Det är så jag tolkar moderaternas utspel om ett ”svensktkontrakt”. Vad som är på tapeten är alltså integrationspolitiken. Själv är jag från Finland, men har bott här i hela mitt liv. På sätt och vis är jag assimilerad, men dessvärre har jag inte något större släkt här i Sverige. De bor i Finland. Jag tror många invandrare har mycket att identifiera sig hos mig.
För kristdemokraterna handlar integrationen om att tolerera och acceptera olika religioner. I dess principprogram står det:
Friheten att utöva sin religiösa tro får dock aldrig medföra att man i trons namn kränker andra människor.
Samtidigt finns det en medvetenhet om att respektera olika religiösa yttringar än den svenska, som består i Svenska kyrkan och en frikyrkorörelsen samt katolska kyrkan och numera muslimska grupperingar. En aktiv HBT-kultur kräver också att bli accepterade i samhället, vilket de också ska med all rätt.
Här tror jag det är viktigt att skilja mellan religion och samhälle. Den uppdelningen är viktig att bevara. Det var på 1950-talet som pingströrelsen tog ett skutt från folkrörelse till att organisera sig mer i fast form. På 2000-talet blev organisationen ännu viktigare efter tragedin i Knutby, men även efter vikande medlemstal. Idag är de samfundsklassade.
Under denna tid har också samhället tagit ett rejält skutt från bondesamhälle till kunskapssamhälle och numera ett globalt och lokalt samhälle. Just detta koncept är inte svårt att förstå, men kan ge anledningar till oro. I och med ökad globalisering ökar inte bara trycket mot starka förändringar i samhället. Det ökar också trycket mot att samhället har starkt förankrade rötter. En fast yta.
Hur denna fasta yta ska se ut är något som är viktigt att diskutera. Att kalla det för ”svensktkontrakt” kan vara ett alternativ. Själv växte jag upp i ett hem som aktivt lärde sig svenska språket där föräldrarna arbetade på fabrik. Mina föräldrars val gjorde att mina språkkunskaper i svenska idag är obehindrade.
Gör det mig mer svensk? Ärligt talat vet jag inte, men jag känner mig inte utanför. Däremot är det svårare med arbete. Det är en bristvara som jag delar med många. Här behöver samhället finna flera fria ramar för att samverka mellan varandra. Det är allas våras problem, och inte just ett problem bland invandrare.
Att begära ökad tolerans och acceptans för svenska värderingar är för mig en god politik. Europa har en dyster historia med symboler. I USA är det däremot annorlunda. Vi borde ha fler symboler som integrerar än segregerar. I USA är tron en viktig politisk symbol.
Alla vet vad ”tro” betyder och vad det har för påverkan i en förändringsprocess som börjar inifrån och ut. Att gå ut ur sin egen bubbla och börja leva med andra människor kräver tro och mod att våga förändras.
Själv tycker jag Sverige försöker tvinga människor i samma mall. Det är tråkigt. Ingen vill ha ett sådant destruktivt samhälle. En sådan politik kväver människors engagemang. En sådan politik är baserad på rädsla och minimalism som har grunden i någon slags övertro på den egna identiteten. I längden är det en falsk trygghet i en globaliserad värld där allt flera är sammanlänkade med varandra över nationella gränser.
Att vara svensk är för mig att adoptera flera positiva symboler – inte bara krav. Idag finns inte det utrymmet, men det går att jobba fram en jordmån som består av villighet att dela med sig av svenskheten, men också arbeta för en ökad tolerans och acceptans av olika kulturella yttringar.
För att detta ska vara möjligt måste ju svensken plocka fram sin egen svenskhet i ljuset. Annars är det ju inte möjligt. Förtrycket av den egna kulturen leder ju till förtryck av andra. En blind kan ju aldrig leda en blind. En osäker svensk identitet kan inte bekräfta en invandrares identitet som tvingats lämna släkt och vänner, land och kultur bakom sig.
En sak är i alla fall klar. Vi inte där, men vi kan komma dit om vi vill.
SvD, DN 1 2