Ska Sverige överbeskydda invandrare?

Den frågan är relevant att ställa efter att Fria Nyheter har publicerat en konversation med Metros redaktion. Vederbörande heter Rami El Mohammed och är femton år och har begått bankrån. Rättsväsendet har stort tålamod och respekterar att Rami är underårig.

Dessutom har Metros redaktion valt att göra om Ramis förnamn till Gustav med motiveringen:

Vi har en tonåring som redan är dömd för två bankrån och misstänks för ytterligare ett antal, var pojkens föräldrar är födda eller vad han heter är av underordnad betydelse.

Ibland undrar jag om den sortens integrationsarbete verkligen skyddar. På sätt och vis kan jag förstå media att de vill skydda invandrare, men samtidigt lägger de sig i en process som blir osynliggjord. Frågan är om den sortens snällhet egentligen skadar eller är nyttig.

Detta skriver Stefan Einhorn om falsk snällhet i boken ”Konsten att vara snäll”:

Äkta snällhet är att ha modet att stå upp för det som är rätt. Och att säga emot när något är fel eller ont. Ibland kan vi se prov på falsk godhet på det politiska planet, som kan få förskräckliga konsekvenser. Neville Chamberlain trodde sig 1938 ha stått för det goda när han med Adolf Hitler slöt ett fördrag som han hoppades skulle säkerställa freden. Med facit i hand vet vi att det handlade om falsk snällhet. Naturligtvis var det inte lika lätt att redan då inse vilka fruktansvärda planer Hitler hade för sin omvärld, men varningssignalerna fanns där.

Just precis. Under samma tema diskuterar utrikesminister Bildt om möjligheten att förhandla med talibanerna:

Och en rad initiativ cirkulerar med syfte att försiktigt testa marken.

Jo, förhandla med talibaner? Ge Rami skydd som Gustav i Metro? I rättssalen utifrån förmildrande omständigheter?

Enligt mig är detta en form av självbedrägeri. Varje människa har sitt ansvar och att mörka i onödan räddar möjligen invandraren kortsiktigt, men långsiktigt så skadar mentaliteten inte bara de som kämpar för det rätta, utan även de som vill komma tillbaka från ett liv i kriminalitet och terrorism.

Oklara gränser är faktiskt till ingen hjälp alls.

Här släpper hon strippstången

Per Gudmundson retar feministerna genom att anmärka deras dubbelmoral. Nu är det skillnad på person och person – utom i Guds ögon. Josefin Brink sitter i riksdagen och representerar svenska folket. Dessutom är hon journalist och skriver för Flamman och sitter med i vänsterpartiets partistyrelse sedan i år. Nog av Wikipedia-kunskaper.

Hon är alltså en politisk aktör, en medial personlighet och en aktivist. Räcker det?

Visserligen existerar rätten till ett privatliv även i en offentlighet, men den som strävar efter demokratisk makt bör i rimlighetens namn själv tillåta demokratisk kritik. Då utan att det ska ligga något privat i det. Det var ju i princip förre ryska presidenten Vladimir Putins största misstag att han hade svårt att acceptera kritiker.

I vilket fall är aktiviteter runt strippstången [Pole dance] en sport inom fitnessvärlden och i Vasastan i Stockholm har de till och med en egen lokal. I sporten behåller de kläderna på:

Fördomsfri för en dag?

Branden på Backaplan i Hisingen i Göteborg natten till 29-30 oktober 1998 dog 63 människor och 214 skadades. ”En kärlek som läker alla sår” är när livet går vidare och nytt liv blomstrar. Jag känner en djup sorg med de anhöriga och vill med min lilla uppmärksamhet visa att klyftan mellan svenskar och invandrare kommer vara borta helt denna dag i mitt beteende. Då för att hedra de som skadades och de som dog och deras anhöriga.

DN 1, SvD 1 2

När ska 100.000-tals arbetslösa slippa skuldfällan?

I DN Debatt skriver Mikael Damberg (s) i spetsen om Lars Ohlys (v) löften om att höja fastighetsskatten för villor som kostar mer än 3 miljoner kronor och dessutom höja inkomstskatten. Om de infrias i en framtida rödgrön regering skulle detta skada många tungt belånade stockholmare.

