Det oväntade stödet mot rädslan som styr

Har identitetspolitiken nått vägs ända? Är samtalet mellan män numera tillåtet? Onekligen är det säkerhetspolisen som driver på ärendet, eftersom det är betydligt resurskrävande att ha underrättelse och bevakning av potentiella terrorister som lever i segregerade områden i storstäder och på landsorten.

Låt mig resonera lite. Det var dödsmisshandeln på Kungsholmen i Stockholm den 6 oktober 2007. Barn till privilegierade föräldrar i en supergentrifierat  område vars barn östes över med pengar för att underlätta samveten. Ja, moderaterna gjorde till och med en politisk poäng från händelsen där de andra partierna hakade efter. Det rann som sagt ut i sanden.

Jag tyckte Alliansen skulle hantera händelsen bättre. Tyvärr skedde  det bara på ytan och att komma in i riksdagen är lättare än att göra sociala förändringar är en erfarenhet jag bistert fått erfara.

Men även om ett förslag körs över om och om igen. Ja, det krävdes politisk mod och vilja för att driva igenom det. Från dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt som i sin tur skulle ha stöttat Beatrice Ask med att ge domstolar tillåtelse att befrämja samtal i identitetsstärkande grupper mellan pojkar. Då utan beblandning av professionella, men däremot dömda eller liknande i samma situation som förändrat sin inställning genom insikter som inte alltid det enskilda samvetet klarar av att upptäcka.

Det hade varit att ge egenmakt till medborgarna. Att ge hopp och framtidstro och en annan bild av verkligheten än den samhället och nuvarande föräldrageneration fuskat sig igenom, som de försöker betala sig fria ifrån. Konsekvensen blir då att barnen knyter  samman mänsklig existens med pengar och i slutändan prestige.

Men, tro och hopp, viljan att förändra genom identifikation genom andra personer som inte är bundna av myndigheter, som inte drivs av identifikation. Finns det däremot en förståelse hos myndigheter att samhällsmedborgare behöver uppmuntras i ”pursuit of happiness” som är en hörnsten i självständighetsförklaringen för individen är det bra.

Det är också den här makten som medborgaren känner som skyddar bäst mot terrorismen som idag frodas och gryr i våra förorter. Underrättelser kan bidra till att öka rädslan och även om den sker situationsbundet med tydliga bevis så blir det ett skelett utan liv. Just den rädsla som IS jagar in i förorterna sprider sig som en löpeld genom samhället. Att skramla med ett eget skelett löser inte problemet med framtidstro. Möjligen kan en lösning presenteras.

Rädsla och skräckutövning har genom tiderna alltid varit ett starkt vapen. Det förtrycker och får även ett samhälle att stagnera. Att säga ”sluta vara rädda” är inte detsamma som att bryta igenom rädslan och få kontakt med människans äkta jag. Den äktheten äger egentligen ingen förutom människan själv.

Att barnen inte känner av hopp och framtidstro har flera skikt. Även barn från muslimska länder ska behöva få känna hopp och framtidstro. Det är precis det här presidentkandidaten Donald Trump har fått om bakfoten, som tror att människor från arabiska länder med en muslimsk övertygelse inte kan förändras. Ja, Trump  duckar inte från att koppla ihop hatet med religionsutövandet, vilket går att se i klippet längst ner i länken.

Nu sätter statsminister Stefan Löfven ner foten. Lite oväntat är han positiv till sociala förändringar dels i att diskutera värderingar pojkar och män emellan. Men även i synen på skolan värdesätter han det talade ordet, där tystheten var ett tidigare signum för tidigare generationer.

Nu är prata för pratandes skull en viss underhållning, som jag tror varje P1-lyssnare kan se egenvärdet i eller en pedagogisk vetgirig som är van att strukturera ordens mängd. Behovet är tydligt. Svenska språket behöver hitta nya vägar och då är läsning en tydlig väg. Att det finns motstånd till att både samtala och läsa är tydligen uppenbart. Att det krävdes politisk vilja och mod till identitetsskapandet visar hur viktig frågan är i sin enkelhet.

