USA:s president Barack Obama har hämtat Nobels fredspris i Oslo. Just tidpunkten har kritiserats både gällande hans tid i ämbetet och USA:s pågående krig. Ändå känns det väldigt bra att det var just Obama. Hans tal var genomtänkt och finns i sin helhet på Vita huset. Själv fastnade jag för detta:

For if we lose that faith — if we dismiss it as silly or naïve; if we divorce it from the decisions that we make on issues of war and peace — then we lose what’s best about humanity. We lose our sense of possibility. We lose our moral compass.

Och:

Clear-eyed, we can understand that there will be war, and still strive for peace. We can do that — for that is the story of human progress; that’s the hope of all the world; and at this moment of challenge, that must be our work here on Earth.

Hjärtliga gratulationer Obama!

Talet och det ursäktande beteendet passade som handen i handsken för oss nordbor. Det ska bli spännande att se hur det går i Köpenhamn, vilket han också nämnde i sitt tal.

It’s also why the world must come together to confront climate change. There is little scientific dispute that if we do nothing, we will face more drought, more famine, more mass displacement — all of which will fuel more conflict for decades. For this reason, it is not merely scientists and environmental activists who call for swift and forceful action — it’s military leaders in my own country and others who understand our common security hangs in the balance.

Det är i princip väldigt starka ord, vilket visar att president Obama kommer ro hem Köpenhamn med seger. Det är också intressant att se vad han kommer att godkänna i Köpenhamn.

Med tanke på hans installationstal när han blev USA:s 44:e president nämnde han klimathotet bland de första politiska frågorna. Det är också unikt, vilket visar behovet av USA:s ledarskap i världen.

Nu sitter väl de europeiska ledarna och funderar hur de kan toppa USA. För golvade lär de nog inte vilja bli i Köpenhamn.

På New York Times artikel finns en video för den som vill se hela talet.

AB DN Expressen 1 SvD 1

Per Schlingmann (M) har i ett utskick svarat på debatten om sjukförsäkringar.

Förändringarna som vi genomför är stora men nödvändiga. Det är naturligt att människor kan känna oro kring detta vad som sker. Vi förändrar regelverket för är att sätta press på myndigheterna och systemen att gör allt de kan för att fler ska kunna gå till jobbet på mornarna. I Sverige måste vi bli bättre på att ge alla människor lika möjligheter att vara med.

I ett nästa steg är det viktigt med en förändrad arbetsrätt. Om detta kommer jag diskutera kring. Kom gärna med egna reflektioner.

Komplexiteten går inte att underskatta i en arbetsmarknad som är cementerad med förutsägelser om anställningstiden som en garanti mot hög- och lågkonjunkturer. Vi vet alla att ett solidariskt system ökar rörligheten. Samhället hämtar sig också snabbare från tider av massarbetslöshet.

Många sjukskrivna som ska ut på arbetsmarknaden prövas mot det jobb som de har – och är sjukskrivna utifrån ett särskilt moment i sitt tidigare arbetet.

Alternativet att byta jobb är inte en möjlighet i dagens arbetsrätt, eftersom de förlorar sin turordningsgaranti på arbetsplatsen. Istället ska de göra praktik.

Praktikplatser och försörjningsstödsliknande inkomster fungerar inte i längden. De sluter endast cirkeln av nya sjukskrivningar. Det vet vi från tider av socialdemokratiskt styre. Varför upprepa samma misstag i Alliansen?

Moderaterna framstår som hjärtlösa i och med utspel från Cristina Husmark Pehrsson. Den politiska satiren ligger inte långt borta.

Här behöver de rödgröna och LO naturligtvis ta sitt egenansvar.

Pressen ska inte sättas på de sjuka utan orsakerna till att systemet cementerats på arbetsmarknaden. Det är inte främst fel på individens önskemål om arbete, utan fel på systemets brister att uppfylla det grundläggande behovet hos individen att kunna försörja sig genom sitt eget arbete.

Synd att LO inte drar sitt strå till stacken med en förändrad arbetsrätt. Istället vill de ha mer. Nu är svarte Petter på besök hos Alliansen.

