Diska, damma, dammsuga, tvätta golven

TCO:s ger i DN Debatt Alliansregeringen förslaget att ge 90 procents subvention för hushållsnära tjänster. Erbjudande gäller 90 procent av samtliga barnfamiljer som skulle få 2-3 timmes hjälp i veckan med att städa, tvätta, diska, damma, dammsuga, tvätta golven, sortera bort reklam, lämna bort källsorterade sopor, göra rent toaletten och så vidare.

Ett riktigt schysst erbjudande för 150 kronor i veckan som stärker kvinnornas position i livet.

Subventionerade tjänster skulle också ta bort mycket av den svarta arbetsmarknad som finns i dag. Helt plötsligt skulle många av de som arbetar under jorden bli synliga i skatteverkets register. För skatteverket innebär förslaget troligen en merkostnad, vilket gör att förslaget troligen kostar mer än det smakar.

Närstudier på den ryska björnen

Georgiens utrikesminister Ekaterine Tkesaksjvili (engelska Tkeshelashvili) är på besök i Sverige och försöker inte förklara närmare vad som hände den 7-8 augusti då Georgien anföll Sydossetien. Att anfallet skedde på OS-invigningen visar inget annat än att Georgien ville stjäla omvärldens uppmärksamhet – och rikta omvärldens kinesiska frågetecken mot Rysslands demokrati.

Hur det gick är allmängods. Vad som händer i Georgien i framtiden är fortfarande oklart, men om de planerar storoffensiv mot Ryssland lär de få flera emot sig än invånarna i Sydossetien och Abchazien.

Georgien kan genom sin närhet till Ryssland spela en irriterande roll i NATO och EU, som i sin tur genom goda relationer med Georgien får möjlighet att närstudera den ryska björnen.

Rysslands ambassadörs talesman Michail Skupov säger angående anfallet:

Vi räddade liv. Hade Ryssland varit långsammare och dröjt ett par timmar så skulle ytterligare flera tusen människor ha dött.

I egenintressets namn har USA, EU och NATO knappt hunnit reflektera om detta.

Längtar caffè latte-väljarna efter socialism?

Ja, det verkar så när 45,4 procent av svenskarna väljer att rösta på socialdemokraterna. Liknande siffror som finns att jämföra med är utvecklingen i Ryssland där Dmitrij Medvedev den 2 mars 2008 valdes till president med 70,21 procent av väljarna bakom sin rygg.

Media är sin vana trogen. Istället för att vinkla kritiken uppåt så riktas den neråt. Att odla skadeglädje på bekostnad av kristdemokraterna verkar vara en journalistisk dogm, än att granska den socialistiska storheten i socialdemokraterna.

DN/Synovates augustimätning visar också att FRA-debatten knappast är en stor fråga externt utanför Alliansen. Kd:s väljare är också kända att ligga på sofflocket vid olika mätningar, vilket visar att undersökningarna kvalitativa arbete behöver förbättras för att balansera olika nyanser vid utfrågningarna.

Kristdemokraterna får 3,3 procent av väljarstödet. I Sifos tidigare mätning fick kd dock 4,5 procent. Kd har också fyra gånger fler soffliggare än socialdemokraterna och toppar de passiva väljarna i Alliansen. Oron för kd är alltså i stort sett obefogad, men kd:s förhoppningen om att nå 10 procent hägrar smått avlägset i och med en sådan här mätning.

Valet till EU-parlamentet nästa sommar kommer heller inte vara särskilt vägledande annat än att en och annan gammal partiledare kan göra come-back.

Däremot hoppar inte kristdemokraterna över till sverigedemokraterna.

De flesta som sympatiserar med sd kommer först och främst från socialdemokraterna, vilket förklarar att socialminister Göran Hägglunds uttalande mot sd i Almedalen var bitvis onödig – även om Hägglund aldrig nog kunnat svarat klart och tydligt redan i TV8:s debatt. Istället kom beskedet i efterhand.

Oppositionsledaren Mona Sahlin missade däremot inte tillfället att anklaga kd för undfallenhet. Påpasslighetens politik är att vakta på varandra – inte att utveckla en egen politik.

