nu Göran Persson agerar i linje med Bill Clintons eftermäle glömmer han en väldigt viktig sak. Då att den kulturella jordmånen mellan USA och Sverige är av olika art. Just det globala tänkandet var Perssons stora brist, vilket förr eller senare blir en belastning även för JKL.

Det enda som återstår för socialdemokraterna är att göra upp med sin förre partiledare.