470.000 har lämnat LO

LO tappar medlemmar och vänder och vrider på sina idéer för att locka till sig nya som gamla. När det gäller deras personliga marknadsföringsmetoder finns det ett och annat att säga till om. När LO skickar riktade brev om sjukförsäkringar som ska väcka misstankar mot grannen har de gått för långt:

Din granne tänker försämra din sjukförsäkring.

- Det är oerhört osmakligt. De skapar stämningar i grannskapet och det är inte det vi behöver, säger Yvonne Andersson (kd).

LO har tappat 470.000 medlemmar på en tioårsperiod. Det är naturligtvis bedrövligt. Inget ovanligt i tider då folkrörelserna i stort går bakåt. Det är bara se på Bingolotto och pingströrelsen. Nu drar nykterhetsrörelsen fler medlemmar, men, tiderna har förändrats.

Ingvar Persson, ledarskribent på Aftonbladet, ser inga svåra orosmoln än att rekrytera ungdomar:

Organisationsgraden på hela arbetsmarknaden är smått fantastiska 73 procent.

Som sagt, LO får kritik men är samtidigt nödvändig för löntagare. Det finns gott om chefer som kan tänka sig att låta människor arbeta utan större betalning - och som tar försvagade villkor på arbetsmarknaden som ett skäl för slaveri i form av entreprenörskap. Att storleken är viktig för LO:s trovärdighet som aktör på arbetsmarknaden är mycket central. Samtidigt är LO aningen ur tiden.

De agerar bromskloss. Livrädda för förändringar och vill inte ha något som ändrar deras uppfattning.

Globaliseringens vindar blåser och entreprenörerna ska bli utbildade i skolan för att svensk arbetskraft ska vara i tiden. Var finns LO i detta sammanhang? Vad för modeller har de för småföretagare? Så länge engagemanget ska vara rött kommer det aldrig nå den trovärdighet som är nödvändig för att alla ska få vara med.

DN:s ledare håller med:

Frågan är om s-kopplingen är rätt väg långsiktigt. Förre LO-utredaren Jan Edling anser att LO skulle ha mycket att vinna på en losskoppling.

Idag behöver LO vara mer positiv för alla som vill arbeta och dessutom vara mindre politisk orienterad och mindre inriktat på offentlig sektor. Makten ska inte konserveras uppåt, utan finnas från alla led från toppen till botten - och åt alla sidor.

Läs hela brevet.

En amerikansk ängel besökte Stockholm

Det är en stor dag för Alliansens utrikespolitik. Det märks om inte annat på U.S. Departement of State:

USA:s utrikesminister, som är mer en opolitiskt entreprenör än utrikesminister, Condoleezza Rice har varit på besök i Upplands Väsby, strax utanför Stockholm. Där hade invånarna uppmanats av polisen att lämna bilen hemma.

Condoleezza Rices tal var inte särskilt anmärkningsvärt, utan väldigt lågmält. Desto viktigare var hennes besök för Sverige som vill föra en alltmer USA-vänlig politik:

Not only are the arrangements exquisite, but the spirit in which Sweden is reaching out to Iraq is greatly appreciated.

Det “uppskattas stort”, sade alltså Condoleezza Rice om det svenska engagemanget för Irak.

Även DN:s ledare uppmärksammar det amerikanska berömmet i skrivandets stund. Då särskilt när det gäller det generösa mottagandet av irakiska flyktingar.

Sedan på tal om offside, verkar Claes Borgström, förre JämO, drabbats av plötslig synrubbning:

När Bildt tvärtom utesluter kvinnor, både fysiskt och i retoriken, är det inget annat än könsdiskriminering.

Vad är Condoleezza Rice om inte annat än kvinna?

Själv önskade jag lite smått omöjligt att få se Nyamko Sabuni bredvid Condoleezza Rice. Det hade gett ett bestående hoppfullt intryck för många människor med annan hudfärg än vit. Sådana politiska signaler ska absolut inte underskattas i ett land som Sverige med 13 procent invandrare och EU-vänlig regionalpolitik.