Kent Persson

SCB:s senaste mätning ger kristdemokraterna 4,8 procent. Samtidigt backar Alliansen ner till 42,5 procent. De rödgröna stärker sin ställning att vara ett hett regeringsalternativ inför valåret 2010. Samtidigt får SD 5,1 procent och kommer in i riksdagen, men får däremot ingen vågmästarroll.

Nedgången beror till stor del på moderaterna som tappar 3,7 procentenheter. Uppdraget är ganska tydligt. För moderaterna gäller det att mobilisera, för KD, C och FP att profilera sig.

Frågan är om den senaste tidens debatt om bland annat SAAB, flyktingar, sjukförsäkringar har påverkat opinionen. Idag är rörligheten bland väljare stor, vilket inte minst uppvisades under EU-valet. Det är den bästa förklaringen till MP:s framgångar.

30 procent av väljare under 30 år röstar på Alliansen. Det säger en del om behovet av förändring i Alliansen.

Aftonbladet Expressen DN 1 SvD

Socialminister Göran Hägglund gjorde igår ett utspel och menar att regeringen kan ha gjort fel. Bakgrunden är Cristina Husmark Pehrssons utspel att fyrkantigheten ligger hos Försäkringskassan och missarna hos remissinstanserna till lagförslagen där sjukskrivna ska komma ut i arbetslivet.

Ändå känns det som vi är på rätt väg, även om metoderna är onödigt hårda och omänskliga. Det kan vara en reaktion på att metoderna tidigare varit för snälla och slappa.

Pressen ökar naturligtvis mot Husmark Pehrsson. Annat kan det inte vara. Och då skyller hon ifrån sig, anser Siv Norlin, ordförande för en personalstyrka om 8500 i Försäkringskassan.

Nu är det ingen nyhet att personalen på Försäkringskassan bestrider Husmark Pehrssons uppgifter, eftersom verkligheten är att Försäkringskassan på bekostnad av regeringens dåliga minne kör över i princip varje läkare på löpande band. Själv har jag fått uppleva samma sak när jag var sjukskriven på heltid i somras.

Då blev jag nollklassad av Försäkringskassan. Två veckors utebliven närvaro på Arbetsförmedlingen räckte. Min läkare skrev långa brev om mitt hälsotillstånd till Försäkringskassan. Utan resultat. Några veckor efter avslaget ringde Försäkringskassan. Nu ville de delta frivilligt i min rehabilitering till arbetsmarknaden.

Det lät mer som de höll på att bli arbetslösa själva.

Problemen slutar inte där. Idag lever jag i en samborelation och får inte försörjningsstöd från socialkontoret. Den ekonomiska bördan ligger alltså på min partner. Nu har alla sin egen historia, men stöd och hjälp från omgivningen är viktigt när institutionerna sviker.

Att göra politik av erfarenhet är ytterst medvetet. Kristdemokraternas kampanj ”verklighetens folk” handlar om just detta. Det finns många som blundar för behoven, men genom bloggandet bryts utanförskapet i princip varje dag när hundratals besökare bekräftar tankegångar och känslor. Inte bara för människor på toppen, utan även på botten. Dessutom mycket mer stimulerande och trevligare.

Hanne Kjöller andas också optimism och realism:

Till ytterligare en av de goda nyheterna måste adderas det faktum att ingen i vänsteroppositionen säger sig vilja tillbaka till den sjukförsäkring som varit.

Skönt. Nu önskar jag att regeringen kunde hanterat övergångarna mellan sjukskrivning och arbetssökande smidigare. Enklast var att ge vad de lovade, men istället får nu läkarna sitta på skambänken. Trots att de vet vad deras patienter lider av.

Det intressanta i sammanhanget är också jobblinjen. ”Trösklarna ska sänkas” har Reinfeldt sagt. Nu ska de sjukskrivna ut på arbetsmarknaden, där de får arbeta utifrån försörjningsstödsliknande former. Det har jag också gjort i ett år, vilket slutligen gjorde mig sjukskriven. Att hoppa från en arbetsplats till en annan leder ingenstans. Varför inte få betalt redan på ”praktikplatsen”?

Nej, det går inte, eftersom arbetsrätten är stark. Så stark att de som redan jobbar tar allt. Och de som jobbar åt dem får inget betalt.