Sverige kan helt enkelt inte fortsatta vara rädd. Trygghet var nyckelordet från både Stefan Löven och Jonas Sjöstedt från söndagens sommartal. Hur ordet trygghet kommer att dimensioneras återstår att se i kommande höstbudget. Men, de mjuka värderingarna är perfekta att ur politisk synvinkel att ta i höstbudgeten.

Rekommenderar även DN:s artikel från Vivalla i Örebro. VD:n för Örebro moské är tydlig: ”Polisen vill att vi ska agera mot de här extremisterna – men vad ska vi göra? Ska vi slå dem, eller vad ska vi göra? Vi kan visa polisen: här är de. Mer kan vi inte göra.”

Varför kastar ungdomar sten i förorten? 

Hur ska vi förstå ungdomar som kastar sten och eldflaskor på brandkår, ambulans och polis? Först och främst är helt värdelöst och ett fullständigt oacceptabelt ur moralisk synvinkel. Att ungdomar gräver upp stenar från gatan borde först och främst leda till en förlängd tanke av barnsäkerhet. 

Ungefär som föräldrar inte lämnar något otillbörligt hemma som lockar till dumheter hos ovetande småbarn så ska barnsäkerheten sträcka sig till samhället också. När ungdomar som kommer från muslimska länder känner vrede mot samhället så är den vreden ofta konnotativ. 

Den riktar sig på synliga företrädare för samhället med uniform. Även prästen i Frankrike som blev mördad av IS senaste variant av mördande taktik angrep en uniformerad företrädare. De angriper också synliga mål som teckningar, vilket gjort Lars Vilks till måltavla. Även uniformererade konduktörer kan bli måltavlor för IS.

Även fotbollsarenan har blivit angripen. Fotbollsspelare är också uniformerade. Även om muslimer – unga arga män – generellt sett gillar fotboll. 

Men så fort det saknas uniform så blir vreden mållös.

Den dennoativa tolkningen handlar om att se meningen med den yttre uniformen. 

Ytterst handlar det om att de tidigare samhällena de lämnat så har uniform varit något som inneburit repressalier för familjen. De saknar helt enkelt dennoativ förmåga att förstå att de bakom uniformen är människor som försöker maximera den gemensamma nyttan i samhället. 

Vari ligger då samhällets bästa möjlighet till påverkan? 

Egentligen handlar det bland annat om att utbilda fler socialarbetare. Då med positiva kunskaper om barnuppfostran för att förtydliga den ouniformerade föräldrarollen. Ett barn känner absolut till när föräldern kommer ner på samma nivå som den i leken.

Uppfostran handlar mångt och mycket om lek. Att ge tid till sitt barn, få kontakt och ge begrepp till ett barn som den förstår meningen bakom symboliken. Den positiva erfarenheten går att utveckla till lekar med polis, ambulans och sjukvårdspersonal/präster/imamer, konduktörer osv. 

Att barn vänder samhället ryggen handlar först och främst om föräldrar vänt sitt ansikte från dem först. 

Att ge föräldrar stöd och hjälp med uppfostran är grundläggande idag, utan att socialtjänsten omplacerar. Det handlar om kunskap. Det är när föräldrar har kunskapen som det går att tala om ansvar. Min upplevelse är att positiv kunskap förändrar föräldrar och barn i önskad inriktning. 
Det borde också bli vår erfarenhet.

Hur ska vi då nå föräldrar från andra kulturer? Ja, det säger sig självt. Den personen har inte ett konnotativt svenskklingande namn med en komplett dennoativ meningsbildning. Möjligtvis en begynnande tolkningsföreträde i en positiv dennoativ meningsmiljö.

Lagom till semestern inträder den globala uppvärmningen

På 90-talet vid den här tidpunkten närmade sig Vattenfestivalen. Det var en samlingsplats för att fira att vi har tillgång till rent dricksvatten. Det är naturligtvis en kommunal fråga som sköts av en handfull människor i vårt ingenjörtäta land Sverige. 

Sverige är först och främst det största Skandinaviska landet. Även det största nordiska landet. Vi har likt norrmännen naturtillgångar vi exploaterat. Vatten är en av de som vi sällan räknar med i intäkterna. Det kommer sist. Vi har malmtillgångar med följande industrier och sist men inte minst obegränsat med vatten. 