Nu är det inte kvinnors rättigheter som Sverige lyfter fram, utan mer som en engagerad partner i en begränsad skara där beslut fattas för återuppbyggnad. Likheterna med f.d. Jugoslavien är slående och utrikesminister Carl Bildt lär om han vill ha en god roll som medlare i en framtida diskussion om situationen i Irak.

Det verkar vara som moderaterna fick äta största delen av den utrikespolitiska kakan. Nåväl, det finns ingen anledning att i avund klaga över hur Alliansen fördelat sitt mandat i ministerposter i regeringen. Carl Bildt gör väldigt mycket för Sverige. Då både med sin person och sitt ämbete, vilket han sköter elegant.

Kritiken mot utrikesminister Condoleezza Rice märktes inte mycket av. Polisen ville uppenbarligen inte ha ett nytt Göteborg-drama. Säkerheten var därför enorm.

De svåra frågorna var som bortblåsta, precis som Freuds “varför”-frågorna ersatts av kognitiv beteendeterapi där fokus uteslutande ligger på “vad ska vi göra nu”.

Och visst, i det globala är det ögonblicket som räknas. Vem har tid att ifrågasätta sådant som malts på hur länge som helst? Särskilt när framtiden faktiskt kan bli ljusare för irakierna.

Nutidshistoria, eller varför inte gårdagens nyheter, brukar inte vara populärt vilket även historikern Peter Englund bittert fått smaka av efter sin bok om USA:s ockupation av Irak.

Tiden ligger därför på kritikernas sida.

Då i bästa fall om 10-20 år. Eller varför inte 100-200 år.

Finskt gränsförsvar i svenskt intresse

Finland är ett av de få länder som på mindre än en vecka kan mobilisera ett försvar som är värt namnet. Då uppemot 500,000 man, vilket skulle kunna motsvara ett land som Italien. Det finska försvaret är också på grund av dess närhet till Ryssland bra organiserat och strukturerat, men däremot är inte utrustningen den bästa.

Lite som i hockey är svenskarna mer strategiska i grupp, men finländarna är mer uppfinningsrika operativt, vilket kompenserar mångt och mycket.

Detta vet både de svenska och finska försvarsministrarna Sten Tolgfors och Jyri Häkämies, som i DN Debatt menar att:

fördjupa samarbetet kring militär utbildning, övning och materielanskaffning

Den finska disciplinen består just i de individuella insatserna medan den svenska består i hur gruppen samordnas. Det är två vitt skilda saker. En finsk bryr sig sällan om hur gruppens inre resurser fungerar på samma medvetna sätt som en svensk.

Mentalitet för en finsk betyder hur gruppen är strukturerad på det mest effektivaste sättet att individuella talanger kommer bäst till uttryck, medan mentalitet för en svensk handlar om hur individen är strukturerad på det mest effektiva sättet för att gruppens förmågor ska komma bäst till användning.

Nu avvaktar både Finland och Sverige på ett NATO-medlemskap. Traditionellt är länderna anpassade till äldre sorters krig, men nu finns ett visst utrymme för nytänkande. Det handlar inte längre om materiel eller bäst disciplin, utan om att identifiera nya hot i en europeisk gemenskap och ett internationellt sammanhang.

Om förr kommunismen var ett hot, så finns det mer en vän värd att respektera i den ryska björnen:

Ryssland har höjt sitt utrikespolitiska tonläge. Sverige och Finland vill satsa på samarbetet med Ryssland.

Både Sverige och Finland är på grund av sitt geografiska läge länder som ryssarna haft under uppsikt. Ändå har Ryssland valt demokratiska modeller mer från USA och Tyskland. Just gruppens betydelse har ryssarna svagheter i likhet med operativa insatser - däremot har ryssarna något som både finländare och svenskar saknar: Jämnmod och stolthet.

I en ny värld behövs även de ryska insatserna världen över. USA som ensam supermakt kommer få en allt mindre roll, vilket kräver engagemang från andra yngre demokratier som ser behoven av globala förändring.

Picture sourze: Russiablog.org

Svensk press nobbar Dima Bilan

Märkligt, märkligt. Varken DN eller Aftonbladet skriver om detta på Kultur & Nöje. SvD Kultur har följande med på kultursidan men klickar jag vidare på länkarna står det inget om Dima Bilans besök till Sverige.

