Stort bekräftelsebehov, stor berättarvilja

Kulturens ovilja att berätta våra levnadshistorier har bidragit till osynliggörandet av en halv miljon människor.

Nanna Huolman skriver detta på SverigeFinland om den komplicerade och känsliga relation som finns mellan svenskar och finländare. En kultur som jag själv är en del av och som är svår att slingra sig ur. Här handlar mycket om minnen, men också om framtid.

Sverige och Finland rör sig inom samma politiska sfär i och med globaliseringen. Finlands del i utrikespolitiken har skapat nya toner och engagemang världen över, men också inneburit att misstankens hermenutik - den franska varianten fått sitt fria utrymme i debatten.

I likhet med Sverige har Finland sitt eget historiska bagage. Finland har ofta känt sig sviket av de länder som politiskt kompromissat i skräcken för ryssarna. Särskilt förvånade var finländarna när tyskarna svek dem i Molotov-Ribbentroppakten, vilket kan vara en orsak till att avtalet blev ifrågasatt. Tyskarna hade ju hjälpt finländarna med självständigheten 1917 och verkat som en motkraft mot Sovjetunionen.

Helt aningslösa var dock inte finländarna. Redan 8 augusti 1939 skickade finska armén 30 tåg till Viborg med 20,000 soldater för detta ändamål, där bland annat försvarsminister Per Edvin Sköld (s) var observatör (bild).

Notan för Reinfelts plåga? 1145 kr!

DN:s specialist i vett och etikett Magdalena Ribbing har gett fem rekommendationer i hur en journalist ska förhålla sig till en politiker. Själv har jag jobbat som lärare, och alltid undvikit vara ensam i ett rum med en tonårstjej, eftersom misstänksamheten och spekulationerna går i vågor i ett sådant här arbete. Som journalist är det helt annorlunda med närhet och rörlighet i det offentliga rummet - och i relation till det motsatta könet.

Alkoholismen och prestation är dessutom en vanlig kombination inom journalisternas yrkeskår.

På tal om missbruk fungerar presslegitimationen som en magisk formel för att öppna stängda dörrar. DN:s politiske analytiker Henrik Brors har reagerat med oro när diskussionen om missbruk har kommit i dagen. Då i rädsla för begränsad rörlighet som leder till att journalisten inte kan utföra sitt arbete.

Det är helt förståeligt att Henrik Brors reproducerar fördomen att journalister är goda och politiker är onda. Då genom att han begränsar journalistens ansvar och poängterar politikerns ansvar som rinnande vatten. Aftonbladets politiske analytiker Lena Mellin är däremot mer nyanserad och menar att TV4:s politiske reporter Anders Pihlblad var inkonsekvent.

Men han förvaltar inte ansvaret för svenskarnas krisberedskap och säkerhet. Skuggan faller alltså djupast på Ulrika Schenström.

Nu försöker statsminister Fredrik Reinfeldt mörka sin statssekreterare Ulrika Schenströms festande genom att inte berätta vem som hade jouren. Trots att den ansvarige själv för katastrofberedningen ska kunna köra bil i tjänsten, så har statsminister Reinfeldt trots misstankarna förtroende för sin statssekreterare.

Här får han äta upp sina ord från 31 augusti 2006 för oron kring Lars Danielssons hemligheter kring Tsunamikatastrofen:

Vi har ändå kvar en känsla av att vi inte får reda på sanningen.

Dessutom blir Carl Bildts utfrysning av Lars Danielsson på UD nu ett ovälkommet bidrag i ljuset av det inträffade mellan Schenström och Pihlblad.

Hur full var alltså Schenström? Jonas Gummesson, biträdande nyhetschef, berättar att notan slutade på 1145 kr. En gigantisk summa alltså.

Det märkliga är att DN:s Magdalena Ribbing inte nämner alkohol i sin artikel. De fem reglerna hon staplar upp är inte särskilt svåra att leva upp till i nyktert förståndsmässigt tillstånd, som mer handlar om snusförnuftighet:

Regel nummer två är därför att reportern vid varje antydan om politiska preferenser endast ler gåtfullt. Någon annan utväg finns inte.