Så, mitt förslag är att ändra på de områden i arbetsrätten som öppnar upp för enklare anställningsformer. Då slipper 2/3 av arbetsföra befolkningen ta allt. Det nuvarande systemet med försörjningsstödsliknande inkomster och praktikplatser sluter endast cirkeln av sjukskrivningar och falska förhoppningar.

Kristdemokraternas Lars Gustafsson och Anders Andersson reagerar:

Svårt sjuka och cancersjuka som varit sjukskrivna i ett år ska ha möjlighet till fortsatt sjukpenning på 80 procent så länge de är i behov av det.

Dick Erixon reagerar också: Men det är möjligt att man gått för långt.

Statsminister Fredrik Reinfeldt likaså:

Det är bättre att ta initiativ än att avstå av prestigeskäl.

Wermlands-tidningen: Men det är inte meningen, och det var aldrig meningen, att de som är svårt och/eller långvarigt sjuka, som cancerpatienter, skall tvingas ut och söka jobb.

DN:s ledare:

Cancersjuka är en jämförelsevis liten grupp. Det betyder naturligtvis inte att de ska offras för en reform som kan tänkas vara bra för flertalet. Här måste en lösning till.

Kritiska röster som F! frågar var fackets samhällsansvar finns. Det var ju verkligen en bra fråga.

Nu välkomnar jag debatten. Den sätter fingret på något som behöver debatteras. Tidigare har tystnaden varit monumental, men nu när läkarna tar bort bladet från munnen så händer det något. Tidigare har det ju varit sekretess kring patienterna. Dessvärre har socialsekreterarna ingen möjlighet att delta i samhällsdebatten, vilket får dem att mer likna hemliga polisen i en demokratisk stat.

Här vill jag rekommendera Respekt för Sjuka och Utsattas Rätt i Samhället, Resurs. Både för de sjuka, utförsäkrade och försäkringskassans medarbetare som vill visa respekt för de sjuka och utsatta.

Nu har klimatmötet i Köpenhamn börjat. Förväntningarna från miljontals människor finns där och likaså hälften av Danmarks poliskår. Media sänder direkt och det är spännande att se hur olika talare förespråkar högre krav och lägger fram sina skilda ståndpunkter. Nu är det planerat att president Obama kommer dit sista förhandlingsdagen, eftersom det är då avtalet kommer att ros i hamn.

Här kommer miljömedvetenheten att öka hos de flesta. Då med tanke på hur mycket politisk vilja som investeras i en förbättrad miljö.

Miljöminister Andreas Carlgren har dessutom lovat att EU ska minska sina utsläpp med 30 procent innan år 2020.

Intressant i det här sammanhanget är också att regeringen tillåter förbifart Stockholm. Ett spännande projekt som kommer kosta 27 miljarder kronor och börja 2012 och vara färdigt omkring 2020. Enligt vägverkets beräkningar kommer 25 procent av utsläppen att minska, samt att det blir mindre buller i Stockholm och en rad andra miljömässiga fördelar.

Kritikerna låter sig dock inte bli beundrade av Reinfeldts tidigare utspel. Mikael Karlsson, ordförande för Naturskyddsföreningen säger:

Ju mer man tonar ned förväntningarna, desto större seger om man får något. Det är nästan barnsligt.

Åsa Westlund (s) håller naturligtvis med.

Tidigare i höst har även statsminister Reinfeldt i egenskap som EU:s ordförande sett till att de fattigare länderna får 22-50 miljarder euro, eftersom de drabbas av utsläppen från de rikare länderna. Här möts de halvvägs, men varifrån pengarna ska komma lär förhandlas om i Köpenhamn.

Vetenskapen i detta har ju varit alarmerade rapporter i strid ström från 1980-talets början. Då slog politikerna till med dövörat. Idag är det helt annorlunda.

Anders Wijkman, tidigare EU-parlamentariker åt kristdemokraterna, skriver idag i SvD Brännpunkt tillsammans med Johan Rockström:

Människan kan inte förhandla med naturen. I vårt förhållande till naturen finns inget utrymme för kompromisser. Naturen gör som den gör.