Däremot har Helsingin Sanomat haft Dima Bilans tillfälliga besök i Helsingfors på sin förstasida och skriver det dessutom på sin kultursida. HBL.fi hakar naturligtvis på.

Det bör påpekas att HS.fi är större än DN.se.

Dessutom kommer Dima Bilan på besök ikväll till Stockholm och stannar över natten och fortsätter därefter till Norge.

Vad som hände med den svenska fördomsfriheten vet jag inte, men däremot känner jag väl till rysskräcken och dess bristande förmåga att bedöma proportioner och och diktaturvurmarnas svaghet för överdrifter.

“Hero” utslagen redan från början

Äntligen en rimlig förklaring på varför det svenska bidraget “Hero” kom med i Eurovision Song Contest. Utrikesminister Carl Bildt, som själv brukar skämta om sin tondövhet, menade att det “alldeles uppenbart var det någonting annat som efterfrågades i år.” Nu visar det sig att Charlotte Perrelli inte skulle stått på scenen om folket fått bestämma. Nu fick Eurovision Song Contest jury hjälpa in Perrelli i finalen. Folkets röster gav henne en 12:e plats. Endast de 10 bästa skulle få vara med.

Nu känns det ganska tomt Svenska Spels Henrik Modén påstod innan finalen att “allt talar för att Ukraina och Sverige gör upp om segern.” Nu var det Ryssland som vann.

Realismen verkar som sagt inte vara nöjesvärldens starka sida.

Roadmap to Peace

Vilken smäll - och president George W Bush tror på fred i Mellanöstern, det vill säga den mellan palestinier och israeler innan han lämnar politiska hetluften om ett år.

Nej, freden i Israel ligger tyvärr längre bort än ett år.

Alliansens nederlag och sossarnas förträfflighet?

Retorik är roligt, men ibland stör jag mig på den. I filmens värld är skräcken ett viktigt vapen och det gäller att på något sätt få så många starka reaktioner av publiken som möjligt. Särskilt effektivt blir det när filmen klipps ihop i halva meningar från skådespelarna och det visas lik mellan varven.

Då fastnar ögonen på duken och jag glömmer lätt bort att andas i den suggestiva scenen som ska sluka mina känslor som bearbetar intrycken. Blandas detta med lagom mått av rädsla för ett kallsinnigt brott så stiger spänningen.

Då söker jag någon att projicera just dessa känslor på. Oftast har regissören redan tänkt ut vem som bär skulden i filmen och jag håller oftast med. Det är någon med mycket mörka ögon. Blicken är kall och huden är vit.

Lite så känns det när jag läser Lena Asklings politiska artikel i Aftonbladet om Alliansens nederlag och socialdemokraternas förträfflighet. Bedöm själva:

Nu vänder konjunkturen ner. Varslen ökar. Långtidsarbetslösheten bland unga har tredubblats och antalet nya arbetslösa ökar. Utanförskapet börjar växa samtidigt som en halv miljon har lämnat a-kassan efter regeringens försämringar. Många med osäkra anställningar. När de blir arbetslösa kommer det verkliga utanförskapet att växa dramatiskt. Vinnarfrågan från valet 2006, utanförskapet, ser ut att bli en bumerang mot regeringen i valet 2010.

Hur många gånger andades du när du läste dessa avhuggna meningar? Vem är den onda som ska bli adresserad med alla besvikna känslor som uppstår efter en genomläsning?

Så vad är detta? Jag har redan försökt svara, men förtydligar igen:

Retorik? Ja.

Politik? Knappast.

Varför? För att jag får inte utrymme att andas mellan meningarna och tänka själv.

Vad säger man efter en punkterad lunga?

Återigen gjorde Björn Gustafsson gjorde bort sig medvetet, nu den här gången på Eurovision Song Contest. Charlotte Perrelli framförde ett bidrag som inte gick hem hos publiken i Europa. Det kändes aningen snopet - luften gick ut fullständigt. Å andra sidan är jag inget stort fan av Perrelli, men så dåligt trodde jag faktiskt inte att det skulle gå.