För Anders Pihlblad blir den här historien ännu mer besvärande, eftersom han ger sken av att skvallra på en politisk kontakt. Det är lätt att falla in i Åklagarens ord om den lidande Job:

Hud för hud; allt vad man äger giver man ju för att själv slippa undan.

Ska en full statssekreterare styra vår krisberedskap?

Statssekreterare Ulrika Schenströms berusade tillstånd diskuteras nu livligt i massmedierna. Socialdemokraterna föll på Tsnuanamikatastrofen, och nu säger Håkan Juholt (s) skarpt:

Vi har utrett detta noggrant efter tsunamikatastrofen, det handlar om liv och död. Statsministern måste nu bringa klarhet i detta för att återfå förtroendet för att vi har en nationell krishantering som är kompetent.

Tidigare har jag själv skrivit om bakgrundssamtalet mellan Ulrika Schenström och Anders Pihlblad:

Troligen var alkoholen boven i dramat vid det här tillfället, som vid andra då förnuftet går upp i rök.

Faktum är att det går att fälla Ulrika Schenström på liknande grunder som fick utrikesminister Laila Freivalds att avgå och utifrån hur Lars Danielsson behandlades efter flodvågskatastrofen. Det lutar antingen åt karantän eller omplacering - avgång från denna position kräver nog något mer drastiskt, men jag kan ha fel.

TV4:s reporter Anders Pihlblad säger att hon var berusad, men inte redlös, och vill inte redovisa hur mycket hon drack. Reinfeldt försvarar även Ulrika Schenströms berusade tillstånd i tjänsten, vilket också är lite märkligt.

Själv tycker jag alkohol borde förbjudas under arbetstid. Det borde vara självklart - både för journalister och politiker. I morgon får vi besked om hur statsminister Reinfeldt väljer att handla i frågan - antingen utifrån politisk prestige eller att långsamt bli plågad i media.

Med tanke på hur regeringen snabbt har tagit till sig konstruktiv kritik kommer Ulrika Schenström troligen inte vara kvar på posten. Det är nu besvärligt för statsminister Reinfeldt att bli synad och ombedd att lägga korten på bordet. Låter han Schenström avgå som statssekreterare förlorar han politiska poäng i hur en trygg regering ska bli hanterad. Väljer Reinfeldt att hon ska stanna kvar förlorar han politiska poäng hos resande svenskar som röstat på moderaterna utifrån flodvågskatastrofen.

Ingen vill ha en full statssekreterare som styr svensk katastrofberedskap. Där går någon slags moralisk gräns.

Reinfeldt - den döda vänsterpartisten

Statsminister Fredrik Reinfeldt är en tillbakadragen vänsterpartist. Kanske den största snällaste moderata bluffen som gått omkring i svensk politik. Under sin tid har han offrat både den ena politiska käpphästen efter den andra med sin politiska retorik “att samtala” och taktik att hålla sig undan hetluften.

Det är dags att syna bluffen.

I princip har han istället för att ta tjuren vid hornen gjort något som borde göra hans dagar räknade som politiker. Han har svikit den grupp av människor som fortfarande tror på fasta värderingar, och att det för med sig något gott för alla. Då i sin utopi att regera där mottot har varit makten framför allt.

Jag kan inte förstå hur moderaterna så snabbt hänger sig till att utrota alla sina värderingar. Att de sväljer den statliga propagandan som socialdemokraterna och vänsterpartiet byggt upp under 75 år - istället för att göra något åt det. Nu ökar statsminister Reinfeldt takten och trycker på gasen och gör sig helt enkelt till en bättre och snällare Mona Sahlin.

Ett klassiskt bländande ljus som brukar uppstå när konflikträdslan tagit överstyr. Hur än statsministern Reinfeldt manipulerar befolkningen kommer människor alltid behöva principer, gränser och band som tyglar dem.

