Regeringen satsar på svenska i Finland

28 november 2008

Svenska språkets position i Finland är något som brukar vara ett hett ämne i den finska debatten. Många finländare vill lämna det svenska arvet i förmån för det finska. Samtidigt har det fram till postindustrialismens funnits ett behov av en nära anknytning till Sverige. Då på grund av närheten till Ryssland.

Idag är finska språket och kulturen mer självständigare än någonsin. Finland har på egen hand slutit sig närmare både USA och EU. Orter som Vasa och förorten Espoo i Helsingfors som befolkats av ättlingar till svenska adeln och medelklassen har successivt förlorat sin starka ställning. Då i takt med att finländarna stärkt sin ställning på de områden som de var underlägsna.

I takt med att Finland stärkt sin status i omvärlden är situationen den motsatta. Många finlandssvenskar behöver hjälp att bevara sitt språk.

Själv tycker jag det är positivt med allt samarbete mellan Sverige och Finland.

Regeringen, Svenska nu


DN:s ledarspalter får nytt liv

28 november 2008

Peter Wolodarski blir ny politisk chefredaktör åt DN och dessutom chef över ledarredaktionen. En utnämning som kantats av en del tumult, då Niklas Ekdal lämnade posten efter sju år.

DN:s ledarsidor är både älskade och hatade. Senast idag läste jag i Åsa Linderborgs pocketbok ”Mig äger ingen” (s.234):

- Överallt kan man ju läsa att arbetarklassen har dött ut, att vi inte längre lever i ett industrisamhälle och att… ja men det har du väl hört?
- Nej, så fan heller, att jag har det! Av allt dumprat man tvingas lyssna på var det här det dummaste.
Han reste sig så hastigt att stolen ramlade omkull och sa att han var glad att han inte hade Dagens Nyheter – han saknade lust att läsa sin dödsannons varje morgon på ledarplats.

Som sagt, någon dödsannons har DN:s ledarplats aldrig varit för mig. Dess position har sjunkit en hel del, efter att de blivit alltför breda publikmässigt och samtidigt rädda att bli kritiserade. Här tror jag Peter Wolodarski kan göra skillnad.

DN 1, SvD, Newsmill


Nej, fildelning är inte stöld

27 november 2008

Det finns redan mycket sagt om producenten John Nordling uttalanden i SvD och Aftonbladet. Enligt uppgifter från Libertarianen har filmen ”Låt den rätta komma in” fått 7 miljoner i bidrag från skattebetalarna. Den okända rebellen skriver följande:

För det andra tjänar han [John Nordling] förra året över 60,000kr per månad och hade en sammanräknad inkomst på över 2,5 miljoner förra året.

Just nu försöker de etablerade inom film, musik och författarskap att skapa debatt, men det finns gott om motargument. För det första är inte fildelning stöld – eftersom det är skattebetalarna som finansierar själva projektet. Således har även skattebetalarna rätt till att konsumera vad de bekostar.

Det är också ett tomt hot att John Nordling kan tänka sig flytta utomlands när han tjänar redan 2,5 miljoner per år för sitt skapande. Argumentet är vidlyftigt till sin karaktär. Att konsekvenserna skulle vara att det inte produceras flera svenska filmer är uppenbar lögn.

Angående stöld säger John Nordling:

Det är dåliga argument från folk som vill fortsätta att stjäla.

Ibland undrar jag vilket århundrade han hämtar sina argument ifrån. Troligen från medeltiden. Fildelning är ungefär som industriernas maskiner. En modernisering och en konsekvens av den tekniska och digitala utvecklingen.


Dags för regeringen 2.0 att börjar lyssna?

26 november 2008

När Barack Obama förstår kraften att använda Internet som en öppen källa för att fatta demokratiska beslut börjar svenska regeringen att backa för en kraftig lagstiftning beträffande fildelning. Att det ytterst handlar om en generationsfråga är något som står klart för mig. Det är skillnad mellan Bush och Obama.

På samma sätt är det med andra svårare frågor som samhällets syn på äktenskap.

