“Marknadsvärdet är det enda som gäller”

Anita Goldman skriver i Aftonbladet erkännande:

När vi gjorde oss av med Gud, gjorde vi oss också av med erkännandet och upplevelsen av att det existerar absoluta och heliga värden. Vårt förhållande till vårt eget arbete, till naturen, till vår historia och upplevelse av plats och tid har blivit gravt lidande. Marknadsvärdet är det enda som gäller.

Eller, så består moderniteten av en reaktion till 1900-talets hemskheter där människan trodde att hon kunde skapa ett eget maktsystem med tro - utan någon hjälp av Gud. Samtidigt är denna tanke naiv för var och en som tror på begreppet Gud, eftersom det delvis dysfunktionella moderna samhället långt ifrån liknar ett Edens paradis och människans ständiga förbättringar att upprätta ett nytt Eden ytterst kommer att misslyckas.

Just denna mänskliga maktlöshet öppnar upp ögonen för absoluta och heliga värden och principer att bejaka.

Socialdemokratin strävar efter att vara en bild av det perfekta, en “modernitetens ljusbärare”. Frågan är modernitet ytterst handlar om en jakt efter en perfektionism som ytterst kommer att leda till nya besvikelser och kritik. Det kyrkan kan göra är att våga visa denna mänskliga maktlöshet i dess gudomliga former, och ge människor som lider av hopplöshet och självömkan en ny dynamik som inte stänger in och isolerar, utan öppnar upp och omfamnar.

Makten, den som politiken jobbar efter, är i sin bästa form ödmjuk. Det ger hopp till en värld som förlorat sitt ansikte i marknadsvärdet.

Drömmen om en funktionell familj säljer

Alf Svensson och Mikael Oscarsson slår ett slag för den traditionella familjesynen på DN. Familjen som institution som är hotad:

Det är oförsvarligt, menar vi, att krossa familjen som ideal. Barn har rätt till sin naturliga närmiljö.

Att familjer är sköra vet de flesta och några perfekta familjer finns sällan, men det som lägger grunden för en god familj är sammanhållningen och enheten. Möjligheten att växa till en egen individ är också något som kännetecknar en god familj. Samtidigt finns en respekt för traditionella roller i familjen. I dysfunktionella familjer brukar rollförnekelse vara vanligt.

Det största behovet som varje individ i en familj har är att bli älskad. Att göra politik av detta är inte alltid enkelt, eftersom det knappast går att fjärrstyra medborgarna. Om regeringen har som mål att stärka familjernas ekonomi så behöver det inte direkt betyda att medborgare använder pengarna för att stärka familjen. En trasig mor i ett hem kanske gör mer skada för sitt barn än en hel mor i en förskola.

Nej, livet kan aldrig bli rättvist. En viss bitterhet kommer det alltid finnas eftersom livet aldrig är perfekt. Visst, att tro på familjen är bra, men ytterst så är en tro på Gud som far eller mor det enda alternativet för dem som växt upp med dysfunktionella villkor.

Passiv politik bakom droghavet Stureplan

Äntligen lite press på kändiseliten. Att handeln av kokain på Stureplan setts mellan fingrarna av narkotikaroteln är ett mysterium. Så här säger Bo Eliasson till Aftonbladet:

Fler personer som är i den kategorin att de förekommer på nöjessidor.

Nöjet att använda droger är som sagt ytterst en försmak av helvetet. Att det rörs om i grytan skadar därför inte, men det är som sagt inte slutet av problematiken. Att droghavet på Stureplan fått bli så stort beror ytterst på passiva politiska beslut.

För att polisen ska upptäcka narkotikabrott krävs det spaning. Det är en tids- och koncentrations- och intuitionskrävande uppgift som sällan blir belönat. Politisk otåligheten brukar istället få styra och då hamnar narkotikabrott längst ner på listan. Att polisen nu tittar på detta isberg gör ju upplevelsen av Stureplan fridsammare för även vanligt folk som vill köpa sig en glass och inte sola sig i glansen av påtända kändisar som smider ränkfulla planer.

Vi tror mer än någonsin

Helle Klein, politisk chefredaktör på Aftonbladet, skrev igår:

I detta ekonomistiska kulturklimat behövs sannerligen en Luther som med humorns och allvarets mod kan predika människans frihet bortom lönsamhetskriterierna.

Det väcker naturligtvis reaktioner att skriva om Gud i media. En mer intressant person som startade tidningen, Lars Johan Hierta, ansåg att tilliten till Gud var en förutsättning för Aftonbladet, som blev konfiskerad upprepade gånger av staten på 1800-talet innan den kunde etablera sig.

