Kulturen på tunnelbanan

Högtalarna längst upp hängt med från 1964 då t-banan Telefonplan i Stockholm invigdes. De skrikande lysrören ger en ganska obestämd stämning. Den nyare elektroniska skylten känns också redan omodern.

Den här pingvinen har fått en trottoarpratare som fotboja. Känns absurt på något sätt. Först att konstnärens utsmyckning har poängen att vara aningen komisk. Sedan att ansvariga för tunnelbanan endast tänkt praktiskt utan någon som helst tanke på hur det kan se ut för förbipasserande.

Någon intellektuell har klottrat ett meddelande vid perrongen vars valv fyller Bo Samuelssons väggdekor från 1997 då han använde sig av stimulerande morsekod på väggarna.

Jag hittade också något annat som inte längre har någon funktion, men likväl en telefon.

Noggranheten är inte heller den bästa. Skräp som kastas ner på spåret kan väl starta en brand?

Den här högtalaren är med från tiden då det var tillåtet att röka i tunnelbanan. Väl fungerande, men knappast tilltalande.

Med tanke på att det är en av de platser som resenärer tillbringar stora delar av sin tid borde det väl finnas något av allmän lyx?