Nåväl. 45,4 procent är mycket väljare.

Märkligt.

Plötsligt känns närheten till Ryssland och Kina MYCKET påtagligt.

Varför känner svensken skräck för ryssen?

Historiska paralleller är intressanta. Själv tycker jag utrikesminister Bildt gick för långt i sin kritik mot Rysslands agerande i Georgienkonflikten, då han jämförde det med Nazityskland agerande under andra världskriget. Ryska ambassadens talesman Michail Skupov tycker uttalandet var olyckligt och poängterade att det ryska gensvaret var milt. Bildt replikerade snabbt med att ”som man bäddar får man ligga”.

I bakgrunden finns Bildts ivriga diplomati i Kosovo, där en liten region får självständighet inför adrenalinstinta serber. Ryssland erbjuder därför Sydossetien och Abchazien att slita sig loss från Georgien. De får självständighet – och får möjlighet att ingå i den ryska federationen.

Det ryska federationsrådet valde däremot demonstrativt att lägga ner sina röster vid omröstningen, även om statsduman valde att erbjuda de georgiska provinserna en fristad i den ryska gemenskapen. Något varmt välkomnande handlade det därför aldrig om för ryskt del.

Den svenska gemensamma säkerhetspolitiska hållningen är att Rysslands erkännande av självständiga stater är galenskap. Den svenska nervösa reaktionen i relationen med Ryssland är också social kontroll av sina medborgare. Eller rättare sagt, har varit och vill förbli. Prioriteten har varit hög. FRA-myndigheten har granskat svenska medborgare som haft samröre med Ryssland.

I dagens globaliserade värld är spaning av svenska medborgare en omöjlighet utan att demokratiska principer överges helt eller delvis.

Ryssland väljer i och med konflikten i Georgien att ge sig in i ett tröttsamt praktgräl med USA, som svarar med ”militär närvaro” i Svarta Havet.

Irritationen från USA handlar alltså om att stödja Georgien, där Ryssland och USA gör allt för att undvika en konflikt med varandra. Istället hjälper USA Georgien med praktiska förnödenheter, som Putin väljer att missförstå. Putin får genom sitt svartvita beteende de senaste veckorna möjlighet att stärka premiärministerns roll och makt i den ryska demokratin.

För georgiernas del, som började kriget i Sydossetien och Abchazien, är självständighetsförklaringarna en katastrof. Här tror jag georgierna räknade naivt med att stödet från NATO var tillräckligt skräckinjagande för Ryssland, men president Saakasjvili misstog sig helt. Istället gick mycket av diplomatisk förtroende upp i rök för NATO, och Georgien blev straffat av Ryssland med att tredjedelen av Georgien upphörde att existera.

För EU:s del har konflikten avslöjat dess enorma beroende av NATO.

Fortfarande är EU långt ifrån en institution som har någon reell politisk makt att utöva påtryckningar mot Ryssland, utan likt kungen mycket symbolisk och administrativ klubbmakt. Bo Pellnäs skriver i UNT att Sverige bör rusta upp. Istället tycker jag det militära ansvaret bör läggas i EU.

EU har möjlighet att bli en stormakt.

Även utrikespolitiken borde ha sina roller utifrån geografiska platser. Sveriges relation med Ryssland har i princip varit densamma sedan krigströttheten började gälla på 1800-talet. Den svenska administrativa styrkan är naturligtvis i världsklass. När det gäller goda relationer med Ryssland toppar Finland och Frankrike och till viss del Storbritannien den europeiska gemenskapen.

Storbritannien är idag mer en ödmjuk tjänare åt USA.

I Finland finns den djupa förståelsen för den ryska mentaliteten, som skiljer det röda kommunistiska från det vita självständiga och demokratiska. Den ryska storheten och skräckpropagandan biter inte lika hårt i märgen hos finländarna som hos svenskarna, som anar oråd och klamrar sig fast vid alarmknappen.

