385,000 osynliga barn i samhället

Ja, jag är ett sådant där osynligt barn som växte upp i en klassisk familj där alkoholmissbruk förekom oftast kvällstid. Det resulterade i fysiskt närvarande föräldrar som var normala på alla sätt, men som psykiskt var frånvarande. Resultatet av deras dolda missbruk har lett till en resa som jag i vuxen ålder har varit tvungen att ta mig igenom på egen hand.

Oftast orättvist, men jag är å andra sidan inte resan ensam.

Att samhället sviker sådana barn, en uppskattad siffra på 385.000, är ett mysterium. Antagligen beror detta på att alkoholmissbruket är så vanligt att det inte hanteras mer än på en statistisk nivå. Dessutom finns det sällan rätt slags hjälp att få i samhället mer än en uppsjö av olika diagnoser för depression, utmattning, fobier och posttraumatisk stress.

Tyvärr hjälper inte antidepressiva preparat, eftersom det emotionella livet redan är avstängt.

För svenska professionella vill jag djupt rekommendera Charles Whitefield som är betydligt bredare än Alice Miller.

Det är också bra att forskarna ska studera hur barnen skadas. Några områden som definitivt blir underutvecklade är det andliga, som handlar om kärlek, värme, närhet, intimitet, bestämdhet. Istället blir barnen rationella, småvuxna, svart-vita, perfektionistiska, försöker ta över föräldrarnas uppgifter och så vidare.

Problemen kan definieras som ”vanliga”, och är lätta att hantera eftersom de handlar om brist på tillit och trygghet i nära relationen. En god lärare i skolan kan bli räddningen för de glömda barnen. Dessvärre stannar den emotionella och andliga utvecklingen till, vilket kan leda till att ytterligare en generation som dränker sin inre värld i spriten eller flyr in i ett osunt förhållningssätt till olika vanliga beteenden som på sikt riskerar att bli destruktiva.

Det är bra som samhället kan se problemet och våga ta tag i det – och ge dessa barn egna verktyg som de inte får med sig hemifrån.

Annars har vi snart ett samhälle som å ena sidan består av arbetsnarkomaner och å andra sidan består av deprimerade och utmattade själar som gömmer sig för mänskligheten. Dessvärre är bara grupper lika sjuka.

Stora dementimaskinen har satt igång

Ämnet Alkoholism och journalism stundar återigen samman i Aftonbladet Kultur. Då beryktade journalisten Peter Bratt som avslöjade att socialdemokraterna spionerade på vänsterpartiet. I fängelset på 1970-talet stod Peter Bratt i kontakt med både Jan Myrdal och Jan Guillou.

Medan den förre [Jan Myrdal] ändå uttryckte förståelse för sjukdomsaspekten och psykosociala omständigheter andas Guillous brev bara förakt. Han menar att det är Bratts politiska plikt att överklaga, oavsett personliga och familjeskäl, och hånar honom som en ”intuitiv salongsbolsjevik” som inte läst Marx och Lenin.

Kulturskribenten Gunder Andersson har läst Peter Bratts bok ”Med rent uppsåt”, och kommenterar:

Hans kamp mot alkoholen, helvetet när spritbegäret brände i kroppen, helvetet att göra sig fri, upplever jag som bokens starkaste parti.

När socialdemokraterna satte igång att förneka IB:s existens sattes hårt mot hårt. För en enskild individ är en kamp mot staten en ren Kafka-historia där sanningen är den första som försvinner. Här stod Olof Palmes heder på spel och den skulle till varje pris bli försvarad. Liknande dödgrävarmentalitet har förre statsminister Göran Persson, som begraver sanningen om Tsunamikatastrofen.

Möjliggöraren, DN:s Barbro Hedvall skriver:

Göran Persson hör hemma i den lilla exklusiva grupp av framträdande politiker som både vill och kan komma igen, en Bill Clintons eller Carl Bildts like.

Ifråga om dementier är jag övertygad om Göran Perssons sätt att hantera sanningen – han ljuger. Han är teatralisk och roande, men knappast politiskt trovärdig. Om den varit det hade han vunnit valet i september 2006. Här tror jag bloggosfären spelade en avgörande roll i att påminna om sanningen.

På samma sätt som Peter Bratt gjorde på 70-talet.

Aftonbladets sköljs ner i bloggarnas törstiga strupar

Aftonbladet håller vad de lovar och ordnar en tjänst liknande den Twingly. Tekniken går nu genom Bloggportalen och kräver ett registrerat konto.

Det blir helt enkelt en extra ping i bloggandet.

Den 3/10 skrev Kalle Jungqvist till mig:

En liknande lösning som Twingly kommer att lanseras hos oss inom de närmaste dagarna.

I mitt brev till Kalle Jungqvist skrev jag:

Här sammanfaller ju Aftonbladets traditionella policy att vara ifrågasättande gentemot makthavare och stå för det fria ordet, som under 1850-talet med Lars Johan Hierta i spetsen fram tills våra dagar. Dessutom tror jag att det politiskt sett skulle bidra till socialdemokraternas förnyelse.

Ja, som Jinge skrev så innebär det ju fler besökare för bloggare. Själv var jag länge och tittade på Aftonbladet kultur, och kunde inte hitta någon vinkel att kommentera något. Då tills jag fann Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen smått aktuell där hon beskriver sin alkoholistiske far.

Liknande bakgrund har även Hillevi Wahl, som i Kärleksbarnet beskrivit sin barndom. Även Susanna Alakoski har skrivit inom samma självbiografiska genre, då Svinalängorna. Själv är jag i slutet av Alakoskis bok, och känner igen mig i mycket.

Nu verkar det finnas få män som skriver om att växa upp i en familj med alkoholism. Kanske de inte skulle förhålla sig lika kärleksfullt solidariska till sina föräldrar som kvinnorna?

I vilket fall, jag ska läsa Åsa Linderborgs bok.