Obehag och behag i övervakningssamhället

Idag släpptes den holländska rapporten om den missil som träffade det flygplanet, en Boing 777 från Malaysia Airlines, flight 17. Det var på väg från Amsterdam till Kuala Lampur som är Malajsias huvudstad. Missilsystemet kallas för Buk och missilen var en SA-11. Det här var över två år sedan och de 289 ombord omkom.

Nyheten har hamnat högst upp i dagordningen på New York Times och BBC. Så det kan vara värt att fundera över en del fenomen. Det som överraskade mig var att allmänheten, eller sociala medier, fungerade som en källa för noggrann information. 

I efterdyningarna av DN:s artikelserie om ”våra övervakade liv” diskuterades vad det gör med oss när myndigheter och företag spårar innehållet i våra mobiler. Likgiltighet och uppgivenhet där obehaget kvarstår. Missnöjet mot de etablerade politikerna där skarp kritik riktas mot fördelningspolitiken.

De här två rapporterna tycker jag beskriver styrkan och svagheten med sociala medier. Vi exponerar engagemang inför en global publik. 

Först styrkan. Sociala medier har fungerat som en slags bevissamlande börda i krig. Idag går det snabbt att få se hemskheterna i Aleppo. Bevis om man vill kalla det för det. 

Men samtidigt som stater fortsätter bevaka sker en omvänd bevakning, vilket gör att nätet blir en kraft mot själva statsmakten. 

Själva missilen som sköt ner det malajiska planet har en adressat: Ryssland. Närmare bestämt Putins män. Allierade separatister som utför ett tyst krig.

Nu när världen står och väger med amerikanska presidentvalet så är Donald Trump emot att USA spenderar fotbollsplan med pengar utomlands via krig. Det ger både Ryssland och Kina en möjlighet att ta itu med de globala hoten som ökar vår rädsla.

Vinner Hillary Clinton fortsätter jorden snurra som vanligt. För USA är Nafta-avtalet lika försmädligt som TTIF-avtalet är för facket. Det kommer troligtvis bli en översyn mellan handelsavtalen, vilket är en global konsekvens   av att lönerna krymper och otryggheten sprider sig på arbetsmarknaden. 

Här tror jag Alliansen gått lite fel i kritiken mot bidragsberoendet. I dagens otrygga arbetsmarknad är tryggheten att få bidrag istället för att leva på låglönearbeten. Det talas naturligtvis inte högt om detta, men underförstått är bidrag en trygghet i det globaliserade tillvaron. 

För medelklassen som fått det sämre och sämre är räntebidraget en stor trygghet. Att driva på amorteringar skulle allvarligt skada vår bidragsberoende medelklass. 

En komplex verklighet

I fredags skrev utrikesminister Margot Wallström och försvarsminister Peter Hultqvist på DN debatt med tanke på diskussionerna om för- och nackdelar med en Nato-anslutning som presenterades i en utredning.

Alliansen såg länge försvarsmakten som en vinstmaximerare för statligt företagande där storföretagen fick sitta i regeringsställning. Vissa mindre kloka företagsbeslut ledde till försvarsminister Sten Tolgfors avgång. Särskilt affärer med Saudiarabien blandade ihop företagare och politiker – de var inte samma sak. 

Det ledde dock inte till att försvarsanställda fick bättre villkor, eller att fler blev anställda. Istället blev det tvärtom. Vinsten åts upp av storföretagen, som erbjöd i bästa fall toppolitiker nya karriärvägar. 

På så vis är utrikesminister Margot Wallström en frisk fläkt i sammanhanget. Som det ser ut idag skulle en Nato-anslutning kosta mer för Sverige, vilket var det troliga skälet till att Alliansen aldrig tog steget fullt ut. 

Men det är också en av de politiska frågorna som betraktas som långsiktiga. Där är kravet på spekulation väldigt högt ställda. Ibland lite för hårt skruvade. Det Alliansen gjorde var att försöka öka vinsterna. Att driva stat, landsting och kommun mer som ett företag. 

