Vems bild och inskrift är det ni ser på myntet?

Göran Hägglund (kd) vill införa en civilrättslig äktenskapslagstiftning enligt fransk modell där äktenskapet blir bevarat till kyrkan, medan vigselrätten förblir i statens ägo. SvD skriver:

De par som vill kan sedan gå till kyrkan för en särskild ceremoni. Förslaget innebär att trossamfund som nu har vigselrätt förlorar den. Men det ger också kyrkan möjlighet att reservera begreppet ”äktenskap” för relationen man-kvinna.

Här har Svenska kyrkan tidigare haft det statliga privilegiet som nu riskerar att försvinna i och med en könsneutral lagstiftning. En svårare motståndare är frisinnade Lennart Sacrédeus (kd) som ställer sig positiv till Hägglunds förslag.

Nu finns det en del kritiska röster i bloggosfären, men vad det handlar om är att många troende betraktar äktenskapet utifrån helighetsbegreppet – vilket strider helt mot den liberala moralen och är oförenlig med den. Idag går det hänföra detta till det privata och personliga där äktenskapet får en symbolisk, andlig, mening för de som ingår det, vilket ingalunda upphör om den lagstiftande civilrättsliga biten förskjuts till en statlig myndighet.

Alla människor ska ha samma höga status i samhällets ögon ifråga om giftermål, men även kristna som minoritet ska få rättigheter att praktisera sina traditioner och ceremonier. Det är själva uppdelningen som är viktig mellan stat och kyrka samt den symboliska och andliga betydelsen – och inte så mycket namnet.

Bloggaren Prästerik skriver:

Problemet är dock inte ur världen för det. Istället ska ju kyrkan ta hänsyn till att välsigna alla tänkbara varianter av samlevnad. Som upplagt för nya uppslitande bråk, åtminstone i Svenska kyrkan.

Om Hägglund vill göra en poäng av äktenskapet så är jag naturligtvis beredd att stå på hans sida. Det viktigaste är trots allt att den enskilde troende ger Gud vad som tillhör honom. Han låter sig inte påverkas av människor som vill göra anspråk på att ha gudomlig status. Sedan tror jag det är viktigt att också ge Svenska kyrkan klara direktiv för att undvika framtida splittring.

Ska kyrkan fråntas vigselrätten?

Elisabet Sandlund skriver i en ledare i Dagen:

Men nu brinner det i knutarna. Göran Hägglund behöver eldunderstöd. [...] Nu är det hög tid att göra sin röst hörd på bloggar [...]

Visst, det behövs ett eldunderstöd och ett brinnande engagemang. Däremot är det viktigt att veta vem som är ens samtalspartnern. Ett förslag från mig är liberalerna. Här är ett längre utdrag ur ”Jungfrutro och dubbelmoral” (1963/s.45f) av Kristina Ahlmark-Michanek för eftertanke:

”Gift er för Guds skull”
Med denna ”alla-barn-i-början”-kunskap förmenas alltså alla människor under 20 år, som dessutom enligt Skolöverstyrelsen bör gifta sig så fort som möjligt, för att inte frestas att ”under fria former och utan större betänkligheter överlämna sig helt åt varandra”.

Vi har en ganska skrämmande skilsmässostatistik i det här landet, ett faktum som skolan nogsamt förväntas dölja för sina elever.

Giftermålsåldern har sjunkit kraftigt under de senaste decennierna. 1930 låg den åldern då 50 % av männen var gifta vid 30,1 år, för kvinnor vid 27,8. 1955 hade siffrorna sjunkit till 26,6 respektive 23,1 år. Före myndighetsdagen är nu mer än 25 % av flickorna gifta.

Samtidigt blir skilsmässorna allt vanligare – särskilt i städerna. Allmänna barnhuset publicerade 1954 en undersökning vid namn ”Dispensäktenskapet och skilsmässor” (Sociala meddelanden), som visar att skilsmässor är procentuellt vanligare om båda parterna var underåriga och vanligare ju yngre de var vid giftermålet.

Undersökningen ger också data för alla de 48300 äktenskap som ingicks 1945 där minst en av makarna var under 30 år. Den visar att de yngsta åldersgrupperna – med ett undantag: flickorna i åldersklassen 15-17 år gifta med män 25-29 – har högre skilsmässofrekvens än närmaste äldre åldersgrupp.

Nästan ett äktenskap på fem slutar med skilsmässa. I storstäderna är frekvensen ännu högre: ungefär vart tredje äktenskap slutar där med skilsmässa.

Dessa siffror kommenteras i Handledning på följande sätt:

”Äktenskapets rättsordning har ett omistligt etiskt värde. Om detta utsäges, måste dock framhållas att fall kan inträffa då ett äktenskap icke kan och icke bör få bestå, eftersom dess fortsatta bestånd skulle vålla större skada för makar och barn än dess upplösning skulle innebära”.

Det är allt vad en lärare tillråds säga om skilsmässor.

Det måste vara ett omoraliskt smussel av första graden att på detta sätt framställa skilsmässor som något säreget och mycket ovanligt, när de i själva verket är ytterst vanligt förekommande. (En annan sak är att man måste anse det som en bedrift att så många som fyra äktenskap av fem på något sätt klaras av).

Vad vill egentligen skolan inbilla det uppväxande släktet att äktenskapet är? En lustgård i vilken alla som där inträder plötsligt blir lyckliga, välartade och ”sunda”?

Kristina Ahlmark-Michaneks resonemang visar den uppvaknande liberala pessimism som fanns mot äktenskapet redan på 1960-talet. Då var äktenskapet heterosexuellt och utfördes av präster och var den samhällsdominerande synen. Idag har den liberala moralen fört oss närmare en könsneutral lagstiftning.