Den finska förförståelsen för den ryska mentaliteten har möjligen många likheter med svenska vänstern, men faktum är att den mest cyniske och inbitne nihilisten och naive moralisten lätt blir nationalist i umgänget med finländare.

Relationen mellan finsk och svensk media har aldrig varit riktigt bra.

Att klaga på finska Nokia är tillåtet, men naturligtvis är ämnet känsligt eftersom mobilen är en del av den finska nyförvärvade storheten utomlands.

Jag har en gång ägt en Ericsson, men kände någonstans ett behov av att uttrycka min nationalitet och då blev det en Nokia. Här minns jag hur en av mina farbröder i Imatra arbetade för Nokia, som då tillverkade däck och gummistövlar. Att det resulterade i produktion av mobiltelefoner är ett häpnadsväckande modernt under i ett ungt land.

Vilken skräcködla som spökar i det här sammanhanget har jag faktiskt ingen aning om. Gammal nationalism? Själv är jag stolt över att vara svensk, även om jag alltid måste jobba med min tolerans för sexuella avvikelser. Däremot har den svenska toleransen för den ryska mentaliteten aldrig gått igenom en demokratisk köttkvarn.

Här späs fördomarna på. Helt legalt. Utan rim och ranson. Alla skräckhistorier är tillåtna.

Någonstans spökar Gustav den III:s idéer om den upplyste despoten i förgrunden. Märkligt, idag sitter intellektuella vänstern i en egen kunglig akademi och polerar vid sidan om sina fina mediepositioner och tror sig förstå och förena mer än vad de själva vet. Men, när det kommer till relationen med Ryssland så ropar samtliga i kör: ”Hitler”.

Även om det är stor skillnad mellan Hitler och Stalin. Alla seriösa debattörer vet att om någon gör historiska paralleller till Hitler så är diskussionen slut. Att göra jämförelser till Stalins folkförflyttningar, vanföreställande propaganda och folkmord väcker inga starkare känslor.

Vår käre utrikesminister Bildt – som jag personligen beundrar – utgör inget undantag från denna soppa.

Men, tolerant som jag är som svensk, så får det här bli en tolkning som tillhör sängkammarregementet. Först ska jag se efter att det inte ligger någon ryss under sängen.

Varför avskyr Ryssland NATO?

Den ryska riksdagen, statsduman, beslutade igår att Ryssland ska erbjuda självständighet till de georgiska utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien. Federationsrådet deltog inte i röstningen.

Dessutom hotar Ryssland med premiärminister Putin i spetsen att helt avbryta relationen med NATO. Samtidigt markerar Ryssland just nu revir i sina forna satellitstater.

OSSE-ordförande tillika finske utrikesminister Alexander Stubb säger till Helsingin Sanomat att det är alldeles för tidigt att dra några som helst slutsatser, men att utbrytarprovinsernas självständighet innebär också krav på internationell delaktighet och erkännande.

Med andra ord: Ryssland styr inte längre i världen.

Utrikesminister Bildt bekräftar att relationerna till Ryssland är ansträngda och frostiga.

Innebörden av Alexander Stubbs budskap till den ryska presidenten Medvedev och premiärministern Putin är att det är dags för Ryssland att försöka bryta den postsovjetiska isolering, som kommer från 70 år av uppbyggda murar mellan före detta Sovjetunionen och Västmakterna, där USA opererade genom NATO-gemenskapen i Europa.

Georgien är inget undantag i NATO:s strävan att erbjuda amerikansk demokrati till de forna satellitstaterna. Ryssland erbjuder i budgivningen självständighet.

Till skillnad mot dagarna under Kalla Kriget existerar idag EU, men den ryska operativa respekten för EU är i stort sett obefintlig. Möjligen är respekten närvarande vid militärparader, men knappast ute på fältet.

Vid ett tillfälle i Gori blev den finske utrikesministern tillika OSSE-ordförande Alexander Stubb stoppad av en rysk general som ifrågasatte hans existens i området. När det kom till Rysslands respekt för USA kunde kunde amerikanska ”hjälparbetare” från C-17-planen vid Tbilisis internationella flygplats skjuta mot ryska anfallsstyrkor som desorienterat sig i vid Tbilisis flygplats.

