Drivs Alliansen av ett ensidigt vinstintresse?

Det är lätt att tänka i den terminologin när Carin Jämtin (s) skriver i en hänsynsfull retorik, men ändock utifrån en typisk socialdemokratisk agenda:

Om alla de intresseanmälningar som inkommit – och fortfarande ska behandlas – blir verklighet kommer det endast att finnas kvar cirka 3 procent allmännyttiga hyresrätter i Stockholms innerstad.

Själv delar jag oron då även viktiga kulturbyggnader riskeras drivas utifrån samma ensidiga vinstintresse, men det är ändå flertal politiska mil från Carin Jämtin som skyller allt på Alliansen. När Alliansen tidigare hota bankerna att med tvång ta samhällsansvar framstod det som en klok manöver. Dessvärre ville inte alla banker inte ta emot hjälp. Idag finns det trots allt ett samförstånd mellan bankerna och regeringen.

Så kan det alltså se ut.

Att bankerna blir de stora förlorarna verkar Jämtin inte reflektera ett enda ord om:

Vi socialdemokrater kräver därför att Sten Nordin erbjuder dem som köpt allmännyttiga hyresrätter återköp eller annullering av kontrakt.

På sätt och vis har hon rätt, men hela oppositionens angrepp påminner om, för att använda Göran Hägglunds (kd) liknelser, om en kö till en korvkiosk. När Alliansen har beställt en korv med mos, så kommer socialdemokraten strax efteråt och begär extra av allt.

Själv skulle jag vilja likna socialdemokraternas politik med kortspelet ”finns i sjön”. När alla kort är spelade, så sjön är slut. Den med mest kort undanstoppade har vunnit. Dessvärre spelar Carin Jämtin med fler undanstoppade kort än Alliansen.

Zlatan tjänar mer än Lars G Nordström

Ibland kan verkligen Aftonbladet spetsa till det och slå en logisk kyllerbytta på sig själva. Det är inte svårt att fördöma postens vd Lars G Nordström som får hela 900 000 i månaden. Själv får jag motsvarande 7800 kr med aktivitetsstöd och socialbidrag i månaden. Skillnaden är enorm, men har jag automatiskt rätt att känna orättvisa?

Jag tror inte det.

Det finns helt andra aspekter än det svartvita bläcksvarta. Med så mycket pengar ger Lars G Nordström säkert jobb till en mängd andra människor. Pengarna sätts i omlopp och delas mellan många andra som säkert är glada över att han betalar för sina tjänster och varor. De känner respekt för en människa som säkerligen följer lagen till punkt och pricka och fullgör sina samhälleliga åtaganden. Ska han straffas med uthängning i media för det?

Ja, det tycker Aftonbladet. Deras ekonomiska etik och moral är som sagt Sveriges mest spekulativa.

I samma tidning hyllas Zlatan Ibrahimovic som tjänar enorma summor och börjar närma sig världens bäst betalade spelare. Då för att sparka boll. Han flyr skatteverket och låter inte en krona gå förlorad till onödigheter som skatt.

Aftonbladet kan till och med skoja om att Ralf Edström ska bli trädgårdsmästare. Han blir prisad för sin självdistans.

Ändå, vem är det som jämför sin ekonomi med Zlatan? Möjligen jämför sig fotbollsspelare med hans olika tricks. Journalister med hans vassa bittra uttalanden. Men, vem är det om jämför sig Lars G Nordström samhällsengagemang? Jo, det gör vi medborgare och anser någonstans att vi har blivit lurade. Eller?

Vad ville jag ha sagt med detta? Istället för att reagera ”sjukt” rakt ut, så fundera lite över Aftonbladets logik och gärna motiven bakom. Att tjäna enorma summor pengar som fotbollsspelare utan att ta något som helst samhällsansvar är ”friskt”, medan det är helt ”sjukt” att tjäna pengar som vd, där påverkan över andra människor i samhället är enormt stor.

Risken med sådana här jämförelser visar oftast på en sak: Missriktad orättvisa.

Däremot är det aldrig för sent att rätta till sina misstag, vilket journalisten Gunnar Bergström gjort och åkt till Kambodja för att be om ursäkt. Angående sin ekonomiska omvändelse säger han till AP:

Det är som att ramla ner från en trädgren. Du måste omvärdera allting du har trott på.