Att Jan Guillou träder fram tillika med andra artister handlar om en enda sak. Egennytta. På samma sätt som alkoholisten inte vill att spriten ska hällas ur flaskorna, så vill inte artisterna förlora sin födkrok.

Aftonbladets ledarskribent Eva Franchell håller med:

Självklart ska artisterna få betalt för sina verk. Det är stöld att plocka ner låtar och film utan att betala. Skiv- och filmindustrin har sett utvecklingen men inte förmått att ta betalt för sina varor.

Nu tycker jag det är bra att Guillou vågar ta ansvar. Det är inte en dag för tidigt att han ger sig ut i debatten med sina smått käcka rallarsvingar. Men, vad som står självklart för dem är högst osjälvklart för mig.

Fildelning har aldrig stått högt upp på min lista. I genomsnitt tittar jag på tre filmer i veckan, vilket rör sig om 150 kronor. Den kostnaden delar jag med andra i min omgivning, vilket gör att den totala kostnaden kanske ligger på 50-60 kr i veckan. Sedan går jag på bio varannan månad, ibland mer.

Däremot finns integritetsfrågor högst på min lista. I kristdemokraternas principprogram står det en hel del om personalism. Det handlar om att värna om människans liv, frihet och värdighet. Att förvalta de resurser som finns hos människor är en viktig del, liksom att ge skydd åt den lilla människan i samhället.

Nu skiljer sig naturen och materiella ägodelar en hel del från Internet. Det följer en helt annan logik. Juristen Mårten Schultz skriver förträffligt:

Varför tycker upphovsrättsinnehavare att det är så viktigt att få in intrången under ett regelsystem där de inte hör hemma?

Mitt svar är att det handlar om pengar. Oscar Swartz hittar samma orsak:

Guillou verkar enbart penningdriven och missuppfattar därför världen.

För politikerna är detta något mycket viktigt att tolka samhällsförändringen utifrån flera intressen än en. I Newsweek skriver Daniel Lyons och Daniel Stone under rubriken President 2.0:

Kalla det för Regeringen 2.0. Istället för enkelspårigt system där regeringen stiftar lagar, tillhandahåller tjänster till medborgarna, varför inte använda Internet för att låta medborgare, företag och civila organisationer arbeta tillsammans med valda tjänstemän för att utveckla lösningar? Denna typ av öppen källkods-samarbete är en andra personlighet till net-gen-barn som stödde Obama samt teknologerna från Silicon Valley som ger råd till honom. ”Ett öppet system innebär flera röster, fler röster innebära mer diskussion, vilket leder till bättre beslut,” berättade Google VD och Obama rådgivare Eric Schmidt i Washington förra veckan i ett arbetsrum med politiska tänkare då de samlats för en diskussion om den roll tekniken kommer att spela i regeringen. ”Ett samhälle kommer alltid att göra ett bättre beslut än en individ.”

Här har Allians-regeringen ett viktigt beslut att fatta. Antingen kör de över denna öppna process eller så lyssnar de och släpper in mer luft i utredningarna.


Nu faller korthuset ihop från toppen

25 november 2008

För omkring ett halvår sedan sa Karin Lepasoon, ledamot i Skanskas koncernledning, följande i tidningen Byggvärlden:

Vi behöver rekrytera 12 000 tjänstemän på tre år för att kunna behålla den storlek vi har i dag.

Då handlade det om att stärka Skanskas informationsavdelning för att hålla ihop alla enheterna i koncernen i kombination med att externt stärka varumärket.

Idag, ett halvår senare, ska Skanska banta rejält. Av 20,500 i Norden och 60,000 i världen ska 15 procent av arbetskraften bort år 2009. Den totala siffran är större, säger Karin Lepasoon till SvD:

Det är ungefär hälften/hälften.

Anledningen är krisen på bostadsmarknaden. Själv har jag haft en del tvivelaktiga funderingar kring många av de extrema miljonlån som bankerna gett till sina kunder. Någonstans har det funnits en överskattning som varit svår att greppa. Att täcka kostnaderna i flera decennier verkar ju vara fullständigt galet.