Fortsättningsvis agerar EU i ett vingklippt tillstånd. Se bara på stackars franska presidenten Nicolas Sarkozy som fick se löften bli brutna gång efter annan i en teatralisk lek mellan Putin och Medvedev.

Själv behöver jag inte gå särskilt långt i min vardag för att finna belysande exempel på nesligheter i den europeiska infantila relationen till Ryssland. När jag vid ett tillfälle satt på pendeltåget mellan Bålsta och Stockholm klev det in ett gäng ryssar som tog stor plats med gester och miner. De talade högljutt sitt hemspråk och bredde ut armarna.

Märkbart böjdes flera huvuden i vagnen. Undfallenheten för russifieringen var påtaglig även här i Sverige. Bakom den lurar rädslan och en gigantisk försvarsbudget som likt en amöba växer och växer.

Med tanke på min flickväns kanadensiska härkomst händer det ganska ofta att vi talar engelska med varandra. Svenska språket är inte lika rikt som engelskan, vilket jag tror de flesta språkkunniga håller med om – även om vissa geijerska, tegnérska och heidenstamska vikingar vurmar för ”de ska j-lar mig tala svenska”.

Jag fumlade med de svenska orden och letade efter ersättning till meningen ”detachment with love”.

”Detachment with love” är ett slags tillstånd och beteende där en individ ”krokar av sig” från en situation eller personlighet utan att använda våld, däremot ”vänlighet”, ”tillit” och så vidare.

”Love” betyder på svenska ”kärlek”, men love har enligt dictionary.com 28 betydelser.

Den vardagliga svenskan skiljer mellan kärlek, älska och tycka om – en slags rituell gradering som mäter den känsloladdade graden i en relation. När det kommer till kärlek som förbinder handlar det om förälskelse och upplevelser av passion och så vidare. Ingen översätter väl ”I love you” med ”Jag kärlekar dig” eller omvänt ”Jag älskar dig” med ”I f–k you”. Möjligen gör ateister det i sin hätskhet mot kristna, men annars är det tämligen lugnt med illvilliga missförstånd.

Vid det här tillfället på pendeltåget med de dominanta ryssarna passade det ypperligt att byta språk. När min flickvän och jag startade konversationen på engelska tystnade plötsligt gänget av ryska arbetare. Själv blev jag häpen och smått besviken över effekten.

Min förhoppning var att ryssarna skulle förstå innebörden.

För säkerhets skull förtydligar jag mig återigen.

Vad Ryssland saknar är en politisk vänskapsstrategi med sina forna satellitstater. Dessutom saknar de likt finske Alexander Stubbs uttalande en idé om deras behov av omvärldens stöd. När Kina öppnar upp sig i OS-spagat sluter sig Ryssland i sitt forna kommunistiska och skal. På sätt och vis fungerar skalet som ett skydd, men i en tid av globalisering blir den ryska politiken en stollig rustning – som en äkta viking förr eller senare självmant hänger av sig.

Att välja rätt profil är dilemmat

I en opinionsundersökning ställd av Sifo för SvD:s räkning är resultatet nedslående för Alliansen som får magra 40,7 av rösterna. Sd kniper 4,4 procent. Det röda blocket får 53,3 med miljöpartiet på 5,5 och vänsterpartiet inkasserar 5,1.

Socialdemokraterna med respektfulla 42,8 procent kommer inte kunna reagera ensamma utan att troligen bemötas av krav från mp och v, som vill ha fina ministerposter i en kommande framtida regering år 2010.

Själv tycker jag opinionsmätningen är positiv för kd, som valet 2006 fick 6,6 procent av rösterna. Partiet strävar efter att växa till 10 procent. Helt klart skulle kd utifrån Sifos mätning tyckas vinna på en mer konservativ profil, och gå mer högerut för att vinna sd:s andel av röster, som jag någonstans tror är besvikna moderater och socialdemokrater som vantrivs med den nya liberaliseringen.