Idag arbetar Gunnar Bergström som rådgivare för drogberoende, skriver AP, vilket SvD inte ville nämna. Även det säger en hel del om att förnuftet kan komma tillbaka.

AB 1, SvD, AP

Krisens vinnare: Inkasso och Alliansen

Nu börjar den ekonomiska dysterheten märkas även i Sverige på ett tydligare sätt än de marginella förändringar som tidigare förväntades av regeringen i dess budgetproposition. Möjligen var det ett taktiskt sätt att underblåsa onödig oro.

Den nya verkligheten är helt annorlunda än den beskrivna i budgeten. Fram till år 2010 kommer arbetslösheten stiga upp till 9,2 procent. Riksbanken kommer sänka den viktigaste räntan från 3.5 till 2.75. Exporten kommer dämpas och hushållens konsumtion kommer minska. BNP växer från 1.5 i år till 3.5 fram till 2011.

Jämförelserna finns där också. Denna ekonomiska kris är i likhet med den på 1930-talet och i början av 1990-talet. Visserligen kommer det inte bli matbrist, eller soppkök, men däremot att kronofogden och andra inkassoföretag får en blomstrande marknad.

De politiska poängerna finns där också. Newsweek skrev följande om hur den globala krisen påverkat den politiska situationen i Storbritannien:

His star was thought to be waning, but ever since the global financial crisis broke, British Prime Minister Gordon Brown has looked like a true leader.

Just precis. Nu framstår Anders Borg som en äkta ledare för Sverige. Även om varken han eller Mats Odell vill ta någon debatt mot Thomas Östros. Anledningen är möjligen att socialdemokraterna inte för en konstruktiv politik, utan sysselsätter sig med förenklade politiska poänger. Istället marknadsför sig Alliansen som den ärliga och sakliga regeringen. Att de agerar snabbt i frågan om den förestående finanskrisen, tycker jag visar prov på ödmjukhet än stolthet.

Att finanskrisen skulle vara Alliansens fel verkar vara oppositionens och vänsterjournalisternas enda drag. Ett sådant blame game vill ingen människa ha.

Krisen börjar nu märkas inte bara i plånboken och i privata pensionsfonder. Arbetsmarknaden säger nu upp folk på löpande band. 76.632 lever på aktivetsstöd, vilket är en grupp som jag själv tillhör, men det ger mig ingen rätt att självömka allt för länge. Varje dag i livet är värt att leva. Både de goda och de onda.

DN 1, SvD,

Är psykologi en form av pedofileri?

Efter att en gång läst igenom ”Sexualiteten” av Sigmund Freud förstod jag på en gång att han var inne på ett förbjudet spår: barnens sexualitet. Inte nog med att han tittade, vilket enligt drottning Sylvia logik skulle gjort Sigmund Freud till pedofil, så iakttog han väldigt noggrant och klassificerade in sexdriften i olika stadier. Den orala (0-1,5 år), anala (1,5-3 år), den falliska/Oidipala (3-6 år och den latenta (6-13 år).

Att människan är en sexuell varelse är inte bara en konflikt när det gäller vuxna i fastställandet av deras identitet, utan även för barn i deras utveckling. Själv växte jag upp med en finsk uppfostran, där det inte diskuterades särskilt mycket om sex. Däremot är nakenhetskulturen mer utbredd i Finland i och med bastu. För mig har därför den svenska verbala öppenheten inneburit en del konflikter, eftersom den är betydligt mer tillåten, men också mer fördömande.

50,000 träffar får polisens skyddsnät för barnpornografi varje dag. De sidorna ingår enligt finansmarknadsminister Mats Odell i kriminella nätverk och tjänar miljarder kronor och går att jämföra med den illegala vapen- och knarkindustrin.

Det är just tillflödet av pengar till barnporrindustrin som Odell vill stoppa. Att bankerna ser vart pengarna går är ingen hemlighet – och det är lätt att se statistik över detta inom en databasfixerad bankvärld som följer noggrant pengarnas väg. Både klädes- och matindustrin kan idag noggrant följa tillgång och efterfrågan av sina produkter. Skulle bankerna vara sämre?

Att generalisera en etik som underminerar tillflödet av pengar till barnporrindustrin finns det säkert inga invändningar emot. Det skulle också strypa tillverkningen av barnpornografi även i Sverige. Att ämnet sex i sig är infekterat är inte svårt att förstå. Det berör både vår barndoms utveckling och vår vuxna identitet i ett enda trollslag.