Här ska jag ge förre statsminister Göran Persson rätt i sina analys av sin politiske motståndare Reinfeldt. Så här sa Persson:

Det handlar ju uppenbarligen från de borgligas sida om att komma åt mig, för att därmed komma åt socialdemokratin och komma åt regeringen. Det har ju varit så att de hela tiden har dragit sig undan en debatt och diskussion om sakfrågorna. Tvärtom, det handlar hela tiden om att lägga sig kloss i kloss med oss, och helst framstå som något bättre socialdemokrater än vad vi är.

Det är till och med så att moderaterna köper arbetsrätten och skatter och allting sådant för att slippa konflikt i sakfrågorna.

Därför att man vet att folk vill ha den välfärdspolitik som vi egentligen står för. Då handlar det i stället om att låta frågan handla om personer och vem som är bäst lämplig, vem som är mest sugen. Är det inte bättre att ett nytt lag får försöka? De ska ju ändå inte driva någon annan politik, de ska ju stå för den här gamla svenska linjen.

Och om jag då hanterar en sådan här kris på ett sätt som inger förtroende och respekt så kommer de att svara med att försöka ge sig på mig och bryta ner mig som person, och bryta ner mitt anseende. Det ligger i linje med hela deras strategi och taktik.

Precis, Göran Persson identifiering av Fredrik Reinfeldt var mycket bra. Tävlingen handlar således om vem som är bäst person, istället för att handla om sakfrågor. För politiskt kommer Reinfeldt lägga sig där han upplever att vinden drar som mest och undvika konflikter i sakfrågor. Det innebär ett extremt individualistiskt synsätt på politiken, vilket kommer att göra att den reella makten framstår som ett begränsat minimum.

På sätt och vis gör Reinfeldt det enda som återstår att göra i ett land som regerats av socialdemokraterna och vänsterpartiet och miljöpartiet, som infiltrerat precis allt och alla. Han förenar sig med dem och förverkligar också lobbyisternas egen politik. En verklig “terrifying“vänsterpartist.

Rothstein tröstar de konservativa

Bo Rothstein har riktat udden mot statens propagandamaskin och egna lobbyorganisation, där ibland värdenihilistiska HomO och RFSL/RFSU:

Dessa är alla tämligen makt­lösa när det gäller tillgång till effek­tiva lagar och regler för att motverka att enskilda individer diskrimineras. Däremot har de en omfattande produktion av ideo­logi och satsar stort på opinionsbildning.

Om hur deras makt påverkar politiken skriver Rothstein:

Partiernas roll blir inte längre att vara forum där ideologiska program och ståndpunkter formuleras för att, om de får väljarnas stöd, ­genomföras av en lojal statsförvaltning. I stället blir partiernas roll att hos de alltmer lättrörliga väljarna försöka få acceptans för de politiska program som skapats av de ideologiska stats­apparaternas kadrer av tjänstemän.

Ja, självklart är det så som Bo Rothstein skriver, men själv har han ju varit en aktör i spelet. Då inte alltid på konservatismens sida, utan mest på guldkalven värdenihilismen. Just de här lobbyorganisationerna har gjort det omöjliga möjligt, utan varken stöd från folket eller självständiga aktörer på marknaden. På 1980-talet minns jag hur bastuklubbarna blev förbjudna, eftersom homosexuella använde de som en bas för sin verksamhet. Då var det perverst.

Idag 20 år senare är detta helt naturligt, och jag tror inte ett enda svenskt tv-program spyr ut ett accepterande mot de homosexuella. Nästan som ett mantra: “Vi får inte glömma de homosexuella”. De som motsätter sig deras livsstil - däribland kyrkan - har betraktats som en fiende. Trots att FN betraktar mamma, pappa och barn som en mänsklig rättighet.

Idag har vi en generation ungdomar som är helt insnöade i sexuella kunskaper, där RFSL driver en extremt liberal linje och menar att en konservativ livsstil är fördomsfull. Ingen av de största bloggarna som kallar sig konservativa har vågat skriva öppet om detta, i rädsla för myndigheterna och i kritiken då framstå som intoleranta.