Här fanns en grundsyn på effektivitet. Även en grundsyn att lönerna var för höga och personalen klagade i kör och var i grunden för lata. Så planen var att plocka fram en personal som inte klagade och jobbade så billigt som möjligt. De kunde vara välbetalda men då ersätter en elitperson betydligt flera.

Ja, det blev ju inte så bra vid sidan av företagen som gjorde miljardvinster. När de blev rikare och rikare blev försvarsanställda flertalet fattigare och färre. Det såg inte bra ut. Inte heller när fältutrustningen till övningen inte bestod mer än av ett minimum av materiel medan eliten hade allt. Då blev försvarsanställda behandlade som scouter och eliten som fantomer. 

I det här läget fick nostalgin fäste: Det var bättre förr. 

Det är där vi är idag om dialektiska metoder får ligga som grund för bedömning.

I princip var det bättre förr inom både försvaret (och bostadspolitiken). Här var försvarsmakten en aktör på arbetsmarknaden som slussade anställda till storföretag och vapenfabriker. Expertis inom försvarsområdet ledde till långsiktiga arbeten som förbättrade teknik inom välfärdsområdet.

Men det finns brister från förr. 

I princip är den offentliga forskningen om försvarsmakten väldigt liten i jämförelse med bostadsfrågan. I princip vet andra länder bättre mer om våra brister än vi själva. Ambitionerna är outtalade. En grupp av politiskt insatta vet.

Men hur ska forskningen ske i säkerhetspolitik? Idag är det knappast stora arméer som rör sig. ISIS består i huvudsak av radikaliserade personer från Mellanöstern. Grogrunden är utsatta förorter som har fått tillträde till egen kultur med minimal insyn från svenska ögon. Här tar kommuner nya tag. 

Att minska på hatet borde vara en lätt uppgift. SVT:s dokument utifrån tycker jag ger en bra relationell och differentiell bild av de syrianska flyktingarnas situation. Hur snabbt barn och föräldrar anpassar sig till ett stilla liv. Tänk att barn ska lära sig skillnad mellan bomber som exploderar. 

Det är helt ofattbart vad som händer i Aleppo som till en början var en stad på över två miljoner invånare. Stadens hemsida har blivit kapad av reklammakare som ser en vinst i allt. Även om företag inte ser en logisk vinst med reklam så gör dem det ändå. 

Hursomhelst så hänger försvarsfrågan ihop med bostadsfrågan. Bostadsminister Peter Eriksson räckte ut en hand till Alliansen igår för samtal. 

Nu är inte allt företagande fel. En viss nykterhet med hyrorna är nödvändig. Annars skenar hyrorna, vilket ger nytt liv till tillväxtregionernas kommunala ekonomier, men problemet med den politiken är att ungdomar, äldre, flyktingar och allt fler med låg- och medelinkomst inte har råd. 

Den här situationen är en social katastrof. En hyra ska inte behöva vara mer än 25 procent av inkomsten. Idag är hyran uppe i 40-50 procent. 

De privata bostadsbolagen tar inte långsiktigt ansvar. De går till och med emot alla former av inflytande från allmännyttans modell. Det råder en fientlig stämning bland de privata byggföretagen mot bruksvärdesprinciper. 

Även om miljarder skulle regna över dem så kommer de aldrig ta ett socialt ansvar värt namnet. Istället kommer de spekulera kring höjda hyror. 

Idag är svenska hushållen hårt belånade. Det säger sig självt att skildes måste betalas tillbaka. Staten betalar idag 30-32 miljarder i räntebidrag till hushållen. Det är 20 gånger mer än de ekonomiskt svagaste. 

Exempelvis är boendetillägget som går till de allra fattigaste pensionärerna en kostnad på 96,4 miljoner kronor. Bostadsbidraget som går till barnfamiljer beräknas ligga på 5 miljarder. Det är mer eller mindre tvingande. Prognosen beräknas öka till 6,1 miljarder 2020. 

Inga tvära kasts politik

Vid regeringssammanträdet 20 augusti 2015 bestämde sig Alliansregeringen att utreda för- och nackdelar med ett Nato-medlemskap. Då utan att alliansfriheten utvärderas. 