Jag är beredd att hålla med, men naturen behöver också människans omsorg. Det lilla jag kan göra är att sortera sopor, lämna dem till avfallsstationer och ha rätt lufttryck i däcken. Särskilt i hushållet gäller det att täcka över kastrullen med lock och spara med att använda vattenkokaren. Den grundläggande nivån för all miljömedvetenhet är att inte kasta skräp i naturen.

Här borde människor känna större medvetenhet. Alla handlingar räknas. Inklusive hur bönderna behandlar sina grisar.

Nu är det bara hålla tummarna för att förslagen som lyfts fram i Köpenhamn leder till ett avtal som kan vägledning för alla de som vill ha en bättre miljö.

Förbättra gärna dina kunskaper i det stora klimat-quizzet.

De unga arbetsökande står och tittar på. Vad förstår de egentligen?

Svensk Näringslivs Stefan Fölster och Malin Sahlén uttalar sig i Aftonbladet om ungdomsarbetslösheten i Sverige. Siffrorna är dräpande. Tredje kvartalet 2009 var 145 000 ungdomar i åldern 15-24 år arbetslösa. En arbetslöshet på 22,2 procent. De skriver inför den stundande avtalsrörelsen som omfattar 3.3 miljoner arbetstagare:

Unga får däremot behandlas hur som helst. Diskriminering av unga skrivs in i lag och avtal. Starka grupper försvarar diskrimineringen av unga med näbbar och klor. Jag kan därför förstå att DO inte törs ge sig på dem.

En sak med Alliansen är att den valt att vänta med att sänka de huvudsakliga trösklarna till arbetsmarknaden för de unga. Här gäller det att balansera ett helt samhällsmaskineri och ta ansvar för finanserna. Däremot har det varit viktigare att skynda på processen att få sjukskrivna med arbete ut på arbetsmarknaden. Här tror jag på mjuka övergångar och tydliga riktlinjer från regeringen att hitta konkreta individanpassade lösningar.

När de gäller utförsäkrade är det viktigt med uppmärksamhet. Ingen får bli bortglömd. Alla ska ha möjligheten att få heltidsarbete. Deltidsarbete är en möjlighet.

Dessvärre står idag nästan var fjärde arbetsvillig ung vuxen mellan 15-24 utanför arbetsmarknaden. De kanske aldrig fått känna glädjen av en månadslön på kontot. Eller samvetslättnaden efter betalningen av räkningarna som trillar ner i brevlådan.

Här behöver diskussionen bli bredare. Om Alliansen vill vinna valet 2010 så får vi vara beredda att ta även de unga arbetssökandes behov på allvar. Avståndet mellan löften och verklighet behöver bli kortare. Unga arbetares kompetens behöver bli respekterat.

Socialdemokraterna och facket behöver ta sitt solidariska ansvar och inte tvinga regeringen att agera på områden som de traditionellt kan hantera själva. Här behöver facket ta till sig av sin egen självkritik och inte sträva efter ”mycket vill ha mer”.

Kristdemokraterna är det parti som förespråkar att beslut fattas på rätt nivåer med så lite statlig inblandning som möjligt. Facket borde därför ta större ansvar för samhällsutvecklingen och försöka se över regelverket kring lagen om anställningsskydd. Att rikta udden mot Alliansen i en ny avtalsrörelse kommer endast att förvärra situationen på arbetsmarknaden.

DN:s ledare skriver idag om något som vi alla redan vet:

Lågkonjunkturen och den höga arbetslösheten borde innebära en chans för arbetsmarknadens parter att modernisera arbetsrätten. Tyvärr ser det mörkt ut.

Just nu andas arbetsmarknaden av alldeles för lite rörlighet. Stelhet är rätt ord. Men, flera beskrivningar är tillåtna för att synliggöra de cementerade krafter som styr vår arbetsmarknad.

Själv har jag skrivit en hel del om att arbetsrätten behöver moderniseras och att ansvaret ligger hos socialdemokraterna och LO. Senast i samband med socialdemokraternas kongress. Alliansen kan göra en hel del, men har valt att inte röra i LAS, utan accepterat blint den svenska modellen. Den är möjligen en helig ko i svensk politik som saknar relevans för dagens människa.