Samma grupp, däribland Christopher L. K. Aqurette har blivit den yttersta företrädaren i bloggosfären för just denna lobbyistiska linje. Han kan helt öppet förespråka att de som är emot narkotika är dogmatiska och fördomsfulla, och ställer sig också uppluckring av prostitution och så vidare.

Nej, dags att skingra tankarna med Hava Nagila av violinisten Andre Rieu. Det är svårt att låta bli att tänka på något annat efter att ha lyssnat på den. Det får bli min glädjande tröst till de inlindade, oss emellan, mellan-raderna-tigande-sörjande konservativa.

Stoppa våldet? Betala priset!

Nu satsar polisen på förebyggande insatser mot gatuvåldet - i tre månader. Statistiken behöver också bli verifierad. Brottsförebyggande rådet siffror är missvisande, eftersom de endast belyser anmälda brott. Sjukhusen har en egen statistik som omfattar de som inte anmäler sina brott.

Denna måndag blev en påminnelse om våldets effekter i samhället. Både Gustaf Vasa kyrka och Klara kyrka arrangerade en minnesandakt för att hedra Riccardo Campogiani.

Själv är jag övertygad om att våldet bland ungdomar kan stoppas, då genom att unga mäns identiteter tas tillvara. Dagens samhälle är så politiserat att det är avvikande att vara man. I princip styr feministerna politiska logik dagens skolor, vilket leder till en skev bild av verkligheten - eftersom den sker på bekostnad av männen. Här har i princip hela stadsdelsförvaltningen på Kungsholmen blivit ett getingbo av kvinnor som saknar insikt i mäns villkor och identitet.

Det är dags att göra något - med risk för att låta som en mansgris. För männen - och deras efterträdare - pojkarna.

Ett terroristiskt feministiskt utseende

Det är svårt att föreställa sig hur amerikanarna känner när de ser en muslim. Myndigheterna ger inte muslimer något förtroende alls i det offentliga rummet. Då särskilt flygplatsen John F Kennedy i New York. Storbritanniens biståndsminister Shahid Malik blev undersökt i 40 minuter innan han fick fortsätta sin resa till London.

Här har rädslan för muslimer tagit överhanden, vilket lett till att tilliten fullständigt försvunnit och kvar är det amerikanska vansinnet och misstänksamheten. En överdriven säkerhet som utgår från att alla muslimer är misstänkta innebär i längden att alla människor är misstänkta. Krig brukar ett sådant här förhållande kallas.

I Sverige har vi könskrig. Där är männen terrorister. I princip alla är misstänkta, andrafierade och avhumaniserade.

Det är en konsekvens av en överdriven säkerhet än förnuftig hantering av misstänkta terrorister. Att endast gå på utseende brukar inte vara särskilt klyftigt. Varken i privatlivet eller i samhället i stort. Gaza är ett tydligt exempel på när rädslan tar över handen. Terroristerna kan arbeta djupt i det palestinska samhället, vilket gör att oskyldiga drabbas. De som verkligen tjänar på missförståndet är extremistiska grupper i samhället, då på båda lägren.

Detta gäller även vårt eget könskrig.

Vad är skillnaden mellan bloggosfären och media?

Tydligen är “saklighet” dagens diskussion i massmedia och bloggosfären. Journalisten Elin-Anna Labba skriver:

Tillsammans producerar bloggarna en textmängd som knappast skulle få plats i traditionella medier.

Samt en ganska illa ställd fråga:

Läser bloggarna mest sig själva?

Själv läser jag flera olika tidningar varje dag världen över, och kompenserar mitt skrivande med att jag har en utbildning som analytiker, som ska jobba med att ta fram information åt allt och alla.

Fakta tillhör mer det journalistiska området, där fakta är vad som är politiskt korrekt att återproducera. Bloggosfären arbetar mer utifrån vad som är nytt, eftersom det inte finns några inre krav på fakta. Däremot har bloggosfären en möjlighet att kombinera olika nyheter med varandra, vilket jag även gör i den här artikeln. Det summerade värdet ger läsaren en känsla av upplevelse - och upprymdhet.