Då ville liberalerna urholka den samhälleliga samlevnadsformen. Idag handlar det om att ändra den helt och ta bort dess andliga innebörd från dess religiösa urkund. Metoden är att påtvinga en könsneutral lagstiftning som i princip kränker religionsfriheten.

Prästerna tvingas att omvärdera sin roll och inte längre vara kulturbärare av religiösa skrifter, utan också företräda samhälleliga värderingar likt tjänstemännen.

Det enklaste vore att prästerna avsade sig det samhälleliga privilegiet för vigselrätten. Då för att bevara kyrkans tradition avskild från föränderliga samhälleliga värderingar.

Lita inte alltid på media?

Aftonbladet skriver angående könsneutrala äktenskap:

En av de borgerliga ledamöterna som är beredd att rösta med oppositionen är moderaten Tomas Tobé.

På Tomas Tobés blogg tillbakavisar han medias uppgifter:

Det stämmer inte att jag ställt ultimatum men däremot har jag hela tiden sagt att jag förväntar mig en proposition som går i linje med den utredningen som presenterats på området.

Tomas Tobé hänvisar också till medias teknik (leta efter rubriken ”Långkalsonger hjälper inte alltid…”) att få politiker att försäga sig. Han tillbakavisar att intervjun mellan journalisten och politikern handlar om en tävling i vem som är mest enveten.

Kanske är det bara journalisten som är frågvis och söker efter tillspetsade formuleringar som de kan använda för sina egna syften?

Kan Sverige nu definieras som kristet?

Det är sorg för kristna och lättnad för RFSL och liberalerna när pingstledaren Sten-Gunnar Hedin uppmanar sina skaror till följande:

Bättre är då att kyrkor och samfund, inklusive mitt eget, Pingströrelsen, tackar nej till vigselrätten och accepterar att enbart staten legaliserar äktenskapet – oavsett om det är mellan man och kvinna eller samkönade par.

Nu får statens handlande och Guds handlande två olika plattformar istället för en. De kristna mister sina sekulära statliga privilegier, men förlorar inte den andliga innebörden. Historiskt sett har kyrkan hjälpt staten med att kontrollera familjer genom äktenskapet. Idag är det samarbetet knappast nödvändigt, eftersom det blivit en belastning.

En dator idag motsvarar idag med lätthet all medeltida kunskap och administration. Prästerna behöver inte administrera, utan kan ägna sig åt det andliga istället. En statlig signatur är tillräcklig.

Billigt och bra. Utan krav på pompa och ståt. Släkttjafs och vem som ska bli bjuden, och vem som ska bli luden.

Problemet är att RFSL och mediestrategerna är en minoritet, och dagens politik tar mer hänsyn till minoritetens önskemål än utgår från majoriteten. Här har minoritetspolitiken blivit vägledande istället för att majoritetspolitiken fått ha överhanden.

Det är viktigt att minoriteter blir hörda, men hur skulle det se ut om de fick styra över majoritetens önskan?

Å andra sidan ska majoritetens önskemål inte vara tvingande. Det ska finnas undantag. Nu tar Sverige, till namnet kristet, ett steg bort från den kristna gemensamma identiteten, och kliver åt att bli mer sekulärt i tolkningen av det kristna traditionella innebörden av äktenskapet.

Den kristna innebörden av äktenskapet försvinner in i en praktisk lösning som är oigenkännlig för flertalet, men för minoriteten är den fullt acceptabel.

Frågan är om Sverige kan definieras som kristen? Nej, det är mitt svar.

På sätt och vis är det skönt. Istället för en flagga på toppen, så har vi alla en flagga i handen.

Oj, vad löjligt känsligt med mamma, pappa barn

En liten skylt på tunnelbanan i Stockholm med en text som påminner om familjen väcker enorma känslor hos människor med en annan politiskt uppfattning om gruppbildning i familjen. Deras styrka är inte att de är många, men de är aktiva när det gäller politiska påtryckningar. Miljöpartiet är det enda parti som ställer sig bakom påhoppen mot reklamen, som har sitt ursprung i Svenska Evangeliska Alliansen, vars generalsekreterare Stefan Gustavsson undrar:

Vill RFSL belägga alla som inte delar deras åsikter med munkavel, eller respekterar man oliktänkande.

Utrikesminister Carl Bildt har kommenterat och sagt att:

Det har inte med utrikespolitik att göra.

Det är naturligtvis inte sant, då många av de här idéerna exporteras till USA under flaggan mänskliga rättigheter, där svenskar bedriver lobbykampanjer i amerikanska företag. Då bland annat i Fords Volvo, där bilden av mamma, pappa, barn istället har blivit pappa, pappa, barn.

Det är också märkligt att vi i Sverige har en offentlig inrättning som aktivt stödjer nedmonteringen av den klassiska familjen. Homos kanslichef George Svéd säger:

Vår preliminära bedömning är att detta inte är diskriminering, trots att vi själva har föreslagit en könsneutral äktenskapslagstiftning som en åtgärd för att undanröja kvarvarande diskriminering.

Här tycker jag det får vara nog med politiska påtryckningar mot religiösa inrättningar, där äktenskapet är en del av en andlig ritual. Att klassisk familjebildning ska betraktas som sårande mot människor som lever som de själva önskar borde inte bekymra dem. I den här världen finns det många som har olika personliga åsikter, och att förvänta sig att alla ska tycka som dem är inget annat än grandiost klassiskt högmod.

Det om något är dags att montera ned.