Leva livet, skål och botten upp?!

Finansborgarrådet Kristina Axén Olin (m) tar time-out en månad för att sätta sig själv i centrum. Då med all rätt för att ta hand om sig själv och sätta sitt eget liv i centrum. 12-stegsrörelsen är som sagt en anonym rörelse, då dess tolfte tradition menar att anonymiteten utgör det andliga grundval för själva tillfrisknandet. Nu har AA redan svarat på detta:

Nykomlingen är garanterat anonym – så länge han eller hon själv önskar.

Även hos socialdemokraternas Carin Jämtin (s) finns en förståelse:

Jag har stor respekt för om Kristina Axén Olin måste ägna sin kraft åt sig själv.

Nu är alkoholismen något som drabbar många. Det är fortfarande inte klassat som en sjukdom, men 12-stegsrörelsen betraktar alkoholismen som en sjukdom i likhet med många läkare som arbetar dagligen med problemet. Skillnaden mellan en alkoholist och en vanlig människa som dricker är stor.

Alkoholisten kan inte sluta sitt drickande och är maktlös inför alkoholen.

Att ta ansvar för sin sjukdom går däremot att göra. Det valet kan kräver total ärlighet, och det är därför starkt av Kristina Axén Olin att inte vara hjälplös i en process som skadar inte bara henne själv, utan många andra som står runt omkring henne. Frågan är bara om en månad räcker.

Det är dessutom rättvist att hon tar ledigt. Det är fåfängt att anklaga Kristina Axén Olin för annat.

Själv hoppas jag att Kristina Axén Olin kan återkomma efter behandlingstiden. Begäret är som bekant sagt listigt, falskt och starkt, men hennes sätt att angripa problemet har redan gjort det mindre.

Källor: SvD, DN, Aftonbladet, Aftonbladet, AA, Nämndemansgården

Med varje steg tycktes hon dö av ensamhet…

Jag är glad över att Inger Davidsson (kd) gör mödan värt att i DN Debatt uppmärksamma drogmissbruket i Upplands Väsby som ett lokalt exempel på hur det går att angripa ett så omfattande samhällsproblem som narkotika. Här tycker jag inte det handlar främst om rätt och fel lagar, utan om liv och död och människans ansvar att uppfatta sin del i det gemensamma.

EU verkar vara av en annan åsikt. Här verkar drogliberala lobbygrupper i EU för att öppna upp för en farsot som skövlar människoliv på löpande band. Helt klart verkar politiker vara offer för dessa lobbygruppers verksamhet, då de menar att legalisering av narkotika skulle möjliggöra en statlig kontroll av problemet.

Just föreställningarna om att narkotika, alkohol eller andra centralstimulerande preparat är kända för att öppna dörrarna till hallucinogena världar, men även skärpa individens prestationsförmåga. Just droger urholkar familjer på kärlek och suger lust och mening av livet, men kan vara livlinan i arbetslivet i jakten efter en bättre position. Ska livet bedömas utifrån våra ambitioner?

Människor som växer upp i alkohol- eller drogmiljöer bär på enorma ouppfyllda behov, ett tomrum som de väljer att fylla med identiteter som förankrar deras omedvetna skam och skuld. Inom exempelvis zenbuddismen kallas dessa människor för ”hungriga vålnader”. Thich Nhat Hanh skriver i ”Vi är redan framme!”:

Hungriga vålnader längtar efter att bli älskade, men det spelar ingen roll hur mycket vi älskar och bryr oss om dem. De verkar inte ha förmågan att ta emot vår kärlek. I princip kanske de förstår att det finns skönhet i livet, men de kan inte komma i kontakt med den. Något tycks stå i vägen och hindra dem från att komma i kontakt med vitaliserande och läkande krafter. De vill bara glömma livet, och tar sin tillflykt till alkohol, droger eller sex för att få hjälp att glömma.Om vi säger: ”Gör inte så”, kommer det inte ha någon verkan. De har hört tillräckligt många förmaningar. Vad de behöver är något att tro på, något som övertygar dem om att livet är meningsfullt. Vi behöver alla något att tro på. För att hjälpa en hungrig vålnad, måste vi lyssna uppmärksamt på henne, erbjuda en familjär och broderlig atmosfär och sedan hjälpa henne att uppleva något bra, vackert och sant att tro på.

