Helig ko i svensk politik

DN:s ledare skriver idag om något som vi alla redan vet:

Lågkonjunkturen och den höga arbetslösheten borde innebära en chans för arbetsmarknadens parter att modernisera arbetsrätten. Tyvärr ser det mörkt ut.

Just nu andas arbetsmarknaden av alldeles för lite rörlighet. Stelhet är rätt ord. Men, flera beskrivningar är tillåtna för att synliggöra de cementerade krafter som styr vår arbetsmarknad.

”Jakten efter de dödssjuka”

När jag besökte New York i somras hade jag möjligheten att försvara Sverige inför en intellektuell liberal. När jag lyfte fram vår demokratiska modell stötte jag genast på patrull. Likheterna med kommunismen tyckte jag var stötande, men ekonomen Niclas Berggren lyfter fram den tydliga barometer som avslöjar var Sverige befinner sig i ligan.

Vad gör de sjukskrivna om dagarna?

Äntligen gör socialdemokraterna något åt sin arbetslinje. Tidigare har det rått total förnekelse och ett bollande med siffror i Göran Perssons ledning, vilket är långt värre än Jan Björklund (fp) egenkonstruerade siffror. Desinformation är något som tillhör den militära branschens planteringsskola. Förskjutning av statistik de ekonomiskt intresserade socialingenjörerna.

Ylva Johansson (s) menar nu att varje person måste betraktas som en resurs, även om det är fel att jaga människor till sista blodsdroppen. Skiljelinjen ska inte längre strikt gå mellan arbete och sjukdom, och flexibiliteten ska bli större för de som är långtidssjukskrivna att bli en del av arbetsmarknaden.

Nu lite personligt och öppet om min egen situation.

Jag hade haft två arbeten sedan jag gick i väggen år 2004 efter universitetsstudier. Min befolkningskategori övergav helt av den socialdemokratiska regeringen, som betraktade oss ömsom som klassförrädare och några som klarar sig själv. ”Väggen” i mitt liv bestod av arbete och studier på en magisteruppsats. Det blev pannkaka av alltihopa.

Fienden var som i många andra fall inte den yttre – utan den inre.

Bloggosfären blev i det här sammanhanget ett andningshål – ett bevis på att mina intellektuella förmågor var intakta.

Ett kortare plusjobb som lärare år 2006 och marknadsassistent år 2008 är vad jag erbjudits. Lärarvikariatet var inget eftersträvansvärt, eftersom jag inte tagit itu med mitt barndomsproblem som hunnit ifatt mig i vuxen ålder som bestod av en alkoholiserad far och styvmor. När jag väl tagit itu med mina personliga åkommor fick jag arbeta som marknadsassistent år 2008 (i år) och ”komma tillbaka” till arbetslivet.

Nu var inte medberoende-problematiken inte i vägen på samma sätt, utan ett annat. Vägen tillbaka till arbetslivet var inte finansierat.

En känsla av besvikelse infann sig. Ändå såg jag möjligheten i att sysselsätta mig. Engagemang är en väg till harmoni.

Jag arbetade i sex månader med gratis lunch och relativt flexibla arbetstider som förmåner. Publicerade pdf-dokument, reklam, uppdaterade hemsidan, skrev artiklar och så vidare. Avtalet från socialkontoret var bland det löjligaste jag sett i hela mitt liv, men öppnade foten in på arbetsmarknaden där jag kunde arbeta med intressanta frågor. Dessvärre kunde jag inte känna tilltro till arbetsplatsen, utan insåg att det i längden är omöjligt att arbeta utan inkomst.

När jag tyckte mig ha en ganska bra uppfattning om arbetsuppgifterna och min egen kapacitet valde jag att sluta omgående.

Det kändes mest rättvist inför mig själv.

Idag har jag inga problem att fylla min tid med vettig sysselsättning – även om den inte ger direkta klirr i plånboken. När jag tänker på arbetsmarknadsåtgärder infinner sig känslan av att bli utnyttjad i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Vad kan då staten göra?

Här ska det inte bara finnas en institutionell piska, utan också en morot. En god motivationsgrund är förutsättningen för att en arbetsmarknadspolitisk åtgärd ska bli en meningsfull sysselsättning som ersätter/kompletterar (använd vilket ord du vill) ett reguljärt arbete. Här tror jag många politiker har stor förståelse för väljare som har behov av att bli självförsörjande genom egna insatser och initiativ.

Några andra lösningar är naturligtvis inte accepterade.

Ska livet på jobbet vara en plåga?

Att klimatet är rått på den svenska arbetsmarknaden är ingen nyhet. Danska arbetsmarknaden präglas av tillit och förtroende, vilket är en stor skillnad. Dessutom har det danska arbetslöshetsförsäkringen generösare än den svenska, vilket gör det möjligt att byta arbetsplats.

En dansk heltidsanställd kan maximalt få 4,258 Skr i veckan, och en deltidanställd kan maximalt få 2,836 Skr i veckan. Det går alltså att få ut runt 12,000 kr i Danmark med en 30 procent i skatt, i Sverige är högsta beloppet 10,500 kr.

I Sverige är det försäkringskassan som tar hand om de arbetslösa, vilket innebär att uppemot en miljon svenskar står utanför arbetsmarknaden. Utifrån ett mänskligt perspektiv kan vem som helst fråga sig om det är värt att gå till ett jobb där det förekommer mobbning och trakasserier. Är inte livet mer värt än att bli pinad och plågad på jobbet? Är det inte lättare att plocka en diagnos från en godhjärtat läkare som sjukskriver en för depression?