Däremot gick det desto bättre för Ryssland. Nu går musiken via Finland till Serbien och Ryssland. Finland har som sagt del av den ortodoxa kyrkan i de karelska områdena, där protestantismen snällt får backa tillbaka. Ortodoxa kyrkan är någon slags blandning mellan katolicism och mysticism, där tron fått ett mer hemligt utrymme.

Protestantismen har som sagt mycket gemensamt med Ortodoxa kyrkan, men visst finns det berättelser där svenska protestanter bränt ortodoxa kyrkor i Karelen.

Nåväl, det ryska bidraget, Dima Bilan fick hjälp att göra Believe av Diane Warren och Jim Beanz, berättar HS.fi. Men, det låg någonting annat i luften också. Något om att Ryssland är långt ifrån det spöket det en gång varit.

Här har försvaret en hel del att uppdatera när det gäller hotbild att jaga upp sig på.

Det känns fånigt att jaga kommunister i ett land som i halvnaket tillstånd - på knä med knackig engelska - tror på Gud.

Skulle du skicka ditt barn till elitklass?

När de som är mot Alliansen argumenterar mot elit-klasser så kräver deras argument en enkel analys. Bloggen Dumheter, som jag på måfå valt ut i den strida strömmen av annat bråte som flyter här på Internet, skriver:

Björklund är välkommen att med vetenskapliga argument, forskning visa på att att “jantelagen” är ett verkligt fenomen.

Vetenskapligt så brukar Jantelagen återfinnas inom sociologi där det upprepas i flera grundläggande böcker. Det brukar räknas som allmänt gods. Jantelagen har inget att göra med intelligens, vilket gör den till ett hinder för elever med intellektuella talanger. Däremot brukar Jantelagen klassificeras som social kontroll och fostran.

Vidare läser jag på bloggen Dumheter:

Men jag antar att i grund och botten finns här en nästan Nietzscheansk uppfattning om övermänniskor och great man theories, speciellt då inom ett annat av högerns favoritområden - företagslivet.

Tillåt mig le en smula.

De flesta företagare verkar ha haft enorma problem i skolan och valt att satsa på företagsamhet eftersom det varit ett område där de sluppit bli stigmatiserade. Att företaget är högerns favoritområde har mer att göra med att Alliansen belönar engagemang och kapitalism utan krav på det teoretiska intelligenta och utbildade fullfjädrade människor.

Däremot ställer högern normalt sett krav på det hövliga.

Att bli kapitalist handlar mer om att kunna räkna plus och minus, vara ärlig och dessutom ha en god revisor.

Dumheter skriver vidare:

Statistiskt så är de redan socialt accepterade, integrerade, välfungerande, välpresterande och har en god socioekonomisk bakgrund. De ligger redan i gräddfilen till toppjobb, kanske till och med i en framtida höger-regering.

Här kommer den politiska bristande kunskapen fram hos bloggaren “Dumheterna”. Det är genom att engagera sig politiskt som “de elitistiska” får ett särskilt toppjobb. Det räcker inte med att heta något speciellt, ha adopterat koder från en bakgrund som stimulerar en till att vara välpresterande, utan det gäller att ha talanger som hamnat i rätt gräddfil för att vidareutveckla sig själv.

Det stora jobbet ligger i att hamna rätt. Veta vem man är och vart man ska. Det är ytterst talangerna som talar för sig själv i slutet av vägen. Inget företag kan ha osäljbara varor i sitt lager utan att gå i konkurs. På samma sätt är med individen. Ingen kan vara ointresserad och oengagerad för att springa ett maratonlopp och vinna dessutom, utan en medvetenhet om sina talanger.

Så hur vetenskapliga är talanger egentligen? LR:s Mette Fjelkner tycker det är positivt med elever som får utnyttja sina talanger i klassrummet - och senare även i vetenskapliga sammanhang.

Nu lite till mig själv.

Själv vet att jag någonstans att jag har en talang att skriva - kanske inte världens bästa - men jag fortsätter ändå att skriva. Talangen består i engagemanget och lusten. Nu vet jag att det finns många låtskrivare som är bättre på att skriva tilltalande till bestämda målgrupper och andra skribenter som stilistiskt fångar uppmärksamheten och förmedlar en elitistisk identitet. Det kan väcka både mitt avund och min beundran.