Rätten att yttra sig och våga ha andra åsikter än de politiska strukturerna var sällsynt i mitten av 1800-talets Sverige. Aftonbladet kom att ändra på denna struktur och lade grunden för yttrandefriheten i vårt land och påverkade även den demokratiska utvecklingen med självständiga institutioner.

Dessutom hade Aftonbladet på 1800-talet Sveriges första kvinnliga journalist, vilket säger en hel del om Hiertas moral.

Jan-Inge Flücht (Jinge) oroar sig över att tro är en udda sak och menar att Gud inte passar in i en ledarkrönika, vilket Schibstedt och LO också borde anse. Själv tror jag Jinge är väldigt dåligt insatt i historien och agerar utan några bredare referensramar i sina synpunkter, som jag inte delar.

Frihet bortom lönsamhetskriterierna är verkligen något att ta tillvara, eftersom människans värde idag överskuggas av ytlighetens och materialismens ideal.

Tro är en annan olönsam komponent som gör sig bäst i ett samspel med humor.

Birger Schlaug närmar sig ämnet och något trevande:

Det sägs att tron tappat inflytande i Sverige. Ingenting kan vara mer fel. Vi tror mer än någonsin. Och vi låter tro och tvivel påverka våra liv lika mycket idag som någonsin tidigare.

Själv tror jag svaret ligger där. Tro och tvivel påverkar våra liv lika mycket idag som någonsin tidigare och att bejaka tro - istället för att tvivla - är att öppna upp för frihet och humor. Eller, med psykoanalytiska termer, om tron förtätas, och tvivlet förskjuts, så skapas inre barriärer som låter humorns pulserande rytm skapa befriande dynamiska och emotionella bilder inombords.

Varför får terrorister härja fritt i klassrummet?

Den frågan är återigen relevant efter att LR:s Mette Fjelkner har redovisat på DN Debatt att 6 procent lärare blir hotade med fysiskt våld och att hela 12,7 procent av alla lärare trakasseras. Hon menar att situationen är oacceptabel och anklagar lärarna för att vara passiva med anmälning till polisen.

Själv har jag arbetat som lärare och blivit både hotad och trakasserad av elever. Det var ingen rolig upplevelse när några kastade sten på sommaren och snöbollar på vintern. Nu hade jag tillräckligt med förstånd att inse att det inte handlade om mig samtidigt som jag då kände en frustration att det fanns för få metoder att komma åt direkta olagligheter.

Den 27 september 2007 skrev jag i ämnet väl medveten om att Jan Björklund har en disciplinär uppgift framför sig:

Själv är jag för att det ska finnas väktare i skolan precis som det finns i tunnelbanorna och på pendeltågen. För det är inte pedagogens primära uppgift att skapa ordning i klassrummet bland tjugo till trettio elever som inte förmår i sig själva att respektera vuxna auktoriteter eller allmänna gränser.

Våldet i skolan är inte lärarens uppgift helt enkelt. När det förekommer våldtäkter, regelrätta misshandel och höger- eller vänsterextrema associationer så ligger det i hela samhällets intresse att komma till rätsida med problemen. Så länge lärarens auktoritet är ifrågasatt och samhället inte vill lösa en oacceptabel situation så är patrullerande väktare den närmaste lösningen.

Elev- och lärarmorden i Torsby/Tuusula i Finland visar att behovet av kontroll är stort när disfunktionella klassrum får koka över utan åtgärder. Eller den knivhuggna rektorn i Kungsängen som utsattes för en bestialisk hämnd. Eller gatuvåldets grymma råhet och statusjakt på Kungsholmen som ytterst infekterar hela skolan.

Nej, det är dags att se på skolan utifrån ett vuxenperspektiv, vilket opinionsmedvetna Mette Fjelkner trycker extra på tangenterna riktad mot journalister som dagligen arbetar med opinionsbildning:

Alla borde vara överens om att det är lika oacceptabelt med våld i skolan som på kontoret eller på tidningsredaktionen.

Varför är detta journalisternas ansvarsområde? Ja, det är en bra fråga. Antagligen för att många värderingar sprids genom massmedia och skapar nytänkande. Om svensk massmedia är med på tåget att det ska vara modigt att vara ödmjuk i klassrummet - är mycket vunnet.

