Nuvarande system skadar även de flitiga

Alliansen har blivit känd för att ha skapat rörlighet ur a-kassan genom att höja avgifterna. Nu lockar miljöpartiet med medborgarlön, vilket inte är ett helt igenom dumt förslag som socialdemokraterna och vänsterpartiet anser. Fördelen med medborgarlön är att företagare får en basinkomst. Idag har småföretagare ingen som helst a-kassa och är helt beroende av att teckna egna försäkringar om de skulle bli sjuka.

Alliansen har fortfarande tid att arbeta på att putsa sitt rykte när det gäller en gemensam välfärd. Visserligen finns det idag luckor i lagstiftningen, som gör det möjligt för både arbetsförmedlingen och socialtjänsten att samarbeta över gränserna. Att staten går in och styr är de flesta kristdemokrater aningen skeptiska till, eftersom det strider mot att samhällsgemenskapen utgår från dess minsta beståndsdel - familjen.

En möjlighet skulle i sådana fall vara att arbetsförmedlingen, a-kassan, socialtjänsten, försäkringskassan med flera gick ihop till en enda statlig samordnande instans. Det känns aningen overkligt, men det är aldrig fel att undersöka saken. Statsminister Fredrik Reinfeldt säger till Expressen:
- Förslaget kostar betydligt mer och ska ställas mot satsningar i välfärdssystemets kärnområden. [---] Stöd till de grupper som inte arbetar [---] kommer jag att ifrågasätta.

Problemet är att många småföretagare inte vågar investera, eftersom de själva blir ställda utanför trygghetssystemet och får ta den största smällen själva om de misslyckas med sin affärsidé. Nuvarande system skadar inte bara de lata och passiva, utan sätter käppar i hjulen för de aktiva och flitiga. Viktiga individuella drömmar blir stoppade av samhället självt i ett system som gynnar storföretagare - som för närvarande verkar ha flytt landet.

Kvar blir ett system som skadar.

Därför blir dagens småsatsningar på småföretagare ett slag i luften.

Åsiktskarusellen har ett eget pris

Före detta riksdagspolitiker får höga fallskärmar anser Realtids journalist Martin Borgs:

Kanske finns det en anledning till varför de får fallskärmar? I ett censurerat arbetslandskap där Israelvänliga åsikter filtreras så finns det anledning att huka sig ner - och ta bra betalt.

Så här skriver Merit Wager i SvD:s ledare:

Alla åsikter har helt enkelt ett pris. Särskilt för politiker och för tjänstemän så är det främst deras åsikter som lägger grunden för deras ämbete. Att vara handläggare på Migrationsverket och ha Israelvänliga åsikter kan påverka omdömet när förtryckta palestinier söker hjälp i Sverige. Så verkar resonemanget gått till hos Migrationsverkets verksamhetschef Eugène Palmér.

Allt har ett pris. Även åsikter.

Därför ska de som står upp för sina åsikter och säger vad de tycker belönas med det bästa i livet. Olikheter ska belönas. Inte bestraffas. Det är politik.

Ska Scottenius skjutas?

Roya och Matildas blogg utfrågning till bloggare se aningen märklig ut:

Sedan läser jag om dem i deras presentation:

[---] bara två tjejer som inte kan slappna av och skratta åt [---] rasseskämt [---]

Hur kan en uppmaning till att skjuta DN:s kulturchef Maria Schottenius vara ett skämt?

Är det förbjudet att vara pappa?

Blogge Bloggelito är återigen ute och cyklar när det gäller moraliska gränser i sin artikel “det gör ont när knoppar brister“. Dagens exploatering av pornografi på nätet har gjort att nyfikenheten och acceptansen har ökat takten likt en galopperande häst på väg hem till stallet.

Problemet ligger i att tillgängligheten har ökat och kommunikationen, men de faderliga moraliska gränserna hänger inte med i samma takt. Det är där problemet ligger.

Insikterna brukar oftast komma långt efteråt nyhetens behag. Då efter många upprepade erfarenheter och långt gången sjuklig smärta som utvecklat människan till en förvirrad och irriterad själslös varelse. Att barnet utvecklar skuld för sin sexualitet är vanligt och ytterst kränkande.

Om det är den utvecklingen Blogge Bloggelito med flera stöder så tror jag det från hans sida krävs samtal med människor som har personlig erfarenhet. Faktum är att en 11-åring fortfarande inte kan ta ansvar för sitt eget liv.

Det är inte stigmatisering från fadern, utan ansvarsfull överföring av gränser till sitt eget kött och blod.

Längtan

En bit av ryska Karelen.

Vem var den andra kandidaten som hoppade av?