Ibland undrar jag också vad för människosyn som ligger bakom miljonlånen. Förväntas en människa arbeta fullt ut i 40-50 år och vara störst, vackrast och bäst under hela tiden? Nej, arbetsmarknaden är rörlig. Det är en slutsats jag kan dra utifrån Skanskas uppsägningar.

Här har både byggbranschen, bostadsmarknaden och bankerna samspelat utan större eftertanke. Nationalekonomiska prognoser till all ära, men räcker inte förnuftet ganska långt också? Detta visar Karin Lepasoon tidigare uppskattning för ett halvår sedan, två magisterutbildningar och framåtanda, även om jag inte på något sätt vill peka ut henne som enskild individ. Däremot är jag glad över att Skanska släppt in en kvinna i koncernens mest prestigefyllda krets.

Att korthuset håller på att ramla ihop från toppen är bara början. De som är i botten är människor som tagit lån. Hur ska de nu betala sina hyror? Finns det försäkringar och hemliga avtal som täcker vilka kostnader som helst?

Jag tvivlar.

Koncernchefen Johan Karlström är oroad och vädjar till regeringen. Så kan det gå när näringslivet inte tar sitt samhällsansvar.


Ärlighet är vägen ur rädslan

24 november 2008

Merit Wagner skriver i SvD:

Vad är det som gör att svenskarna inte vågar skriva vad de tycker och stå för det? Vad är de rädda för, vad eller vem är det som skrämmer dem? [---] Nej, ska något klagas på så ska det ske via ombud, man ringer till facket. ­Nånannanismen är stor i Svea rike.

Själv behöver jag inte gå särskilt långt för att förstå konsekvenserna. Om jag skulle stå framför alla personer som besöker min blogg hade jag fått flera tankeställare.

För bland besökarna finns vänner som fiender. Åskådare som betraktar mig på avstånd och deltagare i mitt nätverk. Myndighetspersoner, politiker, vetenskapsmän, kändisar, polisen, SÄPO, journalister och så vidare. Alla möjliga helt enkelt.

Vissa är klokare än jag, många är rikare, vackrare, fulare och så vidare. Vissa beundrar mig, andra avskyr mig. Ska jag vara rädd för dem och sluta skriva utifrån mitt eget namn och starta en anonym blogg?

Nej, jag tror inte det är lösningen.

Sedan vet jag inte om mina syskon och föräldrar besöker sidan, men att gamla flickvänner läser mina poster kan vara besvärande. Vissa är jag skyldig en ursäkt. Andra mig.

Men, en sak är klar. Här skriver jag.

”Varför”, frågade en myndighetsperson häromveckan.
”Jag vet inte, men det är ett sätt för mig att vara engagerad”.
”Ska jag kontakta dig i en kommentar om du inte dyker upp på ett möte”.
”Jag skulle inte rekommendera dig att kommentera. Vissa skulle bli väldigt arga”, svarade jag och förklarade att jag har en dold fanclub på omkring 50-100 personer.

Själva orden ”varför” ekade i huvudet långt efteråt. Ja, varför skriver jag?

Är det för att påverka den politiska världen, administrationen och journalistiska makten att adoptera och acceptera min agenda? Ja, till en början var det så, men nu upplever jag att ärligheten är större i mina texter.

Att driva en blogg är en del av närvaron i livet. Precis som Alex Schulman sa häromdagen i en TV-debatt så handlar det om att vara ”just nu” – och inte i första hand försöka attackera andra människor. Att försöka vara en del av livet, att se de universella och andliga principer som styr människans handlande ”just nu” är ytterst ett privilegium för mig.

Det är när jag förstår ”just det” som rädslan avtar.


Tar moderaterna debatten med sd nu?