Å andra skulle dessa traditionsbundna aldrig förknippa sitt missnöje med kd, som är känt för att vara det schysstaste partiet i regeringen.

Att ungdomarna gillar det röda blocket är ingen nyhet. Illusionerna från skolvärlden har fortfarande inte landat på fast mark. 63 procent av första- och andragångsväljarna sympatiserar med rödgröna oppositionen. 29 procent på Alliansen.

På väg in i informationsdiktatur?

På tal om FRA skriver förre försvarsministern Mikael Odenberg på DN om kritikerna:

Men jag är ledsen – då har de inte förstått någonting.

Och om de insatta:

Det är bara ett fåtal personer som har inblick i verksamheten, som vet hur den bedrivs och vad den handlar om.

Här tror jag inte så många tvivlar på att det är fel på det perfekta integritetskänsliga sökmaskineriet, utan på nyfikenheten hos de tjänstemän som får möjligheten att missbruka ett allmänt förtroende. Om möjlighetens finns, borde den möjligheten vara reglerad på ett bättre sätt än i nuläget.

Allt annat är informationsdiktatur.

Demokratiska misslyckanden i Kaukasus

Jan Blomgren skriver förträffligt på SvD:

Fortfarande är det oklart vad som fick Michail Saakasjvili att ge ­efter för ryska provokationer och beordra det massiva bombanfallet mot den oförberedda ­staden Tschinvali med då 12000 till 15000 invånare.

Ja, vem fick egentligen presidenten sitt manus ifrån? Var det USA? Var det Israel? Var det Storbritannien? Eller var det Saakasjvili själv som tryckte på knappen och förklarade krig mot Ryssland? Hade han hoppats på ett världskrig mellan USA och Ryssland precis som i gamla Hollywoodfilmer från Kalla Kriget?

”Stormaktsambitioner” kallar DN:s Johan Schück krisen i Kaukasus och försöker räkna ut de ekonomiska konsekvenserna. Jag tvivlar.

Georgien spelade ett högt spel som de förr eller senare kommer få kritik för. Diplomaterna, inklusive Bildt och Rive, var alldeles för naiv ifråga om sårbarheten med NATO:s närhet till Ryssland. Inte att NATO skulle gå in i en strid, utan att NATO kan i egennyttans namn utnyttjas som slagträd mot Ryssland och provocera fram kalla rysningar.

Det är möjligt att detta aldrig kommer upp inför allmänhetens ögon, men faktum är att det inte bara var Georgien som gjorde fel genom att börja kriget, utan det var en alltför godtrogen diplomati som räknade med att Georgien skulle vakna upp från sin kommunistiska sömn alldeles för tidigt.

För demokratin blev kriget i Kaukasus ett problem. Likt terrorister som utnyttjar civilbefolkningen för sina syften, så utnyttjade Georgien sin närhet till NATO och EU för att spela i ett spel som kostade år av diplomatiska ansträngningar, vilka försvann samma dag som Georgien anföll Sydossetien.

Vi behöver inte gå långt tillbaka i historien för att finna exempel. Relationen mellan Finland och Sverige har inte alltid varit så grann som den vill påskina. Det var å andra sidan på 1800-talet.

Sverige – terroristernas marknad?

FRA-lagen är ett hett diskussionsspår. Moderaterna och Centerpartiet är de mest högljudda. Liberalerna de mest kränkta och kristdemokraterna håller låg profil.

Nu vill Centern begränsa FRA:s rätt att spana på civila svenskar. Även om detta förnekas av FRA, så finns möjligheten i praktiken. Den nödvända insynen för att skydda enskilda människors integritet kommer att hemligstämplas utifrån antagandet att om Fienden får en pusselbit, så kan de räkna ut hela pusslet själva.

Övervakningen i ett samhälle som grundar sig på flera olika synsätt på världen är ett stort problem. Globalismen förutsätter att staten har kontrollen, men begränsar sin makt i förhållande till invånarna. Statens uppgift är att förmedla välfärd.