Men, jag bryr mig inte om dem på det negativa sättet som kan sätta käppar i hjulet för min självkänsla.

Hur duktiga de än blir så kan deras duktighet aldrig ta bort min talang. Får de mig att känna sig nedtryckt studerar jag länge om problemet ligger hos mig eller hos dem. Om jag, en flitig medelmåtta, tystnar för gott så vet jag ytterst att någonting förlorat. För det är jag ansvarig.

Min röst.

Min talang består som sagt i att “jag kan skriva“. Inom försäljningsvärlden är ordet “kan” ett synonym för “energi”. Det som dyker upp i satsen är “jag“, som ytterst en identitet på nätet för en läsande publik, och “skriva” är så allmängiltigt att det kan tyckas sakna betydelse, eller?

För ett ögonblick kan det verka så, men så fel den tankegången är.

Ändå är det som om vissa texter som jag skriver kan få eget liv efter flera år här på Internet. Trovärdigheten ligger i att texterna ligga kvar. En papperstidning förmultnar, men texten här på Internet har lång hållbarhet. Det är färskt länge.

Sedan att mitt namn är tillgängligt ger mig en kick. Det går att nå mig. På sätt och vis är det gratis marknadsföring.

Nej, skulle jag ha kastat bort min talang när jag redan som 13-14 åring dagligen engagerade mig tillsammans med mina brevkompisar? Just den här känslan av att det kom ett brev till mig var glädjande. I svaren vidareförmedlade jag mina upplevelser till en omvärld som intressant längtade efter att få lyssna till mina ord, ryckas med och låta sig bli berörd.

Så tror jag det också är med barnen som kommer till elitklasser. De kommer producera utifrån sina talanger till andra människor. Det finns många som kommer att längta efter att få lyssna och se deras alster. Särskilt om det har något så glimmande som “elit-klass” över sig.

Längtan efter att bli berörd och förundrad möjliggörs just utifrån en frånvaro av Jantelagen. När jag skrev brev som tonåring ansågs det töntigt, löjligt, fånigt och överdrivet. Ingen förstod min talang mer än jag som lät den brinna.

Just den socialdemokratiska “samhörigheten” som tryckte och mobbade ner på min förmåga skulle jag helst av allt velat slippa.

Behörighetsfusk ska inte accepteras

Alliansens vill att endast behöriga lärare ska få sätta betyg på elevernas kunskaper och förmågor. DN vinklar detta ovanligt mycket:

Många fristående skolor kommer att få stora problem.

Min erfarenhet är att lärare i den kommunala skolan ofta saknar behörighet, men har ovanligt stora kunskaper inom sitt ämne. Istället för att ha behörighet kan de har boxningshanskar eller hockeygrillor som de armbogar sig fram med - eller en hel idrottsanläggning. Däremot saknar de akademisk utbildning. För rektorn är detta billig arbetskraft som hålls offentligt beskyddade eftersom de kostar och klagar mindre.

Sådant fusk ska naturligtvis inte accepteras.

När DN vinklar så är det ju högst politiskt med egna särintressen. Problemet är ju att socialdemokraterna länge fuskat med behörigheten i skolan. Att Göran Persson medvetet sänkte lärarnas status har ju gjort att mycket obildat - men likfullt talangfulla - fått dela med sig av sin erfarenhet i skolan. Detta är ingenting som brukar talas så högt om, men att en av sex lärare inom den kommunala skolan är obehöriga är ett lyckotal.

För friskolorna som redan är hårt kontrollerade råder det andra villkor, vilket i sig är bra. Det stärker medvetenheten om behovet av tillmötesgående, utbildad, förstående, väl förberedd och engagerad personal. Att ärligheten inte alltid är den bästa ifråga om kommunal verksamhet är därför ett stort bekymmer. Så länge fusk belönas kommer de fåglar som tvingas flyga till kommunala grundskolan välja annan resort vid gymnasiet.

Sämre betyg kan en kommunal skola inte få.