Just precis, något att tro på. Den grundläggande tilliten kommer från något att tro på, och är ett område som alkoholen och drogen erövrar från människan. För att vidare citera Thich Nhat Hanh:

Våra politiker tycks tro att bästa sättet att handskas med drogproblemet är att försöka förhindra droger smugglas in i landet och arrestera dem som säljer eller använder dem. Men förekomsten av droger är bara en sekundär orsak till problemet. Huvudsaken är bristen på mening i så många människors liv, bristen på något att tro på.

Nu handlar det inte om kroppsvisitering, menar Inger Davidsson, ”utan om när det finns en välgrundad misstanke kunna göra en urin-, blod- eller salivprovstagning”. Tydligen är rädslan att åka fast hos tonåringarna större än spänningen och nyfikenheten att ta droger, vilket säger att det med enklare metoder går att isolera problemet.

Nu tycker jag inte ”en välgrundad misstanke” ska genomföras av andra myndighetspersoner än läraren. En lärare ska inte utföra polisiära insatser, utan inrikta sig på undervisning. Här är jag istället öppen för ett större föräldraengagemang i samarbete med polisen.

Mercado de Hechiceria

Tomas Lappalainen reflekterar över drogernas intellektuella inspiration i sin artikel ”kröka, knarka, skriva” (Aftonbladet 071126).

Här pekar Lappalainen ut politikerna som vindflöjlar:

Politikerna, som är mer känsliga för hur folk tror eller vill tro att saker och ting förhåller sig än för sakförhållandena själva, slingrar sig som maskar för att kunna stryka den alkoholälskande och knarkdemoniserande väljaropinionen medhårs.

Och folket som kulturellt trångsynta:

Vi har ju redan från början svårt att förhålla oss till ”Den Andre”. Rent skräckslagna blir vi om den Andre förvandlas till en Tredje.

När det gäller droger och alkohol är det ju oftast individens egna val att stimulera sig själv. Här är det oftast omgivningen som får betala det högsta priset för en person som ingått ett förbund med droger och/eller alkohol. Men, att påstå att narkotika ger inspiration är möjligtvis sant till en början, men när individen befinner sig i ett inre fängelse och inte hittar ut så framstår den mänskliga intelligensen som ett skämt.

På tal om den Tredje, så kan man ju undra vem som skapat ett sådant anpassat själsligt fängelse för den mänskliga viljan – och dess högmodiga tro på sin egen förträfflighet?

Varför blev 16-åringen mördad?

Statsminister Reinfeldt gör ett mjukt inhopp i vardagsdramatiken på Kungsholmen, efter att en 16-årig pojke blivit mördad av sina vänner:

Hänsynslöshet som präglas av att det är flera mot en och att man ger sig på en värnlös.

Receptet för att den här pojken blev mördad är klassisk:

• Grön avund – rik far.
• Pockande begär – alkohol.

Tänk att det behövs så enkla motiv för något som kostar människor så djup sorg och saknad.

Nu är de privata festerna på Kungsholmen svåra för fältassistenter att övervaka, vilket några unga pojkar efterlyst i Aktuellt 21.
- De här gamla damerna de kan inte säga till. Det behövs män liksom som kan stå upp för sig själva och säga till sådana här personer som utför sådana här dåd, säger Alexis Appelgren-Gougoulaki.

Ofta är föräldrarna upptagna med sitt – och rika – vilket leder till att barnen oftast har obegränsat med pengar. Just föräldrarnas frånvaro lämnar för mycket utrymme för ungdomarna att både köpa alkohol och droger – och styra över sin fritid. Dessutom är lägenheterna eller lokalerna stora, vilket gör att ungdomarna känner sig extra grandiosa.

Situationen kunde ha undvikits om ungdomarna vetat om att fältassistenter, den lokala polisen eller civilpolisen tagit en extra sväng förbi för att markera sin närvaro. Någon sådan vuxennärvaro fanns inte. Kungsholmens stadsdelsförvaltningen är en ganska ny organisation med många barnsjukdomar och orutinerade chefer som fattar beslut som mer är anpassade till de vältaliga ungdomarnas status än till vuxenvärldens ideal. Detta kan också ha inverkat.

Framför allt bidrar det till instabilitet.