Att de rödgröna saknar en gemensam ekonomisk plattform börjar bli tydligt i dagens bankris. Att det finns en otillbörlig distans mellan partiledningen och de i Stockholm är också tydligt. Med tanke på dagens finanskris inom banksektorn är dessa otydligheter oroväckande.

Finansmarknadsminister Mats Odell (kd) har idag ett svindlande ansvar nu när även Sverige går mot en djup depression. Då inte bara inför Alliansen, utan också inför kristdemokratiska väljare. En lyckad politik visar inte bara styrkan utan även prov på hög moral. Att ge stöd till Islands förtroendeskadade banker är inte bara schysst, utan visar på tålamod att rida igenom stormar.

Dessvärre finns det andra skuldfällor i livet. Här hemma i Sverige har hundratusentals arbetslösa fastnat i gamla lån som de släpar från tider av välstånd i livet. Här tvingas många människor leva mycket fattigt eller arbeta svart för att klara sig vid sidan av bidrag – och attraktionsribban är hög för de som har lång frånvaro från arbetsmarknaden.

Det är svårt att betala tillbaka i en ekonomi som inte ger utrymme för annat än hyra, mat och något extra plagg i månaden. Vid sidan av detta tickar en växande skuldbörda.

Själv har jag för att vara ärlig 109.000 i skulder som ska betas av med socialbidrag och aktivitetsstöd. Nej, jag vägrar att tycka synd om mig själv, men att stoppa huvudet under sanden är heller inget alternativ. Att jag vågar lämna ut mitt eget ekonomiska tillstånd handlar ytterst om mod – och en förtröstan att kunna betala tillbaka.

Den dagen jag är skuldfri ska jag skriva en ärlig post och beskriva den långa vägen ut. Från att häva förnekelsen till att ta tag i situationen.

Egentligen borde Mats Odell se över att rättvisa inte bara gäller banker i Sverige, utan även de många individer som idag saknar en fungerande hushållsekonomi.

Nu uppmanar moderaternas partisekreterare Per Schlingmann att få in tips som ”kan använda om vad du tycker är rättvist och orättvist i Sverige”, skriver Politikerbloggen. Vad ska jag säga? Svaret ligger redan i luften.

Börja se de som inte har råd att ha en fungerande hushållsekonomi. Detta gäller inte bara arbetslösa, utan många som lever med små sjukbidrag. Börja skapa ett rättvist Sverige där även de svagaste får möjligheten till en fungerande hushållsekonomi.

Våga göra ”rättvisa” till ett kristdemokratiskt affischnamn inför valet år 2010.

Vad är skillanden mellan Ranelid och Ljungberg?

För några år sedan skrev jag en spelteori som inte blev godkänt på d-nivå på universitetet. Å andra sidan gav den mig mycket annat som jag har en grundläggande förförståelse av, bland annat den diskussion som Björn Ranelid för i sin jämförelse med Fredrik Ljungberg.

Några av de insikter som jag fann var bland annat att spel kan ha inslag av tävling och äventyr. En tävling kräver oftast en arena. Tiden delas in i timmar, minuter, sekunder, millisekunder, mikrosekunder och nanosekunder. Handlingen utmärks av en prestation och har ett uppmärksammat pris.

En annan kategori jag fann var äventyret som behöver en frivillig mötesplats, där tiden delas in i intervaller. Då med en tydlig början och ett klart slut. Handlingen är sökande och målet är att finna svaret – oftast inom sig själv. Det finns gott om hjärtliga applåder och identifikation som infinner sig på universal nivå. En andlig uppmärksamhet där det som är äkta belönas.

En människa som passerat detta osynliga målsnöre är magisk och har funnit sig själv. En människa som ingår i en tävling vinner möjligen priset att andra kommer att imitera hans eller hennes handlingar.

Däremot är det omanligt att män visar sig halvt nakna i offentliga miljöer. Att betrakta Fredrik Ljungberg som ett kulturellt bidrag är svårt, men om han startar ett pojklag så har han också gett sitt bidrag till mänskligheten.

Saknar britterna is i magen?