Statsminister Fredrik Reinfeldt har gjort en miss i rekryteringsprocessen genom att utse Mikael Odenberg (m) till generaldirektör för Svenska Kraftnät. Statsminister Reinfeldt dementerar att han inte känner till rekryteringen av sin partikollega. Vad annat kan han säga?

För om han kände till det så får han ju äta upp “inte en person som bara har rätt kontakter eller rätt partibok”. Mikael Odenberg har både rätt kontakter och rätt partibok.

Jag tvivlar inte att Mikael Odenberg är kompetent, men däremot tvivlar jag på att han är den enda som kan sköta frågan. Konsulten Per Brolin jobbade tio timmar för att bedöma om Mikael Odenberg var lämplig för posten. Några andra konkurrenter fanns inte.

Den som är ansvarig för frågan är infrastrukturminister Åsa Torstensson (c) på Näringsdepartementet och även näringsminister Maud Olofsson (c) som häromdagen presenterade ett nytt förslag till konkurrenslag som skulle vara effektivare, enklare och tydligare.

DN har skrivit mer om tydligheten. Frank Nilsson, statssekreterare åt näringsminister Olofsson svarade:
- Inte i detta fall. Troligen på grund av en tidsaspekt och för att man ville han någon inom stadsförvaltningen.

Själv undrar jag vem den andra kandidaten var som snabbt visade att han inte var intresserad av tjänsten. Må hända någon som fick kalla fötter? För det skulle vara bra att få se vilka som sökte tjänsten och jämföra underlaget.

Det behöver ju inte vara en miss från Alliansen, utan bero mer på bristande samarbetsvilja hos andra.

Tvättbjörnen

Andreas Malm ändrar tonläge i Expressen när han går i svaromål mot Johan Norberg:

I bästa fall finns det fortfarande en chans att höja den här debatten från sin nuvarande nivå, så att den blir något mer än en fallstudie i sårad borgerlig narcissism.

Dessutom urskuldar sig Andreas Malm genom att påstå att Johan Norberg skjuter budbäraren.

Så kom liknelsen om tjurrusning. Frågan är om Andreas Malm & co är som tvättbjörnen.

Källa: Naturhistoriska riksmuseet

Zarembas berättartalang mot massorna

“Jaktscener från Lärarhögskolan” är ytterligare ett mästerverk av journalisten Maciej Zaremba. Egentligen skriver han det flera redan känt för flera år sedan: Att både feminister och homosexuella i egennyttans namn fått sina behov tillgodosedda på bekostnad av heterosexuella män.

Jag hörde det själv under min utbildning till Samhälls- och kulturanalytiker att den medelålders västerländska mannen är den som har högst status i Europa.

I jantelagens namn blev det därför helt plötsligt accepterat att börja såga denna man längs fotknölarna.

Problemet var att jag själv en dag skulle bli den mannen. Med en redan låg medberoende självkänsla blev det helt outhärdligt att höra hur denna västerländska medelålders man har behandlat kvinnor och homosexuella. Hur många kvinnor som blivit misshandlade blev nu prognoser som blev nyheter. Antalet utgjorde ved till den eld som skulle uppmuntra till självömkan och isolering.

65 procent av svenska hushåll består av ensamma människor. Det är priset som blivit betalt.

En del red på vågen av anklagelser mot den medelålders västerländska mannen och blev därför själva konverterade till sitt eget kön. Egentligen satt vi i samma båt. Några valde att sitta med i den segrande skaran. Andra valde tystnaden.

En som fångar spännrummet i själen är psykologen Donald W Winnicott som myntade begreppet “det mellanliggande området av upplevelser”. Det skulle helt plötsligt bökas in mellan överjaget och jaget där detet fastnat i sterotypa fixeringar skulle “det mellanliggande området av upplevelser” helt plötsligt ro kors och tvärs själens olika fixeringar och bli fri. Då genom att “detet blev frälst” genom att upplevelsen fick bli uttryckt.

Kultur är alltid kultur. Jag tror att tigandets kultur kanske är den största boven i dramat. De människor som valde att tiga.

De måste vara en hel del.

Det tragiska i detta är att människor tjänat pengar på att anmäla den medelålders mannen. Nu när Maciej Zaremba själv befinner sig i målgruppen för maktutövare medelålders västerländska män använder han sin egen berättartalang som vapen mot massorna.

Någon nyhet är det inte. Däremot en stor dos av samband och sammanhang för en kulturdesorienterad publik som vill få säga sitt ord.

Ljudlösa bulldozers mot Norberg

Kulturchefen på DN, Maria Schottenius, sågar Johan Norberg efter konflikten som uppstod mellan honom och journalisten Andreas Malm. Anledningen är att den senare satt in Johan Norberg i ett sammanhang av islamofobi. Maria Schottenius är chockad:

Det som är störande och stötande är det sätt på vilket Norberg och hans bloggkompisar uppträder. En uppskruvad, manisk mejlattack med invektiv som verkar inspirerade av splatterfilmer.