Nu när hoten utgår från islamistiska terrorister så uppstår ett problem som gör att vår dualistiska världssyn med uppdelade sektorer i samhället inte förmår att lokalisera problemen lika effektivt.

Det är inte särskilt svårt att se vart Sverige skulle hamna. Ett terroristisk parti som Hizbollah, som får regionalt stöd, kan enkelt operera i ett land som saknar en underrättelsetjänst som förmår att kontrollera kommunikationen. I Sverige finns möjligheten till liknande utveckling.

Den annalkande högerextremismen, vilket jag tolkar som behovet att isolera sin nationella identitet ökar. Detta går hand i hand med integrationsprocessen där invandrare når ökad acceptans på arbetsmarknaden, då tack vare globalismen. Samtidigt får Sverige rollen som biståndsland åt terroristorganisationer. Det är motstridiga bilder från verkligheten, men varje bild har sitt särskilda värde.

En önskan att svenska försvaret ska få en alltmer aktivare roll i världen ligger i fatet. Det är naturligtvis viktigt. Försvarets, utrikes- och säkerhetspolitikens behov behöver balanseras mot de sektorer som förlorar sitt medborgerliga skydd. Hur detta ska utformas är mer eller mindre en gåta.

Är ett brännmärkt samvete bästa skyddet?

Det här blir en lite hoppig artikel med flera olika trådar – så försök gärna hänga med i svängarna.

Norrans ledare jämför Rysslands invasion av Georgien med Israels ockupation av palestinska områden:

I fallet Georgien blev det fart på världssamfundet. I fallet Palestina händer ingenting.

Ingenting?

I princip sedan år 1948 har konflikten mellan israeler och palestinier diskuterats i media. Att judarna fick en egen stat beror ytterst på Europas kraftiga förföljelser av judar under andra världskriget. Det är ett hett ämne som fortfarande kan bränna i samvetet.

Judarna i Sverige är naturligtvis livrädda att deras identitet ska bli utrotat igen. Förintelsen visar att ingen jude går säker i Europa.

Beträffande Georgien så handlar det om ryssvänliga utbrytarrepubliker, som vill vinna självständighet på Rysslands bekostnad. När de senare lämnar Rysslands militära beskydd i förmån för NATO har vi ånyo ett liknande scenario. Liknande logiska följetong existerar inte Mellanösterns Israel och Palestina.

Logiken är religiös.

I Mellanöstern handlar det om vilken Gud som bestämmer. Totalitära krafter får näring av militära enheter som opererar i civila samhällen. Just det synsättet bekräftar också att Islam inte delar in samhället i en religiös och en civil del. Gud är allsmäktig – och de som praktiserar denna form av andlighet är muslimer.

Det bör också påminnas i sammanhanget att judendomen heller inte delar in samhället enligt en civil och religiös karta. Judiska företrädare i Sverige ser därför endast sin överlevnad från statliga garantier.

Det civila samhället är ytterst en konstruktion som har sina rötter i kristendomen, som är den enda religionen som släpper makten till civila politiker eller för den delen tjänstemän som inte behöver vara några särskilda helgon eller praktisera en särskild religion. Garantier utifrån rädsla är inte kristendomens signum.

Fördelarna med kristendomen är många. Fler än pekande finger vid övergångsstället.

President George W Bush må hända använder sig av ett uppskruvat retoriskt tonläge med kristen symbolik, men när han gör det faller han direkt ur ramen. En politiker eller ett företag som delar upp världen i onda och goda, för och emot, lönsamma och olönsamma konsumenter, en målgrupp framför den andra, straffar ut sig själv genom sina ”okristliga” handlingar.

Kärleken innesluter alltid. Den utesluter inte. Det är en innerlig akt. Inte en yttre gärning. Kärleken brusar aldrig upp, säger bibelns hedniske apostel Paulus till de uppläxade korinterna och erbjuder dem andens gåvor istället för vapenmakt. En sådan stat är omöjlig att förverkliga. Enligt tvivlets logik – helt galen!