Det här irriterar naturligtvis utrikesminister Margot Wallström, men moderata motsvarigheten Hans Wallmark betonar att ideologiska skygglappar inte leder till att en konstruktiv faktabaserade debatt. 

Ämnet är mer komplicerat än så. Under Alliansens första tid straffades försvaret troligtvis för att socialdemokrater haft hegemonisk makt för att bevara status que över försvarsområdet. 

Elektronisk övervakning blev lagligt via FRA, men försvarsmakten fick se förväntade krympande anslag. Sedan blev det politisk storm i och med att försvarsförmågan fick öppen kritik av överbefälhavaren som sa att ”vi kan försvara oss (—) ungefär en vecka” (Aftonbladet, 2013-01-03).

Det kan säkert uppfattas som att direktivet kom för att förstöra för socialdemokraternas mandatperiod med att lägga obekväma frågor vid deras bord under deras mandatperiod. 

Till viss del är det sant. Under Alliansens tid togs Nato-medlemskapet aldrig upp. Alliansen agerade precis som socialdemokraterna gjort. Till och med amerikanarna undrade vad som hänt med de borgliga som tidigare starkt kritiserat alliansfriheten.

Ett sätt att kompensera den tunga Nato-vänliga profilen var att delta i kriget i Afghanistan och i Nato-ledda operationer. Amerikanarna förstod aldrig avsiktsförklaringens luddiga tolkning, utan trodde Sverige var med i Nato. En tro som passade Alliansen väl. 

Ja, det var en rejält snurrig tid. En tid då försvaret blev materiell framför folk. När företagen och tekniken blev viktigare än personerna. Visserligen är en militär karriär att förakta, då ”okänd soldat” är det högsta priset att betala. Vem ställer upp frivilligt för något så galet som krig?

Därav det traditionella pliktkravet. 

Problemet med Alliansfriheten är att den förutsätter ett folkförsvar. Men med så lite människor som försvarar är det svårt att tala om ett folkförsvar. 

Vad försvarsfrågan ytterst är för politikerna är att visa på hegemoni över status que. Att det egentligen skulle handla om Nato-medlemskap är en illusion. I det här fallet så visade Alliansen sin forna makt.

Så visst blir det lite fånigt med en utredning som vi redan vet slutsatserna kring. 

Är smärtgränsen snart nådd?

Det är lätt att bli imponerad över att det går att fördela om elevena i skolorna i kommunen samt att när barn möts så finns inte de vuxna cementerade etnologiska kulturgränser och skiljelinjer mellan varandra. Nyköpings kommun har tagit både ett och flera steg i rätt riktning. 

Carlstedt arkitekter och PEAB (m.fl) har ritat och byggt skolan såväl invändigt som utvändigt. I tider av när forskare själva ser en utveckling som närmar sig social katastrof är tydliga exempel viktiga.

Nu är Brandkärr ett område där det brinner bilar emellanåt. Ungdomar med utomeuropeisk bakgrund ser blåljuspersonal som lovligt byte. Polisen åker dit med civila bilar istället. Trolig bakgrund är att myndigheter som sköter rättsmedvetandet på samvetlig skala för medborgarna i det land de själva kom från inte gav föräldrarna goda och förtroendebärande erfarenheter att föra vidare till sina egna barn.

Även om kommunen med alla medel skingrar orosmolnen från himlen och medierna inte uppmuntrar med svarta rubriker så hinner inte gatukontoret att lägga om asfalten som lämnar sina egna svidande rubriker för förbipasserande i Brandkärr, där många nyanlända bor samt de som lever på försörjningsstöd eller har extremt låga inkomster.

All otrygghet går inte sopa bort.

Skräcken är att den dagen då ombyggnationer och renoveringar knackar på dörren  i Brandkärr så köper ett privat bostadsbolag upp området och lyxrenoverar och får hyrorna att skjuta upp i höjden. Eller så leder affärsmässiga principer till att det sociala ansvaret blir ett minne blott i 1945 års Bostadsociala utredning.