24 november 2008

Det är så jag tolkar moderaternas utspel om ett ”svensktkontrakt”. Vad som är på tapeten är alltså integrationspolitiken. Själv är jag från Finland, men har bott här i hela mitt liv. På sätt och vis är jag assimilerad, men dessvärre har jag inte något större släkt här i Sverige. De bor i Finland. Jag tror många invandrare har mycket att identifiera sig hos mig.

För kristdemokraterna handlar integrationen om att tolerera och acceptera olika religioner. I dess principprogram står det:

Friheten att utöva sin religiösa tro får dock aldrig medföra att man i trons namn kränker andra människor.

Samtidigt finns det en medvetenhet om att respektera olika religiösa yttringar än den svenska, som består i Svenska kyrkan och en frikyrkorörelsen samt katolska kyrkan och numera muslimska grupperingar. En aktiv HBT-kultur kräver också att bli accepterade i samhället, vilket de också ska med all rätt.

Här tror jag det är viktigt att skilja mellan religion och samhälle. Den uppdelningen är viktig att bevara. Det var på 1950-talet som pingströrelsen tog ett skutt från folkrörelse till att organisera sig mer i fast form. På 2000-talet blev organisationen ännu viktigare efter tragedin i Knutby, men även efter vikande medlemstal. Idag är de samfundsklassade.

Under denna tid har också samhället tagit ett rejält skutt från bondesamhälle till kunskapssamhälle och numera ett globalt och lokalt samhälle. Just detta koncept är inte svårt att förstå, men kan ge anledningar till oro. I och med ökad globalisering ökar inte bara trycket mot starka förändringar i samhället. Det ökar också trycket mot att samhället har starkt förankrade rötter. En fast yta.

Hur denna fasta yta ska se ut är något som är viktigt att diskutera. Att kalla det för ”svensktkontrakt” kan vara ett alternativ. Själv växte jag upp i ett hem som aktivt lärde sig svenska språket där föräldrarna arbetade på fabrik. Mina föräldrars val gjorde att mina språkkunskaper i svenska idag är obehindrade.

Gör det mig mer svensk? Ärligt talat vet jag inte, men jag känner mig inte utanför. Däremot är det svårare med arbete. Det är en bristvara som jag delar med många. Här behöver samhället finna flera fria ramar för att samverka mellan varandra. Det är allas våras problem, och inte just ett problem bland invandrare.

Att begära ökad tolerans och acceptans för svenska värderingar är för mig en god politik. Europa har en dyster historia med symboler. I USA är det däremot annorlunda. Vi borde ha fler symboler som integrerar än segregerar. I USA är tron en viktig politisk symbol.

Alla vet vad ”tro” betyder och vad det har för påverkan i en förändringsprocess som börjar inifrån och ut. Att gå ut ur sin egen bubbla och börja leva med andra människor kräver tro och mod att våga förändras.

Själv tycker jag Sverige försöker tvinga människor i samma mall. Det är tråkigt. Ingen vill ha ett sådant destruktivt samhälle. En sådan politik kväver människors engagemang. En sådan politik är baserad på rädsla och minimalism som har grunden i någon slags övertro på den egna identiteten. I längden är det en falsk trygghet i en globaliserad värld där allt flera är sammanlänkade med varandra över nationella gränser.

Att vara svensk är för mig att adoptera flera positiva symboler – inte bara krav. Idag finns inte det utrymmet, men det går att jobba fram en jordmån som består av villighet att dela med sig av svenskheten, men också arbeta för en ökad tolerans och acceptans av olika kulturella yttringar.

För att detta ska vara möjligt måste ju svensken plocka fram sin egen svenskhet i ljuset. Annars är det ju inte möjligt. Förtrycket av den egna kulturen leder ju till förtryck av andra. En blind kan ju aldrig leda en blind. En osäker svensk identitet kan inte bekräfta en invandrares identitet som tvingats lämna släkt och vänner, land och kultur bakom sig.

En sak är i alla fall klar. Vi inte där, men vi kan komma dit om vi vill.

SvD, DN 1 2


Vad tror Barack Obama på?