Kulturen på tunnelbanan

Högtalarna längst upp hängt med från 1964 då t-banan Telefonplan i Stockholm invigdes. De skrikande lysrören ger en ganska obestämd stämning. Den nyare elektroniska skylten känns också redan omodern.

Den här pingvinen har fått en trottoarpratare som fotboja. Känns absurt på något sätt. Först att konstnärens utsmyckning har poängen att vara aningen komisk. Sedan att ansvariga för tunnelbanan endast tänkt praktiskt utan någon som helst tanke på hur det kan se ut för förbipasserande.

Någon intellektuell har klottrat ett meddelande vid perrongen vars valv fyller Bo Samuelssons väggdekor från 1997 då han använde sig av stimulerande morsekod på väggarna.

Jag hittade också något annat som inte längre har någon funktion, men likväl en telefon.

Noggranheten är inte heller den bästa. Skräp som kastas ner på spåret kan väl starta en brand?

Den här högtalaren är med från tiden då det var tillåtet att röka i tunnelbanan. Väl fungerande, men knappast tilltalande.

Med tanke på att det är en av de platser som resenärer tillbringar stora delar av sin tid borde det väl finnas något av allmän lyx?

Beckholmssundet

Tro utan handlingar är död

DN:s ledare har uppmärksammat relationen mellan Sverige och Ryssland. Inget direkt militärt hot mot Sverige föreligger, men ändå bör Sverige söka skydd hos Nato. Det ryska intresset för Sverige är obefintligt i Kreml, men ändå bör länderna runt omkring Ryssland känna sig trängda och vara beredda.

För vad?

Rysskräcken är i dagsläget ett trauma som behöver bli rehabiliterat. När ryssarna söker en ny nationell identitet, där den ortodoxa kyrkan får en stärkt ställning, så är det för att söka tröst från en kommunism som varit bortkastad i ett decennium. Denna kritiska attityd borde ge vänstersympatisörer en eftertanke.

Är kommunismen endast en tvångströja?

Jag tror så. Ryssarna får plocka upp sin kulturella tråd där de en gång slutade.

Samtidigt är den ryska administrationen inte att förakta. Den har sina poänger, men den är definitivt inte hot - och definitivt inte en religion. Att börja odla vänskap med Ryssland vore en bra idé.

Inte ens under andra världskriget var relationen särskilt hotad. Under andra världskriget hade Sovjet sin representant Alexandra Kollontaj i Sverige under perioden 1935-1945. Hon var världens första kvinnliga ambassadör och dessutom medlem i den sovjetiska regeringen.

Denna gest från Josef Stalin gentemot Sverige visar på en tydlig vänskap och en förståelse för att hålla Sverige utanför. För finsk del har relationen med Ryssland varit mer påtaglig.

Den ryska administrationen är inget att föredra och bevakar minutiöst sina intressen enligt konstens alla insnärjande regler. Nästan lika ambitiöst och rigid som skatteverket! Här har ju den svenska administrationen alltid haft ett visst försprång och vana att hantera ryska hotelser och krav med både en viss skeptisk, distans och respekt.

Svårare än så har det aldrig varit.

Ett medlemskap i Nato vore därför överdrivet. Ett svenskt medlemskap i Nato skulle i sådana fall helt grunda på internationella insatser, där Sveriges insats varit mycket eftersatt. Att tala om demokrati är en sak, men att göra demokrati är en annan.

Här lämpar sig ett ord från Jakobs brev: ”Tro utan handlingar är död”.

Det är helt enkelt dags att vakna upp från gårdagens trauma och se dagen även när det gäller svensk försvarspolitik.

Försvaret - en pensionärsförening för scouter?

Debattören Pär Ström talar i egen sak:

Parallellt med att svenska politiker i praktiken lägger ned det svenska försvaret morrar den ryska björnen allt högljuddare.

Vilken ryska björn? Sedan när jagades fienden i skogen? Har inte björnen flyttat in i det civila samhället?

Ja, det är lätt att försvara gamla oligarkiska diktaturssystem som grundar sig på gudomlig aristokratisk vänskap, men var finns egentligen nyttan av att ha ett omodernt svenskt försvar i ett modern värld? Ska inte en sådan vänskap ifrågasättas om den är kontraproduktiv?

Jag tror att rädslan för ryssen har tagit alltför stora proportioner i Sverige och att rädslan borde istället uppdateras till nutida hot som handlar om terrorism, nationell beredskap för räddningstjänst, miljöhot och ta det på allvar. Att hantera terrorismen är billigare och kräver knappast ett militärt försvar på hemmaplan som springer omkring i skogen när striden står i tunnelbanan och andra offentliga platser.

