Är den fallna mannen en symbol i samhället?

Våldet sprider sig bland ungdomar och nu gör myndigheterna allt för att tona ner oroligheterna. Barnombudsmannen Lena Nyberg petar fram några siffror ur statistiken. Läkaren Bo Höjeborg ser en ökning av allvarligt misshandlade ungdomar som kommer till sjukhusen och fältassistent Kent Lindahl slätar över i likhet med Kjell Lindgren från Stockholmspolisen, som sade till DN:

Nu är det ofta hela gäng som är med och slåss. Det kan vara tre, fyra, fem mot en. Så har det varit i åtminstone fem sex år.

Det är verkligheten vi får acceptera.

Så säger Louise Lind, 22, ur publiken som samlats på Kulturhuset för att diskutera mordet på 16-åringen:

I grunden handlar det nog om ren bekvämlighet. Folk [männen] vill inte engagera sig helt enkelt.

Just precis, det handlar om män som inte vill ta ansvar. De är i princip representerade hos polisen och rättsväsendet, men allt mer sällan i kvinnodominerade sektorer i samhället. Visst är det bra med jämställdhet, men när de mjuka samhällsfrågorna ska skötas av kvinnor kommer många unga män aldrig få upplevelsen av att någon ger dem begränsningar i livet eller manlig kontakt. Behovet är så skriande att “den fallna mannen” blivit en symbol i samhället.

När sexuella problem blir det avgörande området att diskutera försummas våldet som problem. Det är i det senare området som många unga män söker en kompensatorisk identitet. Att inte ta itu med problemet när de uppstår är att linda in det för att det vid ett senare tillfälle kommer orsaka skada för andra människor. Att rättsväsendet blir sista instansen, som i fallet med Råsundamatchen i oktober 2004, som läxar upp ungdomarna tycker jag är fullständigt felaktigt. DN skriver:

En del hade maskerat sig med solglasögon och halsdukar uppdragna i ansiktet. Andra bröstade gärna upp sig och försökte se tuffa ut.

Ytterst ligger ansvaret hos den enskilda ungdomen, men de vuxnas uppgift är att ge dem verktyg att hantera sig själva. De verktygen kommer inte från ungdomarna själva, utan leder endast till kortvariga förändringar och gruppbildningar, men knappast till något bestående där den enskilde ungdomen lärt sig hantera sin verklighet på ett tryggt sätt.