Tänk att de för 60 år sedan förutsåg utvecklingen med affärsmässiga principer. Att staten beställde med hjälp av frikostiga lån och kommunen byggde med hjälp av eget stiftat bostadsbolag så löstes krisen.

Idag när privata hyresvärdar bygger så kommer en kultur av minimilöner för hyreslägenheter. Men så är det inte med alla privata bostadsbolag. Men eftersom det saknas insyn och kommunikationen oftast är bristfällig så blir de fall där hyresgäster får avslag på sin ansökan, tvingas flytta eller saknar andra möjligheter till ett hem exempel som också sopas bort. 

Sorteringen är igång. Först väljs missbrukarna bort. Sedan väljs ungdomarna bort. Sedan väljs fattigpensionärerna bort. Sedan de med medelinkomst. Pensionärerna motas bort då bostadstillägget inte täcker den höjda hyran. Barnfamiljerna tvingas separera för att få bostadsbidrag.

Forskare från Malmö högskola, Uppsala universitet och Göteborgs universitet undrar:

Vart ska alla de som inte har råd ta vägen när det inte finns några ”orenoverade” fastigheter att flytta till?

Det finns en tydlig förväntan att socialdemokraterna friskar upp den Bostadssociala utredningen från 1945 som förespådde vår bostadssociala katastrof. 

I söndagens Agenda diskuteras ett tak för vinsterna i välfärden. Då gällande skolan och riskkapitalister. Det taket ska fungera som ett skydd mot de allra farligaste formerna mot ekonomiska krafter som hotar barnens framtid. 

Ardalan Shekarabi (S), civilminister och Jonas Sjöstedt, partiledare Vänsterpartiet skrev (5 mars 2015):

Vi har fått rapporter om skolor som går i konkurs mitt i en utbildning, förskolebarn som inte får tillräcklig mat och äldre som inte får den omsorg de förtjänar. Det är fullt tillräckligt för att en obehaglig misstanke ska smyga sig på: Kommer mina behov som medborgare först? Används pengarna till att garantera en god välfärd för alla? Den oron ska ingen behöva känna. Vi måste slå vakt om tilliten till välfärden.

Det tråkiga är att företagen brister i att skydda tilliten till välfärden. De allmännyttiga företagen frestas att följa med vinstmaximeringen. Särskilt när oddsen ser ut följande: 

Enligt SCB satsade privata värdar år 2010 5 400 kronor mindre i underhåll och tjänade 6 000 kronor mer per lägenhet och år än allmännyttan. 

Så forskarna från Malmö, Uppsala och Göteborg anser att ”med lagstiftningens hjälp stärker hyresgästers rättigheter och inflytande”. 
Tänk vad en gammal utredning från 1945 fortfarande har så rätt om de spekulativa företagen. Olle Engkvist som var med i författandet av den Bostadssociala utredningen skrev 1949:

Ett fel som alltsedan näringsfrihetens genomförande begåtts här i landet, har varit att bostadsbyggandet varit en lovlig jaktmark för allsköns spekulativa herrar … Om finansinstituten på rätt sätt hade intresserat sig för bostadsproduktionen, skulle Sveriges bostadsstandard nu ha sett annorlunda ut… Genom denna uraktlåtenhet från finansinstitutens sida blev de hänsynslösa spekulanterna, som byggde stadsvåningarna. (Engkvist 1949, s. 26)

Citatet är hämtat från Hans Linds, professor i fastighetsekonomi på KTH, artikel (kapitel 3) i boken Nyttan med Allmännyttan. 

Vad sägs om det här här objektet som kostar 158 311 kronor kvadratmetern? 

Är ryggdunkarnas tid över?

Lisa Röstlund med Aftonbladet i ryggen och A.F. med pseudonymen Egor Putilov som driver visselblåsarbloggen putilov.org har hamnat i klinch med varandra. Flera moraliska frågor kommer upp. (Den första är att jag anonymiserar Putilov eftersom han redan är uthängd och söker upprättelse, så slipper jag också bli medanmäld då A.F. lovar att anmäla Aftonblader för förtal).