Därför talar aposteln Paulus, när han vänder sig till stadsborna i Rom, att staten inte bär svärdet förgäves utan agerar i hämndens syfte mot medborgare i samhället som gör ont. Även Gud deltar i detta uppsökande straffarbete, men uppgiften är inte given församlingen, utan det civila samhället.

En kristens främsta kännetecken är den villkorslösa kärleken. Även om hon blir hånad eller straffad.

En märklig kombination och uppdelning må tyckas av den kristne guden, men den kristna filosofin är enkel. Godheten tillhör alla precis som solen. Att praktisera villkorslös innerlig kärlek tillhör de kristna. Makten att straffa tillhör en begränsad skara som i princip kan vara vem som helst som är medborgare i det civila samhället.

Nåväl, nu när jag tråkat ut er med religiösa jämförelser, föreställningar och utlägg så passar jag gå ner en trappa till ner till maskinhallen för att se vad det är för mekanismer som ligger till grund för den västerländska civilisationen.

En och annan utvikning är därför nödvändig.

Den ortodoxa kyrkan som dominerar i Georgien har liknande syn på staten, och försöker inte lägga sig i dess uppgifter. Däremot finns det en konflikt ifråga om ämbeten mellan det katolska och protestantiska väst och ortodoxa kyrkan – och dem sinsemellan. Ortodoxa kyrkan har långt ifrån en egen stat att luta sig emot. Istället har de kompenserat detta med starka biskopar med mycket symbolisk makt.

Protestantismen har avfärdat biskoparnas auktoritet redan 31 oktober 1517 då Martin Luther skrev i flera artiklar:

(5) Påven varken vill eller kan efterskänka några andra straff än dem, som han själv pålagt av egen makt eller i kraft av kyrkans lagar. (6) Påven kan inte förlåta någon skuld [---]. (22) Påven befriar inte själarna från något straff. [---] (36) Varje kristen, som är uppriktigt bedrövad (över sina synder), har full befrielse från straff och skuld. [---] och så vidare.

Gud är var mans och kvinnas rättighet.

Ifråga om judendomen så är judar utvalda av Gud likt Abraham, Isak, Jakob, Josef, Mose, David, Daniel och ett helt gäng av anarkistiska och hovliga profeter. Då för att leda hela världen genom sitt exempel och förmedla Guds budskap till jorden. Det finns naturligtvis ytterligheter i alla religiösa filosofier och diken att falla i. Judendomen är inget undantag.

Å andra sidan har denna form av andlighet varit en förutsättning för den judiska identiteten, som den bär med sina unika särdrag.

För kristendomen är identitetens kärna att älska sin nästa såsom sig själv utifrån föresatsen av en älskande Gud. Att staten inte älskar villkorslöst är en annan sak, eftersom dess primära uppgift är att hantera makten och administrera ekonomin.

Kristendomens allsmäktiga Gud visar med andra ord tillit till människan att förvalta makten. Det är en gemensam uppgift. Ansvaret att älska villkorslöst är främst den enskilde kristnes uppgift och även i förlängningen församlingens arv. Även om Runar förnekar att han varit pastor.

Människor som lever utan en kristen tro älskar ju endast sina egna. Kristendomen förutsätter att kärleken finns hos alla människor, även de som inte tror. Skillnaden är att den kräver kärlek av sina egna, eftersom de fått erfarenhet av en älskande Gud.

En omöjlig logisk och mental ekvation som förutsätter tro, tillit och acceptans.

I judendomen och Islam är Gud den som mäter skulden tand för tand och öga för öga i mellanmänskliga relationer och statliga ärenden. Gud i judendomen är lagens bevakare och som styr jorden genom straff, Gud i Islam är den Allsmäktige och det tar sig i uttryck genom muslimska ledare i politisk ställning och i kristendomen är Gud kärlekens bevakare.

Att Norran saknar grundläggande förståelse för olikheter i globala kulturella jämförelser är därför föga förvånande. Att svenska lärare saknar viktiga kunskaper om förintelsen är minst sagt förvånande.

Att kunskap och förståelse går hand i hand borde vara självklart. Särskilt om det statliga samvetet fortfarande är märkt av skulden från förintelsen.