Det saknar journalistiken, vilket leder till att journalister tvingas hitta egna metoder för att hitta information i bloggosfären. Charmen i bloggosfären ligger dels i hur artikeln är skriven men också hur den är ihoplänkad med andra. Just det sättet är själva apparaturen i bloggen. För journalisten behöver bara tänka på sitt etiska förhållningssätt till sina källor, där det stora jobbet ligger - resten sköter apparaten.

Bloggarens problematik ligger främst i språket. Att gå över olika områden i samhället kräver en bestämd fasthet. Ibland förenklingar för att överleva i mängden av ord. Att ta hela världen eller gatan utanför sitt fönster i anspråk kräver med andra ord civilkurage och fantasi. Det är just denna fantasi som är bloggarens språk som skiljer sig ut från den etablerade journalistiken.

Det sunda förnuftet är främst inte ett slagträd, utan en djupare mening som förs över till läsarna.

På sätt och vis blir massmedia beroende av denna diskussion, eftersom de producerar andras mening och själva försöker föra en diskussion om sunt förnuft utifrån vad de själva valt att belysa.

Här är SvD:s gamla chefredaktör Bertil Torekull ett tydligt exempel på det journalistiska sunda förnuftet, där han menar att ledarsidorna ska bli avskaffade och kolumnisterna ska bli varudeklarerade. Han producerar ett sunt förnuft utifrån en situation där de flesta människor kan känna igen sig, men vad för mening bidrar egentligen hans artikel?

Egentligen ingenting - vilket i sig är den journalistiska poängen. Poängen ligger redan i att få synas, men däremot ligger det ingen vidare poäng att skapa en vidare betydelse. Här kan striden pågå i evighet.

Bloggaren skapar mening medan media skapar förnuft. Bertil Torekull är ytterligare ett gott exempel på hur förnuftet kan bli så extremt att det upphäver tyngdlagen, då i sin diskussion om utrikesminister Carl Bildts bloggande:

Han talar fritt ur hjärtat till medborgarna, utpekar motståndare, är sin egen självsvåldige domare, raljerar och knäpper på näsan, berömmer sig själv. Carl Bildts nya oklara dubbelroll som dels bloggande privatperson, dels en regeringens höge företrädare har likheter. På bloggen talar var och en oemotsagd, var bloggare är sin egen utgivare.

Precis, varje självständig bloggare skapar sin egen meningssfär som bidrar till det stora bloggosfären. Så, för att återknyta till Elin-Anna Labba stolthet i “saklighet” ligger min min stolthet i “missnöje” över att massmedierna inte förmår producera mening, men oftast ligger ansvaret hos mig själv att återproducera detta.

RFSL - moderaterna 1-0

Några vackra ord från bloggaren Dick Erixon angående moderaternas adoption av värdenihilismen:

Det är glädjande att pragmatismen inte totalt dominerar moderaterna. Lite ideologi och principer finns allt kvar…

Även Henrik Alexandersson uttrycker en viss besvikelse över moderaterna som låtit sig påverkas av värdenihilismen:

Ge ett politiskt parti ett par månader vid köttgrytorna – och det är lika fördärvat som de andra.

DN:s ledare skriver om moderaterna:

En så pragmatisk hållning riskerar att fjärma dem som kände sig hemma med det klassiska moderata samlingspartiet.

Som sagt, det enda parti som är konservativt i frågan om äktenskap är kristdemokraterna. Det enda parti som vågar ifrågasätta både medias och RFSL:s läggning. Ett öppet parti som vågar stå för en annan åsikt än den RFSL trugat igenom media och fått partipiskan att vina genom moderaterna.

Själv tycker jag skyddet att värna om minoriteter lett till demokratisk extremism, där en liten grupps ideal ska bestämma över alla andra.

Media har själva varit en aktiv aktör i denna process, vilket visar på att varje reportage och kameravinkel som förstorat RFSL:s makt gjort att samhällets barn blivit de största förlorarna. Dessutom har det lett till att många andra konservativa grupper i samhället blivit berövade sin identitet. Däribland många tigande moderater.