Nu ställer sig Schottenius sig på journalistens sida, även om hon inte håller med Andreas Malm i sak. Dessutom isolerar hon Johan Norberg en hel del samtidigt som han blir välkommen på DN Kultur på ett ovanligt sätt.

Att konflikten mellan Andreas Malm och Johan Norberg existerar är i sig inget ovanligt. Båda företräder olika delar av verkligheten.

Det är vad som händer utanför scenen som är intressant. Själv tvivlar jag att de båda ens har träffat varandra i verkligheten.

Poängen med att Maria Schottenius ställer sig upp i medielandskapet är intressant. Johan Norberg är ideologisk representant av globalismen i Sverige. Uppskattad i olika politiska läger. Själv är jag ingen varm Norberg-anhängare, men när Andreas Malm flyttar in Johan Norberg i DN Kultur så blir det en bredare fråga.

Att bli kritiserad i kulturvärlden - det är att finnas.

Det om något är viktigt att förstå för finsmakare.

Detta skrev Andras Malm om Johan Norberg:

Arkitekten bakom detta helvete är Sveriges politiska etablissemang. Av Johan Norberg - en av de svenska debattörer som Bruce Bawer anger som sina kunskapskällor [---] - har han lärt sig att Sverige visserligen inte är en enpartistat, men väl en “enidéstat” där kryperi för islam regerar.

Naturligtvis ligger vännen Isobel Hadley-Kamptz bakom:

Jag vet att delar av redaktionen hatar liberaler mer än dåligt väder, men att så medvetet och lögnaktigt försöka smeta ner människor med rasist-klet är ändå häpnadsväckande.

Johan Norberg är inte sämre än att angripa DN Kultur via Expressen och anklaga dem för att inte recensera hans böcker. Schottenius svarar med:

DN:s kultursidor, som man uppfattar som en ointaglig bastion där Norberg & co inte tillräckligt ofta fått tillträde.

Återigen förlöjligas Norberg som “Kalle Anka & co”. Samtidigt som Schottenius utmålar sig själv som martyr, att hon är nedslagen av sättet att argumentera.

Nu kan jag inte låta bli att citera Maria Schottenius när hon kritiserar Svenska Akademin för deras val av Doris Lessing till litteraturpriset:

Jag trodde inte att Svenska akademien klarade så mycket mensblod.

Vad är det för martyr som skriver sådana kraftfulla invektiv?

Nej, Johan Norberg är inte sämre heller. Han uppskattar inte publiciteten:

I dess värsta stunder liknar DN Kultur numera ett supporterblad för en fotbollsklubb. Man har rätt, har alltid haft rätt och är fullständigt ointresserad av att ta motståndaren på allvar. Den enda gången den andra sidan nämns är när man har hittat på en ny hånfull hejaklacksramsa om dem.

Själv håller jag med Maria Schottenius i sin kritik att DN Kultur är en ointaglig bastion. Skönt att hon - chefen - erkänner det. Att Norberg anser det vara ett supporterblad för en fotbollsklubb borde även få Bonniers att sätta kaffet i vrångstrupen. Det är väl det sista de vill höra?

Nej, debatten om DN Kultur är inte över. Äntligen vädras det morgonluft.

Folklig kommunistisk järnbur krackelerar

Fidel Castro sitter med sin ständiga följeslagare Celia Sanchez. Till vänster om Castro sitter Vilma Espin.

Den 81-årige kubanske generalen Fidel Castro avgår som president.

Fidel förväntas efterträdas av sin 5 år yngre bror Raul.

Tidigare analyser har visat att om Fidel Castro avgår som president och befälhavare så inträffar inga större politisk förändringar så länge han är i livet - och att verkligheten därefter är endast spekulationer. Det kan vara svårt att acceptera för en demokratisk frihetsivrare, men just nu är situationen sedan ett halvt sekel mycket svår i Kuba.

Den påtagliga skräcken för politiska förändringar i Kuba ger varken rum för nytänkande eller folklig kreativitet. Antagligen kräver denna kommunistiska järnbur först frånvaron av sin arkitekt och upphovsman som lagt beslag på folkrevolutionen, vilket är ett annat kraftfullare ord för politisk förändring.

Den politiska förändringen som är önskvärd och nödvändig är att Kubas befolkning får demokrati och allt vad det innebär. Idag åtnjuter de ett stilla kaos i en diktaturregim där många maktlösa besökande politiker och präster solat sig i glansen. Hur ömsint järnburens arkitekt än varit så har han aldrig kunnat ersätta de demokratiska verktyg som idag är beprövade som funktionella.