Anledningen till att journalisterna träter är att A.F. numera arbetar som pressekreterare åt SD:s riksdagskansli. Arbetet består i att skriva artiklar åt riksdagskandidater i deras namn. Något A.F. gjort är att skyddat sin identitet eftersom han är gammal krigskorrespondent i Ryssland och Syrien plus att han jobbat som handläggare på Migrationsverket.

Ja, journalister till skillnad mot analytiker är nog mer medvetna om vad som får verkligheten att gunga under fötterna. Själv tycker jag det är stimulerande att förändra samhället sakta och stabilt. Sedan att jag jobbat som politiker så har jag arbetat med något så dynamiskt som kallas makt. 

Vad är makt? Ja, det kan beskrivas som att få människor i rörelse. Vi är rätt så duktiga på att omsluta makten med de finaste övertygelserna, men även duktiga på att avsätta varandra. Svåraste slagen kommer sällan från rörelsen, utan från sidan – som oftast adresserade från högre plan.

Det är vad som kallas för maktkamp. Det handlar i journalisterna fall om verklighetsbeskrivningar. I potten har varit åldersklassificeringen av  ensamkommande flyktingbarn.

Det är tydligen det känsliga ämnet, som Putilov beskriver på sin blogg. Att egentligen vet personalen på Migrationsverket om att barnen är vuxna enligt rutinmässiga bedömningar redan sedan 2005,  men att det finns personal som tvingas spela dumma och uppmuntra vuxna att leka med dockor och leksaksbilar som ligger tillgängliga för att de ska få möjlighet att stanna. Enhetschefen har tyckt synd om handläggarna som medvetet spelar mindre vetande. 

Det är alltså en lek om dumhet som Putilov berättar. Sagor om att kejsaren var naken. Det resulterar i att fler och fler röstar på SD och att partiledaren Jimmy Åkesson kan vinna debatt efter debatt mot Stefan Löfven och andra partiledare som ger sig i kast med ämnet.

Konsekvenserna är fler av visselblåsandet. De politiker som förordar skyddet för de unga vuxna genom falska kriterier gör sig själva en otjänst som nu börjat bli tydlig. Genom att be de unga vuxna att spela dumma för att få stanna kvar är en mild förnedring mellan handläggare och enhetschef samt chefer ovan, i slutändan ledningsgruppen och politisk ledning i regeringen.

Tänk själva. Efter att ha flytt från minfälten eller tagit sig över Medelhavet och någon presentera guld och gröna skogar genom att den unga vuxna hintas att leka med leksaker för barn för att få stanna. Vem spelar inte lite dum också?

Nej, Uppdrag granskning har verkligen missat ämnet i grund.

Hur som helst är det inte läkarens ansvar. Det är handläggaren som har makten att bedöma subjektivt och när det sker utan omdöme så är beteendet uppmuntrat från högsta ort.

Vad var slutsatserna från fallet med struprören? 

”Utöver bristande kunskap om och respekt för regelverk har en rad faktorer bidragit till händelseutvecklingen. Dit hör grupptänkande, en mycket konkurrensinriktad vårdmiljö, många informella ledare samt komplexa relationer till Karolinska Institutet.

Många av sjukhusets medarbetare har tagit skada av Macchiarinifallet. Detta är en arbetsmiljöfråga som kräver riktade åtgärder från sjukhusets sida.

Macchiarinis transplantationsverksamhet har skadat den kliniska forskningen inte bara vid Karolinska Universitetssjukhuset utan också i Sverige i stort. Flera av våra förbättringsförslag syftar till att återställa förtroendet för den kliniska forskningen.”

Uppenbart är struprörsfallet allvarligt och kostade en handfull liv. 

Men när politiska etablerade partier spelar på föräldrarnas sympatier för barn med falska premisser så tillåts det glidas på sanningen i hanteringen.
Ytterst straffar väljarna högsta politiska ledning. De ändrar sympatier. 