En helig ko som står mest i vägen som inte gör nytta eller ger näring till folket. De som hamnar utanför är unga vuxna under 25, invandrare och de hundratusentals människor som är på väg från sjukskrivning till arbete. Statsminister Reinfeldt har lovat att sänka trösklarna, men än så syns inte de tydliga effekterna.

Därför behövs det göras mer. Möjligen får vi i Alliansen söka mandat inför nästa valperiod. Här gäller det att skynda sakta.

När de rödgröna vässar klorna inför valet 2010 passar Alliansen på att resonera kring en gemensam riksdagslista. Detta berättar TV4 Nyheterna. Själv har jag inte hört något, men sådana här cirkelresonemang är ständigt pågående inom Alliansen. Dessvärre är motsatsen mer bevisad på landsorten. Där Allianssamarbetet inte är lika starkt.

Ibland undrar jag när Kristdemokraterna ska stärka familjer där en partner lever utförsäkrad. I mitt fall får jag inget försörjningsstöd eftersom jag lever i ett samboförhållande, vilket gör att min sambos ekonomi som redan är belastad blir ytterligare belastad.

Här skriver jag öppet om hur det är att leva som utförsäkrad. Har du förslag på mjuka övergångar från sjukskrivning till arbete? På hur samhällets försäkringssystemet kan förbättras? Tveka inte att skriva en rad.

I slutändan blir det att det lönar sig för mig att bo ensam. Något jag verkligen inte önskar. Kanske är det också en anledning till att det finns så många ensamhushåll i vårt land? Det senare påståendet har jag inget belägg för, men om socialtjänsten utgår från att en familjemedlem ska försörja den andra partnern så behövs regelverket ses över på detta område.

I praktiken betyder det också att unga vuxna som precis flyttat hemifrån får större stöd från samhället än de utförsäkrade som lever i familjer. På RESURS:s blogg hittade jag något som också inspirerade mig till att skriva följande artikel:

Det är nu alltså tänkt att jag ska leva på 3600: – från januari månad som ska täcka hyra räkningar mat och kläder till mitt barn. Att jag inte får något försörjningsstöd stod klart ganska snart eftersom jag är sambo och han är försörjningspliktig gentemot mig. Till saken hör att min sambo har mycket skulder i bagaget, vi kan inte klara oss på hans lön, då förstår ju alla att det inte dröjer länge förrän kronofogden knackar på dörren.

Visst tror jag att det ibland behövs en spark i baken för att komma ut på arbetsmarknaden. Däremot tror jag också att det behövs mjuka övergångar mellan sjukdomen och ersättning, arbetssökande och ersättning och arbetsmarknadens behov och lösningar.

Kraven på arbetsmarknaden behöver också förändras. Själv är jag förvånad att jag trots mina 180 poäng och erfarenhet saknar arbete. Att jag möter företagare i samhället som villigt tar emot ”praktikanter” som utför kvalificerade tjänster åt dem, utan att behöva stå för kostnaderna.

Eller att lösningen på arbetslösheten är att kliva upp ur sängen på morgonen. Är inte ett jobb lösningen på arbetslöshet?

I mitt fall som utförsäkrad tjänar jag absolut ingenting på en ”praktik”. Istället känner jag mig utnyttjad. Just den här orimliga attityden – ”de förtjänar det” – som många arbetssökande möter på arbetsmarknaden behöver förändras till individanpassade lösningar där målet inte är en schysst sjukförsäkring, utan ett värdigt arbete som omfattar hela människan.

Här gör fortfarande arbetsgivaren alldeles för lite för att förbättra förhållandena för dem som ska återgå till sitt arbete. Näst intill total oförståelse råder. Vad det beror på vet jag inte, men en sak som många vill ha är att upprätthålla den ”perfekta bilden” eller det ”goda ansiktet utåt”.

Inget fel i det, men det ska inte vara ett hinder på vägen för att komma tillbaka.

Annars har vi ett samhälle som ignorerar frustrationen som uppstår hos de människor som faller utanför välfärdens skyddsnät. I slutändan tjänar varken de som styr eller de som följer på detta.

Läs gärna det positiva exemplet hur facket behandlade de thailändska bärplockarna som hade en dålig bärsäsong.

SvD