När ska 100.000-tals arbetslösa slippa skuldfällan?

I DN Debatt skriver Mikael Damberg (s) i spetsen om Lars Ohlys (v) löften om att höja fastighetsskatten för villor som kostar mer än 3 miljoner kronor och dessutom höja inkomstskatten. Om de infrias i en framtida rödgrön regering skulle detta skada många tungt belånade stockholmare.

Att de rödgröna saknar en gemensam ekonomisk plattform börjar bli tydligt i dagens bankris. Att det finns en otillbörlig distans mellan partiledningen och de i Stockholm är också tydligt. Med tanke på dagens finanskris inom banksektorn är dessa otydligheter oroväckande.

Finansmarknadsminister Mats Odell (kd) har idag ett svindlande ansvar nu när även Sverige går mot en djup depression. Då inte bara inför Alliansen, utan också inför kristdemokratiska väljare. En lyckad politik visar inte bara styrkan utan även prov på hög moral. Att ge stöd till Islands förtroendeskadade banker är inte bara schysst, utan visar på tålamod att rida igenom stormar.

Dessvärre finns det andra skuldfällor i livet. Här hemma i Sverige har hundratusentals arbetslösa fastnat i gamla lån som de släpar från tider av välstånd i livet. Här tvingas många människor leva mycket fattigt eller arbeta svart för att klara sig vid sidan av bidrag – och attraktionsribban är hög för de som har lång frånvaro från arbetsmarknaden.

Det är svårt att betala tillbaka i en ekonomi som inte ger utrymme för annat än hyra, mat och något extra plagg i månaden. Vid sidan av detta tickar en växande skuldbörda.

Själv har jag för att vara ärlig 109.000 i skulder som ska betas av med socialbidrag och aktivitetsstöd. Nej, jag vägrar att tycka synd om mig själv, men att stoppa huvudet under sanden är heller inget alternativ. Att jag vågar lämna ut mitt eget ekonomiska tillstånd handlar ytterst om mod – och en förtröstan att kunna betala tillbaka.

Den dagen jag är skuldfri ska jag skriva en ärlig post och beskriva den långa vägen ut. Från att häva förnekelsen till att ta tag i situationen.

Egentligen borde Mats Odell se över att rättvisa inte bara gäller banker i Sverige, utan även de många individer som idag saknar en fungerande hushållsekonomi.

Nu uppmanar moderaternas partisekreterare Per Schlingmann att få in tips som ”kan använda om vad du tycker är rättvist och orättvist i Sverige”, skriver Politikerbloggen. Vad ska jag säga? Svaret ligger redan i luften.

Börja se de som inte har råd att ha en fungerande hushållsekonomi. Detta gäller inte bara arbetslösa, utan många som lever med små sjukbidrag. Börja skapa ett rättvist Sverige där även de svagaste får möjligheten till en fungerande hushållsekonomi.

Våga göra ”rättvisa” till ett kristdemokratiskt affischnamn inför valet år 2010.

Saknar britterna is i magen?

Krisen i Islands banker leder till frusna relationer med Storbritannien. Här har tack och lov finansdepartementet gjort mycket för att få Islands banker på fötter och undvika alltför mycket rysk närvaro i framtiden. Island har trots allt ambitionen att tillhöra EU.

Nu är det trots allt 313,376 människor som bor på Island. Att Storbritannien inte har mer is i magen är obegripligt. Att de dessutom missbrukar strikta antiterroristlagar säger en hel del om hur dessa skvalpiga lagars innehåll. Det har fått islänningarna att reagera med kraft.

Här borde Islands regering snabbt garantera att sparare inte förlorar sina pengar.

Korrekt politik – varför uteblir applåderna?

Katrine Kielos skriver i Fokus något värt att tänka efter:

Regeringen för ju Den Korrekta Politiken! Varför uteblir applåderna?

Aftonbladet spinner vidare på temat, vilket märks i frågan till finansminister Anders Borg:

Varför har ni inte sparat några nyheter?

Det är väl så dagens budget ska framhållas.

Regeringen genomför den ena förändringen efter den andra där slutsumman landar på 32 miljarder kronor inför år 2009. Summan är enorm och slår socialdemokraternas budget från 2004 med 12 miljarder.