Sedan att handläggarna inte får vara handläggare är ju också konstigt. Ja, det är konstigt att de med en humanistisk akademisk utbildning tvingas spela teater på bekostnad av att andra människors liv står på spel. 
Men även andra statliga myndighetspersoner vet hur det ligger till på Migrationsverket och lägger sin röst på SD i protest mot direktiven i handläggningen. 

Något som borde återvärderas är att handläggarna får vara handläggare. Självständiga sådana. Men när det är själva effekten vi söker av medmänsklighet så är det en form av narcissism som lurar i botten. Vi vill se vår egen godhet i spegeln, som tröstar oss för något som vi inte är när statliga direktiven är snäva.

Lite av samma farsot lider skolan av. Lärarna är många gånger väl medvetna om pedagogikens olika metoder att få barn att växa kunskapsmässigt. Men den kommunala skolan undervisar lika enformigt som förr. Resultatet blir illa, som nytt vin i gamla läglar. Dumheten styr. 

Farsoten sprider sig även till polisen. Medarbetare motarbetar varandra och skriver av brott. Även här styr en snällhet till de som begått brotten än andra kriterier. Även om en polis med hjälp av deduktiva principer lätt kan bevisa brott idag. Ett brott lämnar alltid spår efter sig. 

Nej, forskningen borde även inrikta sig mer på att forma system som uppmuntrar till fungerande kvalitativa kriterier. Att införa LEAN på Migrationsverket var nog ren och skär dumhet. En ursäkt för att tvinga personalen att spela ännu mer dumma. 

Är Sverige världens bästa land att tigga i?

Hälften av svenskarna vill förbjuda tiggeri och 27 procent är emot förbudet, enligt en Sifo-undersökning ställd i maj uppger SVT.

Var det inte sådana här undersökningar som tidigare betraktades som avskyvärda? SD-politik? 

Istället kom ett mjukare grepp än det tidigare kraftfulla motståndet. ”Siffrorna återspeglar en frustration över situationen”, sa jämställdhetsminister Åsa Tegnér. 

Samtidigt har polisen greppet över verklighetstolkningen då de ser vad och hur tiggeriet för med sig för konsekvenser. Uppskattningsvis 4,000 tiggare och 70 till 80 barn hemmahörande från Rumänien och Bulgarien. 

Rekommendationen från tiggerisamordnaren Martin var att undvika ge pengar, att det inte löser långsiktigt ur fattigdomsdjupet men att man får göra som man vill, även om det bästa är att stödja hjälporganisationer i ursprungsländerna. 

Det är uppenbart att SD vinner i kampen om verklighetsbeskrivning på den europeiska arenan. De tycker att tiggeriet är en ”översvämning”, att det är ”ovärdigt” Sverige. Visserligen tycker de synd om dem, men varje land har ansvar för sina egna medborgare. Punkt. 

Lev och låt leva med tuff kärlek således. Det kan jag som individ tillämpa men som stat fungerar det inte på samma sätt. Då måste minoriteter skyddas.

Länge kunde Alliansen tillsammans med de rödgröna slå hårt igen dörren. Sveriges värderingar är inte rasistiska och idéerna är rasistiska.

Men när SD växte Storbritannien till slut valde att lämna EU blev det uppenbart. Välfärdsländer som Storbrittanien vill inte ta hand om länder som Polen, Bulgarien och Rumänien som saknar välfärd. De hotar välfärdsmodellen.

Sakta men säkert genomför nu regeringen en motivationsprocess. Det gäller att övertyga ideologerna till välfärden att förstå skillnaden att Sverige inte kan erbjuda välfärd till fattiga EU-medlemmar. 

Samtidigt genomgår polisen en organisationskris och det moderata förslaget är att öka polisantalet med 2,000 samt att låta polisen göra vad de är bäst på: vara poliser.

Ändå är ett förbud som förbjuder tiggeriet ett svårt beslut. Låt mig nu tänka utanför ramen.