I ett modernt samhälle ökar behovet av social kontroll och internationella insatser utomlands, vilket jag tror vi får vänja oss vid. Annars kan försvaret lika gärna läggas ner om de inte vågar delta på riktigt.

Att springa omkring i skogen och leka indianer och cowboys med raketer borde ha upphört för länge sedan. Nästan all bevakning idag går att sköta genom en enda avancerad dator med en liten personalstyrka. Att ha flera tusen människor nedgrävda i underjordiska tunnlar verkar mer handla om tro på UFO:s än om verkliga hot.

Att skicka hundratusentals ungdomar kors och tvärs svenska riket är helt bortkastade resurser. Det finns inget mandomsprov i svenska försvaret som är accepterat av samhället. Istället söker ungdomar idag sin identitet själva. De tar inte på sig en identitet från något som påminner om andra världskriget.

Att Alliansen ser nyktert på frågan är därför ytterst viktigt. Svenska försvaret behöver inte bara banta, det behöver bli helt ersatt eftersom det idag påminner om en en pensionärsförening för scouter som tappat kompassen i skogen än ett modernt och effektivt försvar.

En svår avvägning går mot sitt bittra slut

Tingsrätten i valde att släppa Rödeby-pappan i väntan på dom den 7 maj. Försvarsadvokaten Vidar Wahlestedt anser att Rödeby-pappan ska frias helt på grund av sin allvarliga psykiska störning, Asperger syndrom och ADHD och dessutom depression.

Visst, det är aldrig moraliskt riktigt att döda. Att den gränsen går att förskjutas på grund av yttre förmildrande omständigheter är redan accepterat. En människa med ADHD kan gå till anfall av ren reflex. De saknar impulskontroll. En människa med Asperger syndrom saknar empatisk igenkännande och har en fixerad tankeförmåga där de aldrig släpper målet ur sikte.

De behöver hjälp - inte bli provocerade att agera i sin sjukdom.

Däremot är individer med Asperger syndrom lätta att skrämma och plåga. De kan dra till sig ett gäng plågoandar, som i fallet i Rödeby. Att samhället inte reagerade i tid är också en bristande faktor, vilket gör domslutet förmildrat.

Att sätta en individ med Asperger syndrom i fängelse är både oklokt och dumt.

Att Rödeby-pappan dessutom har depression som kombineras med alkoholproblem gör domen svårare att pröva, eftersom det är ett mer klassiskt sinnestillstånd.

Frågan som tingsrätten ska ställning till är om depression/alkoholismen ligger som grund för det dysfunktionella beteendet eller om det är Asperger syndrom/ADHD som dominerar. Troligen är det en kombination.

Nu tyder tecknen i mordet på 15-åringen vara både kallsinnigt och impulsivt beräknat, vilket gör att Rödebypappan kan betraktas som neurologisk sjuk. Om han var destruktivt påverkat på grund av sitt höga alkoholintag så betyder det att hans depression kan blivit omvänd till aggression.

Nu skulle domen vara aningen lustig om Rödeby-pappan blev fälld.

En neurologisk person med Asperger syndrom behöver vård och oftast en fyrkantigt förutsägbar tillvaro. De med ADHD behöver tydliga ramar och mycket stöd i sin störda uppmärksamhet.

Att sända en sådan till fängelse skulle vara skadligt, vilket gör att 50-åringen behöver få stöd för sina neurologiska funktionshinder.

Nu säger åklagaren om 15-åringen att “han fick betala ett mycket högt pris för sin dumhet och sin kaxighet”. Här verkar åklagaren bortse från att ungdomarna utnyttjade 50-åringens svaga sinnestillstånd för att injaga systematisk skräck i honom.

En normal vuxen man hade kunnat talat ungdomarna till rätta. Nu agerade istället Rödeby-pappan på impuls utifrån tidigare besök. Han tappade helt kontrollen över vilken nivå som är nödvändig för att försvara sig. Att rätten har att göra med en mentalt sjuk människa är därför anledningen till att förmildrande behandling före dom fallit. De bedömer honom vara så pass frisk att han troligen aldrig råkar ut för en liknande situation.

Själv tycker jag rätten ska frige 50-åringen också i domen. En sjuk människa ska inte bli dömd, de ska först och främst hållas friska genom vård som redan finns i samhället. Att Rödeby-pappan accepterar alla former av vård är därför viktigt.