Ekonomerna Stefan Fölster och Björn Lindgren pekar också på att en trygg arbetsmarknad saknas i Sverige. I Österrike avsätter arbetsgivaren en särskild summa som arbetstagaren får med sig när de slutar. Danmark har generösare bidrag, vilket underlättar rörligheten. Ca 5 procent byter jobb i Sverige mot 13 procent i Danmark.

Både trygghet och flexibilitet är förenat i Danmark:

I Danmark känner anställda samtidigt större trygghet på arbetet än svenskar, förmodligen för att de vet att de lätt hittar ett annat arbete om de hamnar i en nedbrytande situation i det nuvarande arbetet.

Läs gärna min tidigare artikel som ställer den viktiga frågan ”när ska svensk arbetsmarknad fungera”.

Svenskt Näringsliv har redan svaren:

• Vi vill engagera fler företagare genom att sprida goda framgångsexempel
• Vi vill få till stånd många samtal mellan företagare och medarbetare på arbetsplatserna runt om i landet
• Vi vill stimulera till diskussion i lokala politiska församlingar
• Vi vill lyfta globaliseringsfrågorna i skolans undervisning

Själv tror jag mer på undervisningen i skolan bör anpassas mer till verkligheten, så det som händer i skolans värld inte är en fristående produkt som står utanför företagens globala villkor i den lokala bygden. Den ögonblickliga uppdateringen ska vara en del av informationsflödet som minimerar utanförskapet redan i skolan.

Regeringen bör också stimulera lagstiftningen för den lokala administrationen. Förr eller senare är de nationella företagen en lokal historia i Sverige.

Framtiden ligger i den lokala företagsamheten. Där bör också tilliten finnas mellan människorna.

Källa: DN

Pinsamt, men min morsa är städerska

I oändliga samtal med min egen mor, som är städerska, fick jag finna mig i att alla jobb är lika mycket värda. Till en början förstod jag mig aldrig på yrket, eftersom det oftast tog av vår fritid när jag var barn. Mina föräldrar är från Finland och sökte sig till den blomstrande industrin i 1970-talets Sverige. När högkonjunkturen mattades av stod min mor utanför arbetsmarknaden.

Då bestämde hon sig för att städa och fick jobb på en gång. Jag minns på skolgården hur pinsamt det var att berätta om att min mor var städare. Sedan vände det. En gång på 1980-talet då min mor städade på rikspolisstyrelsen gick självaste chefen förbi, Esbjörn Esbjörnsson. Min mor blev anställd som sekreterare. Från kvasten i handen med finsk brytning blev hon lågavlönad tjänsteman.

Det blev liv i förorten. Uppståndelse. Många av grannarna sökte för rådgivning. Efter många år sökte sig min mor till städbranschen igen. Där mötte hon högern, för att låna Göran Skyttes ord:

Debattörer har talat om ”högerns brist på skattemoral” och om ”den svartbetalande överklassen” som ”stjäl skattepengar” från stackars utslitna städerskor.

Just detta gjorde att min mor som städerska blev särbehandlad som en människa. Då till skillnad mot rikspolisstyrelsen där hon varje år var tvungen att förhandla om sin tjänst för att få stanna kvar som tjänsteman. Just förnedringen att bli ifrågasatt tärde, men som städerska var hon fri. Dessutom blev hon bemött som en drottning, eftersom de flesta ville visa att de saknade fördomar om andra människor.

Oftast upplevde jag det som ärligt: Alla människor är lika värdefulla i arbetslivet, oavsett om människan är man eller kvinna, direktör eller städerska, arbetare eller tjänsteman.

Kanske är det just brist på status som gör att städerskor, i synnerhet kvinnor, blir föremål för vänsterns och högerns beskyllningar om svartarbete. Även Göran Skytte ramlar i den fällan:

Kort sagt: den som betalar svart betalar ofta med skattade pengar, men den som jobbar svart smiter till 100 procent från skatt.

Och nej, min mor jobbade aldrig svart och var ingen skattesmitare. Däremot hade hon uppemot 3-4 arbeten, vilket gjorde att kvarskatten blev skyhög.

Det är Sverige för de som har finsk arbetsmoral. Kvarskatt.

Varför sviker Alliansen de högutbildade arbetslösa?

Norska Sentio Research har gjort en slumpvis undersökning om väljarnas åsikter. Alliansen åker återigen på stora pumpen i en norsk undersökning som inte följer de vanliga mönster från mätningar gjorda från svenska institut. De ringer från Norge.

Vänsterblocket får 57,5 procent och Alliansen 38,3. I princip går det inte att skönja något annat än ett gemensamt stort missnöje mot Alliansen, och att väljarna menar allvar med försämringarna i A-kassan, som lett till att människor blivit än mer nedtryckta och stigmatiserade än tidigare. Att leva på socialbidrag är ju ingen som vill leva på i längden. Det ska tilläggas också att bli särbehandlad som en andra klassens medborgare.

Fortfarande har Alliansen några år på sig att visa att de kan bättre, men ärligt talat. Vad för förändringar har de åstadkommit på arbetslinjen för de högutbildade? Fler har fått arbete, men vad för slags arbeten? Fortfarande går horder av högutbildade människor utanför arbetsmarknaden. Hur trygga är de arbeten som utannonseras idag? Att bli försäljare passar möjligen de som gått ut ur gymnasiet och inte riktigt bildat sig en uppfattning om livet.

Akademiker kan knappast vara en högprioriterad grupp av Alliansen, vilket är en besvikelse. På Offentliga Jobb kan jag se att det finns 207,162 aktiva CV:n som strider om 1071 jobb. Möjligheten att få jobb där ligger alltså på 5,16 promille.

Antagligen är det så att den väg som Alliansen tänkt ut inte fungerar, och det vi nu sett är det bästa de kunnat vaska fram.