Men stör tiggarna näringsverksamheten? Inte nämnvärt. Ingen kan riktigt uppskatta hur mycket vi ger till tiggarna, men en gång såg jag en äldre kvinna ge 500 kr.  Jag tyckte att den 50-lapp jag gett var generöst. 
Störs jag av polacker som jobbar som inredare? Var det inte därför Alliansen införde ROT-avdraget för att skapa jämlikhet mellan polacker och svenska inredare och byggnadsarbetare? Ärligt talat är det inte mitt yrkesval, men polackerna har svarat på en efterfrågan som varit för dyr tidigare. Annars skulle de aldrig blivit anlitade. Här hängde inte myndigheterna med individen.

Uppenbart är att svenska välfärdsmodellen i arbetsliv och socialt liv fått sig friåkare som klarar sig utan bidrag. De bor i tillfälliga kåkstäder. Något som vi innan EU trodde var möjligt.

Vad är då lösningen? Själv tror jag vi måste tackla problemen på nytt sätt om vi ska överstiga Donald Trumps galna filosofi än att gå i hans fotspår om att skapa murar. 

Det vore visserligen att skapa en ny förort. Men betydligt bättre verklighet än den de kom ifrån. Fallfärdiga hus är inte svårt att överträffa. Införa tiggeri som arbete kanske vore en tillräckligt galen och god idé? Då istället för andra meningslösa jobb med skumma titlar som finns i kommunen för invandrare. Jobb utan riktigt ansvar är destruktivt.

Frågan om vem som är huvudman borde vara ”de allmännas bästa”. 

Då skulle Sverige utmärka sig med att ha löst tiggeriproblemet. Polisen skulle kunna fråga tiggarna ”vilken huvudman har du” istället för att skicka ut dem för att de nästa dag tar sig in i landet igen. En form av registrering helt enkelt. 

Med ökad kontroll får vi förr eller senare kontrollen över situationen. Uppenbart måste vi ge dem något. 

För uppenbart är Sverige ett av världens bästa länder att tigga i. 

Nåväl, tiggeri är inget annat än ett barnskrik vi inte orkar höra. Kanske påminner det om vårt eget barnskrik som gör att vi tycker det är outhärdligt? 

Från aldrig till inte

En väckande, alarmerande vinjett öppnade Agenda igår med innehållet. ”Nya hårda moderaterna. Håller Alliansen eller öppnas en dörr mor Sverigedemokraterna? Vad vill Anna Kinberg Batra?”. ”Gängvåld och bilbränder. Vad vill regeringen göra åt segregationen?” Svarar gör samordningsminister Ibrahim Baylan. En bild på en brunnen bil med texten ”Ett delat Sverige”. 

Onekligen är segregationen i de forna oupprustade miljonprogramsområdena samtalsämnet. Även om ordet ”segregerad” slits i media är Sveriges bostadspolitik integrerad. Det är renoveringen av miljonprogramsområdena som öppnar upp för hyreshöjningar vilket i slutändan leder till att hyresgästerna inte har råd att bo kvar utan extra hjälp från välfärdens ekonomiska skyddsnät. 

Den metod som professor i statsvetenskap Henrik Ekengren presenterar mellan V och H samt GAL och TAN visar hur moderaterna sakta lämnar förra positionen med dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt.

När Agendas Anna Hedenmo frågar ut moderata partiledaren Anna Kinberg Batra så tar hon aldrig ordet ”aldrig” i munnen när hon avsvärjer sig samarbete med Sverigedemokraterna i ett framtida scenario om regeringskifte 2018. Rörelsen under strecket närmare TAN är ett faktum.

Oavsett metod är moderaternas positionering värd att notera. Från ordet ”inte” till ”aldrig”.

Då blir människor i utanförskap några som ska straffas. Särskilt föräldrar, mammor, till många barn. Den naturliga, starka och kulturellt betingade samhörigheten mellan ”våra” och ”deras” barn finns inte. Därför ska de heller inte få ta del av välfärden. Ett ord som moderaterna skiljer de goda från de onda med ordet ”bidrag”. Nu är ”aldrig” samarbete till ”inte samarbete” en värdemässig grundstöt.