Krisen i Islands banker leder till frusna relationer med Storbritannien. Här har tack och lov finansdepartementet gjort mycket för att få Islands banker på fötter och undvika alltför mycket rysk närvaro i framtiden. Island har trots allt ambitionen att tillhöra EU.

Nu är det trots allt 313,376 människor som bor på Island. Att Storbritannien inte har mer is i magen är obegripligt. Att de dessutom missbrukar strikta antiterroristlagar säger en hel del om hur dessa skvalpiga lagars innehåll. Det har fått islänningarna att reagera med kraft.

Här borde Islands regering snabbt garantera att sparare inte förlorar sina pengar.

Är svenskar intoleranta?

Den svenska vardagsrasismen är inte att leka med. När min familj flyttade från Finland till Sverige på 1970-talet så var den väldigt påtaglig. Ibland var det helt accepterat att förbanna finländarnas närvaro i Sverige på öppen gata. Det fanns ett grundmurad osäker föreställning för hur människorna var från Finland. Ändå, med tanke på att Finland varit en del av Sverige under 600 år så borde mentaliteten vara betydligt bättre mellan länderna.

I takt med att den svenska kulturen blivit en del av mig så kan jag förstå svenskarna på ett helt annat sätt. Någonstans där under ytan finns ett gott hjärta. Det går alltid att mötas som människor även om nationsgränserna är en del av den gemensamma kulturen.

Politiskt har det aldrig varit försvarligt med en strikt invandringspolitik i Sverige. Det tycker jag ger tyngd åt den här föreställningen att dela med sig av livets goda. I Finland däremot finns en del intoleranta toner. De är i sig inget oroväckande. Konflikten mellan finländare och svenskar är inte ny, utan handlar ytterst om fraktioner som aldrig lyckats bli så stora att de skulle utgöra något hot mot den allmänna synen på vänskap mellan länderna.

Tål polisens arbetsmetoder dagsljuset?

Ärligt talat, vet jag inte. Nu fingrar advokat Peter Althin och statsåklagare Nils-Eric Schultz på det viktiga ämnet i DN Debatt. De påstår att polisen sedan mitten av 1990-talet systematiskt har agerat som en stat i staten:

Väsentlig dokumentation om hur provokationer och tillslag har gått till, har gömts undan eller förstörts.

Det är allvarligt att polisen agerar utan att följa de verktyg som riksdagen har bestämt. Någonstans borde det finnas en objektiv instans som kan granska den administrativa och operativa makten. JO och JK riktar ibland kritik, men problematiken fortsätter i och med att polisen undanhåller sin del i att låta sina arbetsmetoder tåla dagsljuset.

För regeringens del handlar det också om att ta sitt ansvar. Då att ge polisen rätt verktyg för att kunna operera på ett modernt och effektivt sätt. Att verkligheten är betydligt mer pragmatisk än lagstiftningen är känt sedan länge. Ibland hänger lagstiftningen inte med och kan heller inte göra det.

Att sekretessen höjs till högsta nivå för polisens källor är därför ett alternativ. En sådan sekretess kan vävas in i en samlad integritetsskyddslagstiftning för att ge tyngd åt att både polis och rättsväsende kan samarbeta på bästa möjliga sätt, utan att vara rädda för att vissa uppgifter läcker ut till media eller att polisen måste göra avkall på kreativitet på fältet framför formalitet i rättssalen.

Ska kyrkan fråntas vigselrätten?

Elisabet Sandlund skriver i en ledare i Dagen:

Men nu brinner det i knutarna. Göran Hägglund behöver eldunderstöd. [...] Nu är det hög tid att göra sin röst hörd på bloggar [...]

Visst, det behövs ett eldunderstöd och ett brinnande engagemang. Däremot är det viktigt att veta vem som är ens samtalspartnern. Ett förslag från mig är liberalerna. Här är ett längre utdrag ur ”Jungfrutro och dubbelmoral” (1963/s.45f) av Kristina Ahlmark-Michanek för eftertanke:

”Gift er för Guds skull”
Med denna ”alla-barn-i-början”-kunskap förmenas alltså alla människor under 20 år, som dessutom enligt Skolöverstyrelsen bör gifta sig så fort som möjligt, för att inte frestas att ”under fria former och utan större betänkligheter överlämna sig helt åt varandra”.

