Är könsidentiteterna förvridna idag?

Jeanna Bagger-Jörgensen skriver i SvD Brännpunkt:

En sån här pojkgrupp med så mycket attityder, aggressivitet och testosteron hade vi aldrig mött förut.

Och Elise Claeson skriver i Expressen:

Genussamhällets svek mot pojkarna är ett historiskt misstag. Vi riskerar att få en underklass av män, vars enda fel är att de inte är kvinnor.

Just att pojkar ska vara flickor och flickor vara pojkar är feministernas triumf i skolans värld, där jag själv haft möjlighet att arbeta – och dessutom vara fältassistent på Kungsholmen. Just dessa grabbar har ett behov av att hävda sig, och gör det i bekostnad av att de kompromissat med sin sexualitet. För det har det politiskt korrekta sagt, vilket oftast är föräldrarna som malar på politiska dogmer på sina barn.

Så visst behövs det andra ”biologiska essentialister” än feministerna och de homosexuella i skolans värld. Då andra än de som indoktrinerar pojkar och flickor att vara något som de inte är.

Nu svänger moderaterna rejält åt vänster

PJ Anders Linder har rätt när det gäller den livgivande kritiken mot bruksvärdessystemet:

Men när ivern att lugna väljarna blir så stor att man strör rosor över ett grovt orättvist system, som kännetecknas av priskontroll, köer och svartabörshandel, då talar man mot bättre vetande. Det duger inte.

Sedan för PJ in sitt resonemang in i en anklagelse som svarar på den själv:

Fortsätter det som idag försvinner snart problemen med hyresrätterna, men det beror i så fall på att hyresrätterna själva försvunnit.

Att uteslutande ha marknadshyror leder till skenbara marknadspriser på lägenheter och ett rally runt attraktiva områden i innerstaden i Stockholm eller utanför stan i mindre städer. Då innesluts köpkraftiga individer och de som är köpsvaga är inte ens påtänkta – de är ekonomiskt utanför. Ett välfärdssamhälle ska i mina ögon sett tillvarata de svagas intressen också, och inte endast de köpkraftiga. Att endast ge utrymme för de ekonomiskt svaga är heller inget bra system, men inte heller att ge utrymme för de ekonomiskt starka.

Vad Sverige behöver i en globaliserad tid är statliga garantier för att bostadsmarknaden förblir human, och inte råkapitalistisk. Den stämpeln tycker jag mig redan se hos den svenska administrationen, vilket handlar om att förvaltningen agerar åt de ekonomiskt starka. Det är också tolkningen av fastighetsskatten, som främst gynnar de som haft högst skatt.

Att moderaterna försöker hitta en balans i detta är viktigt. Den balansens försvarare har jag redan hittat i Lars Lindblads (m) kärleksförklaring till hyresregleringen.

Fantastic Four on tour

Alliansen är på charmturné i Malmö. Statsminister Fredrik Reinfeldt verkar vara mer sugen på att besöka arbetsförmedlingar, skolor och annat än att beblanda sig med de som uteslutande arbetar inom statens regi. Utanför arbetsförmedlingen stod ett gäng pensionärer och protesterade.

Just här tycker jag mig se en stor skillnad mellan förra socialdemokratiska regeringen som isolerade sig alltmer från folket, medan Alliansen närmare sig väljarna och engagerar sig i deras vardag.

Hur förvirrad går det egentligen att bli?

Filosofen i praktisk förvirring Torbjörn Tännsjö skriver på DN om ”biologisk essentialism” och anklagar de band som finns i en familj för att ligga som grund för primitiva föreställningar, då särskilt arvsrätten. Den som använder sig av uttrycket ”biologisk essentialism” brukar räknas in i kategorin att trassla in sig i en delarna istället för att bejaka helheten – då i syfte att själv få bestämma över definitionen.

Nu anser Torbjörn Tännsjö att anklagelserna mot honom saknar grund, ungefär som när förre statsminister Göran Persson ansåg att tsunamikatastrofen inte berörde regeringen, utan riksdagen. Tännsjö skriver:

Anklagelsen är, hoppas och tror jag, utan grund.

I vilket fall, för att belysa den här formen av urskuldande, så har jag hämtar jag ett citat ur Erik Fichtelius intervju med Göran Persson 29 januari 2006. Då hade Katastrofkommissionen kommit med kritik mot hela regeringen:

EF Nej, men du är ju regeringschef, du har en riksdagsmajoritet, du väljer ytterst vilka propositioner som du lägger. Och det är innehållet i den propositionen som kommissionen är kritisk mot i ljuset av vad som hände.
GP Ja, och det kan de väl i och för sig vara, men det är ju inte en kritik som träffar mig.
EF Jo, ytterst gör den ju det.
GP Nej, den träffar riksdagen, och det här är väldigt viktigt för annars är man ju på ett sluttande plan. Vad har de för rätt att sätta sig över ett riksdagsbeslut?
EF Nej, inte sätta sig över, men de har väl rätt att kritisera beslutet?
GP Ja, men det är riksdagens beslut.
EF Ja.
GP Javisst.
EF Ska man inte kunna kritisera ett riksdagsbeslut?
GP Det kan man mycket väl göra, men det är ju inte det de gör. De säger att det är jag som har valt bort det.
EF De kritiserar dig som är ytterst ansvarig, men du gör ju det…
GP … nej, men det är väldigt konstigt…
EF … till någon slags advokatyr…
GP Nej det är inte advokatyr, det är ohyggligt viktigt. Alltså, om det är så att jag skulle vara någonting som står över riksdagen… det gör jag ju inte, och det gör inte de heller, och dessutom är det faktiskt så att jag har en större anledning att luta mig mot riksdagen än vad riksdagen har beslutat. Dessutom var det ett val däremellan som har bekräftats här.
EF Var det fel av kommissionen att kritisera ett riksdagsbeslut?
GP Ja, jag tycker faktiskt de mycket väl kunde ha valt att säga som så…

Vad Tännsjö försöker alltså anklaga de som tror på blodband för att vara ”biologiska essentialister” när han själv är det. Vad Tännsjö gör är en slags advokatyr likt Göran Persson och svarar enfaldigt, egenmäktigt och uteslutande själv på sitt resonemang – som den ofelbare definitionens tolkare. Då väldigt lik feministiska essentialister.

Den som inte förstår Torbjörn Tännsjö kommer känna sig lite utanför, men ändå förlitandes på Han Som Bestämmer.

En som kunde denna retoriska konst var vår förre statsminister Göran Persson. Vad Torbjörn Tännsjö gör med sitt resonemang är att han tassar i maktens fotspår, och visar i sin etiska hållning upp både arrogans, förmätenhet och makt.

En slags advokatyr helt enkelt, som kan sammanfattas i ett enda ord:

Jaha?