Även KD:s Ebba Busch Tor använder liknande tongångar. Det går att läsa hennes artikel med andra ögon som öppnar upp för vår situation.

Judarnas särskilda utsatthet för antisemitism är påtagligt. ”Det finns en lång historia av antisemitism – i Europa, i Ryssland, i den Arabiska världen.” ”I Sverige har judiska skolor bevakats av tungt beväpnad polis. Besökare till synagogan har av säkerhetsskäl inte kunnat gå rakryggat in genom huvudentrén utan fått ta sidoingången. Flera gånger har jag mött de som tvingats flytta med hela familjen på grund av de.”

Båda partiledarna går alltså in på personliga exempel med familjer. En pekar ut en traditionellt utsatt grupp som vi kunde känna sympatier med förr (starkast efter andra världskriget) men med dagens bilbränder och IS-enklaver som byggs upp i miljonprogramsområdena kan vi också identifiera oss med dem. IS hatar det västerländska systemet och i förlängningen även oss. De hatar även judarna.

Vivalla är DN:s senaste exempel på hur IS vill sprida skräck.

I Vivalla erbjuds nytillkomna en bostad på vår integrerade bostadsmarknad. En bostad de skulle ha små möjligheter att köpa under sin livstid. De får också inkomster genom välfärden samt tillgång till fri sjukvård och tandvård till barnen samt skolgång.

En titt på deras politiska åskådning syns på val.se. I Vivalla Norra röstade 58,8 procent på S. Vivalla västra 57,24. Vivalla östra 59,4.

I Almby östra i Örebro röstade 32,68 procent på moderaterna. Det är ett område som ”till största delen består av villor”.

Segregation borde översättas i begränsad kulturell upplevelsesfär och bristande närvaro av svenskar i ett bostadsområde istället. Det har goda män och SFI som nu expanderar fått bli vår kulturs representanter. Vi får inte underskatta behovet av samhörighet. Det behovet bör balanseras mot en ökad anpassning till en svensk livsstil, som är vårt behov som förkläds i kravlistor som leder till arbete.

Bilbränderna kan också utläsas som krav från muslimska ungdomar. De vill aktivera sig. Få något meningsfullt att göra. Få vara delaktiga i samhället – om inte här så i drömmen om ett kalifat.

Hur kommer det sig att vi kan ge bostäder, inkomster från välfärden och fri sjukvård och skola men inte ett jobb? Hur upplever de som får i princip allt, men när det kommer till den egna prestationen och dugligheten så får de möta ett stopp: ”Hit men inte längre.”

Hur kan vi vara så grönslöst generösa med bostäder, skola, sjukvård och välfärd, men vara så otroligt petiga när det kommer till att ta tillvara på andra människors kompetenser?

Varför kritiserar vi andra länder som tar tillvara på flyktingarnas förmåga att bidra till samhället i stort?

Är det inte så att de som verkligen är segregerade är egentligen vi. Det är egentligen vi som känner oss odugliga och oförmögna att ta tillvara på människors starka sidor som bygger upp samhället. Att det är vår inneboende osäkerhet som för oss in i en dimma som vi instinktivt känner är fel men som vi inte gör något åt.

Vi vet inte hur vi ska tolerera andra människor. Än mindre oss själva och ännu mindre den som nyss kommit hit.

Av någon anledning biter ingenting mot denna svartsyn. För socialdemokraternas del har de säkrat upp röster, men det finns mycket kvar att göra.

Att skapa meningsfulla arbeten och sysselsättningar är därför en viktig uppgift. Vid låga löner skiljer sig inget mot välfärdens inkomster, vilket gör ett låginkomstarbete mindre meningsfullt att utföra. Det är därför Anna Kinberg Batra vill skära i välfärden.

Lönen från ett arbete ska räcka till både barn, bil och en resa om året. Även att hjälpa andra. Arbetet ska vara en rätt i likhet med en bostad.

Nu till lite nonsens om det tillåts: Egentligen borde det heta arbetsrättsförmedlingen istället för arbetsfelsförnedringen. Självklart förordar jag inget namnbyte.