Tiga inåt - och lyssna utåt - har numera blivit klassisk för de nya moderaterna. Frågan är om visionären Per Schlingmann förstått att tystnaden också innebär en sårbarhet? Att ha bråttom att avgjuta en socialdemokratisk guldkalv har oftast lett till bestörtning hos de som har verklig makt att krossa den.

Med varje steg tycktes hon dö av ensamhet…

Jag är glad över att Inger Davidsson (kd) gör mödan värt att i DN Debatt uppmärksamma drogmissbruket i Upplands Väsby som ett lokalt exempel på hur det går att angripa ett så omfattande samhällsproblem som narkotika. Här tycker jag inte det handlar främst om rätt och fel lagar, utan om liv och död och människans ansvar att uppfatta sin del i det gemensamma.

EU verkar vara av en annan åsikt. Här verkar drogliberala lobbygrupper i EU för att öppna upp för en farsot som skövlar människoliv på löpande band. Helt klart verkar politiker vara offer för dessa lobbygruppers verksamhet, då de menar att legalisering av narkotika skulle möjliggöra en statlig kontroll av problemet.

Just föreställningarna om att narkotika, alkohol eller andra centralstimulerande preparat är kända för att öppna dörrarna till hallucinogena världar, men även skärpa individens prestationsförmåga. Just droger urholkar familjer på kärlek och suger lust och mening av livet, men kan vara livlinan i arbetslivet i jakten efter en bättre position. Ska livet bedömas utifrån våra ambitioner?

Människor som växer upp i alkohol- eller drogmiljöer bär på enorma ouppfyllda behov, ett tomrum som de väljer att fylla med identiteter som förankrar deras omedvetna skam och skuld. Inom exempelvis zenbuddismen kallas dessa människor för “hungriga vålnader”. Thich Nhat Hanh skriver i “Vi är redan framme!“:

Hungriga vålnader längtar efter att bli älskade, men det spelar ingen roll hur mycket vi älskar och bryr oss om dem. De verkar inte ha förmågan att ta emot vår kärlek. I princip kanske de förstår att det finns skönhet i livet, men de kan inte komma i kontakt med den. Något tycks stå i vägen och hindra dem från att komma i kontakt med vitaliserande och läkande krafter. De vill bara glömma livet, och tar sin tillflykt till alkohol, droger eller sex för att få hjälp att glömma.Om vi säger: “Gör inte så”, kommer det inte ha någon verkan. De har hört tillräckligt många förmaningar. Vad de behöver är något att tro på, något som övertygar dem om att livet är meningsfullt. Vi behöver alla något att tro på. För att hjälpa en hungrig vålnad, måste vi lyssna uppmärksamt på henne, erbjuda en familjär och broderlig atmosfär och sedan hjälpa henne att uppleva något bra, vackert och sant att tro på.

Just precis, något att tro på. Den grundläggande tilliten kommer från något att tro på, och är ett område som alkoholen och drogen erövrar från människan. För att vidare citera Thich Nhat Hanh:

Våra politiker tycks tro att bästa sättet att handskas med drogproblemet är att försöka förhindra droger smugglas in i landet och arrestera dem som säljer eller använder dem. Men förekomsten av droger är bara en sekundär orsak till problemet. Huvudsaken är bristen på mening i så många människors liv, bristen på något att tro på.

Nu handlar det inte om kroppsvisitering, menar Inger Davidsson, “utan om när det finns en välgrundad misstanke kunna göra en urin-, blod- eller salivprovstagning”. Tydligen är rädslan att åka fast hos tonåringarna större än spänningen och nyfikenheten att ta droger, vilket säger att det med enklare metoder går att isolera problemet.

Nu tycker jag inte “en välgrundad misstanke” ska genomföras av andra myndighetspersoner än läraren. En lärare ska inte utföra polisiära insatser, utan inrikta sig på undervisning. Här är jag istället öppen för ett större föräldraengagemang i samarbete med polisen.