När tron övergår till fanatism istället för ansvarsfulla handlingar är den direkt farlig. 11-åriga Madeline Neumann fick ingen vård och dog på grund av föräldrar som brast i att ta ansvar, meddelar Aftonbladet, som menar att händelsen kan få negativa konsekvenser för de religiösa i USA.
Det är naturligtvis fasansfullt när fanatism tar överhanden, vilket även har inträffat i Sverige under mitten av 1950-talet när trons vågor gick höga i det frikyrkliga landskapet. Nu är det i sig inget fel att tro på under – vilket ibland är sista utvägen för en människa.
Faktum är att troende – precis som vilken annan människa – ska använda alla tänkbara vägar för att tillfriskna och göra det oavbrutet och flitigt. Att klandra detta är att inte älska sig själv och ta hand om sig själv, utan helt förlita sig på andra ska ta hand om problemet. Det är inte tro, utan en förtäckt form av självömkan med själviska krav.
Så här klokt skrev den teologiska forskaren Ann Heberlein i Svensk Dagbladet för några dagar sedan:
Hade Madeleines föräldrar förstått sina egna begränsningar hade de också kunnat avskärma sig från de negativa idéer som underminerar det egna ansvaret och som bäddar för att skylla allting på Gud. Ytterst handlar det om vilken föreställning människan har av Gud. Just den här föreställningen att “Gud är god” gömmer oftast en begränsad uppfattning om den egna förmågan, som är förutsättningen för goda handlingar.
Det blir helt enkelt en förskjutning av den egna godheten på Gud och en förtätning av den egna förmågan, att heliga handlingar är tillräckliga. En slags självupptagen suggestion än en verklig tro som tar sig i uttryck i goda handlingar. Istället trodde föräldrarna att Madeleines flickan drabbats av en andlig attack och bön var tillräckligt för att hon skulle bli frisk.
Nu saknades det en diagnos för Madeleine Neumann, vilket försvårade identifieringen. Det förmildrar omständigheterna, men tar inte bort föräldrarnas ansvar att de kunde sökt läkarhjälp.