Vi har en ganska skrämmande skilsmässostatistik i det här landet, ett faktum som skolan nogsamt förväntas dölja för sina elever.

Giftermålsåldern har sjunkit kraftigt under de senaste decennierna. 1930 låg den åldern då 50 % av männen var gifta vid 30,1 år, för kvinnor vid 27,8. 1955 hade siffrorna sjunkit till 26,6 respektive 23,1 år. Före myndighetsdagen är nu mer än 25 % av flickorna gifta.

Samtidigt blir skilsmässorna allt vanligare – särskilt i städerna. Allmänna barnhuset publicerade 1954 en undersökning vid namn ”Dispensäktenskapet och skilsmässor” (Sociala meddelanden), som visar att skilsmässor är procentuellt vanligare om båda parterna var underåriga och vanligare ju yngre de var vid giftermålet.

Undersökningen ger också data för alla de 48300 äktenskap som ingicks 1945 där minst en av makarna var under 30 år. Den visar att de yngsta åldersgrupperna – med ett undantag: flickorna i åldersklassen 15-17 år gifta med män 25-29 – har högre skilsmässofrekvens än närmaste äldre åldersgrupp.

Nästan ett äktenskap på fem slutar med skilsmässa. I storstäderna är frekvensen ännu högre: ungefär vart tredje äktenskap slutar där med skilsmässa.

Dessa siffror kommenteras i Handledning på följande sätt:

”Äktenskapets rättsordning har ett omistligt etiskt värde. Om detta utsäges, måste dock framhållas att fall kan inträffa då ett äktenskap icke kan och icke bör få bestå, eftersom dess fortsatta bestånd skulle vålla större skada för makar och barn än dess upplösning skulle innebära”.

Det är allt vad en lärare tillråds säga om skilsmässor.

Det måste vara ett omoraliskt smussel av första graden att på detta sätt framställa skilsmässor som något säreget och mycket ovanligt, när de i själva verket är ytterst vanligt förekommande. (En annan sak är att man måste anse det som en bedrift att så många som fyra äktenskap av fem på något sätt klaras av).

Vad vill egentligen skolan inbilla det uppväxande släktet att äktenskapet är? En lustgård i vilken alla som där inträder plötsligt blir lyckliga, välartade och ”sunda”?

Kristina Ahlmark-Michaneks resonemang visar den uppvaknande liberala pessimism som fanns mot äktenskapet redan på 1960-talet. Då var äktenskapet heterosexuellt och utfördes av präster och var den samhällsdominerande synen. Idag har den liberala moralen fört oss närmare en könsneutral lagstiftning.

Då ville liberalerna urholka den samhälleliga samlevnadsformen. Idag handlar det om att ändra den helt och ta bort dess andliga innebörd från dess religiösa urkund. Metoden är att påtvinga en könsneutral lagstiftning som i princip kränker religionsfriheten.

Prästerna tvingas att omvärdera sin roll och inte längre vara kulturbärare av religiösa skrifter, utan också företräda samhälleliga värderingar likt tjänstemännen.

Det enklaste vore att prästerna avsade sig det samhälleliga privilegiet för vigselrätten. Då för att bevara kyrkans tradition avskild från föränderliga samhälleliga värderingar.

Lita inte alltid på media?

Aftonbladet skriver angående könsneutrala äktenskap:

En av de borgerliga ledamöterna som är beredd att rösta med oppositionen är moderaten Tomas Tobé.

På Tomas Tobés blogg tillbakavisar han medias uppgifter:

Det stämmer inte att jag ställt ultimatum men däremot har jag hela tiden sagt att jag förväntar mig en proposition som går i linje med den utredningen som presenterats på området.

Tomas Tobé hänvisar också till medias teknik (leta efter rubriken ”Långkalsonger hjälper inte alltid…”) att få politiker att försäga sig. Han tillbakavisar att intervjun mellan journalisten och politikern handlar om en tävling i vem som är mest enveten.

Kanske är det bara journalisten som är frågvis och söker efter tillspetsade formuleringar som de kan använda för sina egna syften?