Alliansen genomför bland annat sänkt inkomstskatt, sänkta arbetsgivaravgifter med en symbolisk procentsats på 1 procent, sänkt avgift till a-kassan och 900 miljoner kronor för bättre förutsättningar för integration. Forskningen får sig ett rejält lyft, där särskilt praktiska ämnen prioriteras från gymnasium till högskola och universitet. Nu ska svenska folket utbildas till entreprenörskap.

Anledningen är ganska given. Sedan år 1970 har endast två stora företag etablerats i Sverige. De 50 största är från början av 1900-talets sekelskifte. Hälften av de företag som etablerades sedan 1998 har gått i konkurs och Sverige ligger riktigt illa till i EU:s topp 15-lista. Andelen företagare i EU:s befolkning är 14,5 procent medan Sverige har 9,6 procent.

Det satsas på klimatet, sänkt skatt till pensionärer, förstärkning av psykiatriska vården och landstinget får en miljard som prestationsbunden morot för att förbättra sjukvården. Rättssäkerheten stärks för åklagarväsendet och så vidare.

Effekten av budgetpropositionen är tänkt att de som tjänar minst ska få mest pengar över i plånboken. Staten får själva en hel del pengar över, och skördar också en hel del pengar från lånekarusellen för ryktet om en stabil ekonomi.

Politiken som genomförs nu kommer socialdemokraterna ha svårt att riva upp. Ryktena om att socialdemokraterna kommer återinföra förmögenhetsskatten ger däremot allergiska effekter på marknaden, då investerare hellre placerar sitt kapital utomlands än i Sverige.

Själv är jag nyfiken på vad som händer med de långtidsarbetslösa. Idag har arbetsförmedlingen fler insatser än vad de själva vet om att de kan använda. Så är det med flera kommunala tjänstemän, som oroar sig för framtiden. Den korrekta politiken håller på att genomföras, men applåderna är svaga.

En möjlig förklaring är att statstjänstemännen är färre i Alliansregeringen och har mindre tid att plantera nyheter i media. På en allianstjänsteman idag går det uppskattningsvis mellan 2-5 socialdemokratiska tjänstemän från förra mandatperioden.

81% av svenskarna tror inte på rikedom

Det är häpnadsväckande hur Aftonbladets fråga ”vilka tror du jobbar hårdast” har fått 81,1 procent av svenskarna att tycka att det är ”de som tjänar mindre”. 18,9 procent har svarat ”miljonärerna”.

Totalt har 33,865 svarat snabbt på frågan. Just inställningen att det är de rika som jobbar mindre är nog en av de mest kvalificerade fördomarna som finns i vårt avlånga land. Jag har för mig att det är de som tjänar minst som lever på bidrag och har en hand-ur-mun-ekonomi.

Att svartmåla rika har endast ett syfte. Att själv slippa upplevelsen av avundsjuka inför andra flitiga som vågar satsa högt i livet. I USA belönas de som har blivit rika, eftersom de skapar arbetstillfällen åt andra människor. Där har rikedomen en solidarisk innebörd. I Sverige har rikedom en fascistisk innebörd.

Den enda som får bli rik i detta land är staten.

Endast 5 % av svenskarna har etiskt samvete

Chefsekonomen på Svenskt Näringsliv Stefan Fölster och vd:n för Handelns utredningsinstitut Fredrik Bergström blåser i den moraliska visselpipan på DN Debatt:

I själva verket tycks det vara blott fem procent av medborgarna som inte fuskar…

Tänk om alla helt plötsligt skulle sluta fuska med bidrag och allt annat i välfärdssamhället. Vad för Sverige skulle vi få då? Här riktar Fölster och Bergström ett etiskt krav till utbildningsminister Lars Leijonborg för att prioritera rätt forskning och ökade befogenheter till riksrevisorerna som ska granska myglande myndigheters verksamhetsbeskrivning.

Tänk om det var så enkelt med mer forskning och mer granskning? Här tror jag mer på att varje individ har ett fungerande samvete som säger ifrån när det de sviker välfärdssystemet. Då behövs det inte bara några enstaka förändringar i toppen, utan på samtliga nivåer för att det ska bli aktiverat och bekräftat.

Även om toppen bör forska och granska mer, bör etiken vara en integrerad del av skolundervisningen. Det är i de etiska tankegångarna den äkta granskningen bör vara. Utan den faller snart hela välfärdssamhället sönder.