23 november 2008

Jag hittade svaret här. Ett uttalande är trots allt centralt:

Vi föreställer oss tro som en källa till trygghet och förståelse utan att uttrycka vår tro som ett sätt att splittra. Vi betraktar oss själva som ett tolerant folk även ifråga om ras, religion och kulturella spänningar vilka har en förmåga att göra landskapet otydligt. Istället för att lösa dessa spänningar eller medla i dessa konflikter, omfamnar vår politik dem och exploaterar dem för att de ska föra oss framåt.

Obama vill heller inte att staten ska vara en sponsor till evangelikala församlingar, eftersom detta är i grunden deras eget önskemål. Däremot anser han att staten ska vara till för samtliga religioner. Den pragmatiska hållning som Barack Obama har till religionen handlar om att han värdesätter dess positiva attityd till andra människor.


Kan företagare ta samhällsansvar?

23 november 2008

Hennes & Mauritz ordförande Stefan Persson har tagit bladet ur munnen och skriver i DN Debatt om regeringens planer att låta näringslivet få avdragsrätt för oegennyttiga gåvor till samhället. Idag betalar näringslivet 70 procent av gåvans värde i skatt. Det är orimligt, menar Persson.

En sak näringslivet skulle kunna bidra med insatser är praktikplatser för ungdomar under sommarloven. En annan är att införa entreprenörskap i skolan redan i tidig ålder. I Håbo kommun strax utanför Stockholm har EU finansierat något som kallas för E-ship. Ett lyckat projekt som engagerat många barn och ungdomar.

Och visst, företagare är inte dumma som avväger lönsamheten i varje beslut och låter sig styras av egennytta och vinstintresse. Att företagare dessutom kan ta ett samhällsansvar är intressant. Det skulle framför allt påverka matematiken i skolan och göra ungdomar mer tekniskt och praktiskt intresserade, men inte bara det. Själva filosofin i entreprenörskap skulle stärka självförtroendet för många.

Yes, we can.


Ska Zlatan sparka boll gratis också?

23 november 2008

Statsminister Reinfeldt berömmer Postens VD Lars G Nordströms beslut att arbeta utan lön. Tidigare har jag kommenterat och kallat sympatierna för missriktad rättvisa.

Då utifrån att fotbollsspelaren Zlatan tjänar betydligt mer pengar än Nordström utan att ta något samhällsansvar alls. Möjligen gynnar han sina egna, men vem gör inte det? En sådan godhet tjänar inte några särskilt högre syften.

Istället handlar detta om mediernas makt – då särskilt Aftonbladets senaste kampanj. Att i pågående lågkonjunktur börja leta efter syndabockar bland VD:ar som tjänar mycket pengar är smart, men här tycker jag även journalister borde ta ett ansvar. Visst, det är slagkraftigt att spela ut de som lever på bidrag mot de som tjänar mycket pengar, men det passar naturligtvis inte att ställa Zlatans bollspelande mot vanligt folks vardagliga bekymmer.

Någon måste ju vara hjälte. Någon måste ju vara skurk.

Nu behövs de som tjänar pengar i samhället, då de köper varor och tjänster i vår marknadsekonomi. Att ensidigt kräva ett klasslöst samhälle och utnyttja kraften i människors upplevda orättvisa och fördömelse är lätt som journalist.

Sedan är det inte särskilt svårt att placera idrottsmän som Zlatan utanför verkligheten. Problemet är att han möjligen ger mellan tio och tjugo journalister arbeten, men hur mycket vanligt folk får fördel av hans bollspelande? Ingen anklagar honom heller för att vara girig efter pengar. Nej, istället fjäskas det.

Att Nordström känner hopplöshet är lätt att förstå. Ingen verkar förstå. Inte ens statsministern. Inte ens svenska folket. Vad bra att han jobbar gratis.

Det gör förresten jag också. Men, är jag nöjd nu för att Nordström är på samma nivå? Ärligt talat, han får tjäna hur pengar han vill, men om han känner att det ligger något i kritiken så finns det anledning att visa hänsyn.