Vattnet vi använder filtreras och filtreras i en mängd olika anordningar innan det når kranen som vi vrider om för att få vatten till kaffet, gröten, blommorna, riset, potatisen med mera. Det kommer från närliggande sjöar till våra kommuner och större städer. Ju större städer desto fler sjöar och ju mindre städer desto färre.

Det fina vädret har orsakat problem mer än att air conditioning börjar bli nödvändigt. Även för hyresgäster skulle det vara bra med gemensam tillgång till en sådan. Då istället för att alla gick och köpte en varsin kunde det kommunala ansvara för en gemensam till hyresgästerna. Särskilt gamla människor får lida extra mycket då hjärtat får arbeta på högvarv. Även tjockpälsade djur får lida och flämta på högvarv.

Barnen kommer redan nu få erfara att se exotiska ut som pepparkakor innan det blir jul. Frågan är om någon har tid att anklaga pepparkaksgubbarna för att vara rasistiska symptom från en svunnen tid.

Det var aldrig bättre förr, även om det är lätt att förleda tanken dit. Politiken har blivit känsligare och mer personlig. Det blåser numera sidovindar runt alla och partitopparna lämnar inget röstbodskap att jäsa ute på savannen till slumpen. 

Även vårt vatten får lida nu när tiderna blivit så varma i och med de globala uppvärmningen inträder lagom till semestern. Istället för bly finns det MTBE tills ingenjörerna och kemisterna hittar en lösning för även det. Eller att kommunen har råd att köpa lösningen för de giftigaste platserna som fortfarande förorenar från forna tider.

En sak som definitivt går att anmärka kraftigt på dåtidens politiker och företagare som styrde i samhället är att de saknade miljömedvetande. De körde på som dagen de levde på var den sista och lämnade ett sargat jordklot till sina barn, som fortsatte i samma urskiljningsbara takt med vansinnesfärden.

Det gällde att tillverka. Barn skulle mättas och föräldrarna såg att de kostade mer och mer. Det skulle satsas på överlägsenhet. Fler platser skulle besökas. Mer leksaker skulle köpas. 

Så vaknar vi upp i baksmällan med ett gigantiskt sopberg och för naturen svårt smälta använda produkter. 

Frågan är nu hur vi ska lösa framtidens fråga. Vad för miljöansvar vi kan ta gemensamt. Idag skräpas det ner något enormt. Skolorna har inte lyckats med ämnet. Kanske skulle det vara på sin plats att sätta betyg på miljömedvetandet hos eleverna. 

Ge Skolverket i uppdrag att belöna bästa kommunens elever med något fint och värdefullt. Då för att återigen sätta ”håll Sverige rent” på läpparna hos barnen. 

Sanningen är att skräpet egentligen handlar om vår förmåga att göra service. Vår tids fördummade stolthet – och dåtidens stat med bristande kontroll med likasinnade företag är de största bovarna. 

Det goda vädret är anledningen till ökade våldtäkter

Män är djur och djur behöver mat. Det är vad jag kan förstå av experten Maria Bauers uttalande i orden ”Att det sker nu beror delvis på tillgängligheten. Fler människor är ute och rör sig, säger experten Maria Bauer.”

Eftersom det är grovt felaktigt att anklaga män för att vara djur har männen blivit människor. När männen gömmer sig i buskar och hoppar på underåriga tonåringar så är de fortfarande människor. 

Vi har lärt oss att inte döma via självhjälpslitteraturen. Eftersom de vanligaste orsakerna med sommaren är ökad alkoholkonsumtion så borde drogen bli utskälld, men varför ska den negativa delen av drogen bli utskälld när alkoholen är socialt accepterad i vår kultur? 

Systembolaget torde vara den mest kulturella belöningsplatsen för den hårt samvetstyngda svensken. Lika helig som en ko är i Indien är alkoholen i Sverige. Så den rör vi inte för att veta varför människor gömmer sig i buskar och hoppar på knappt könsmogna barn.

Nu ska vi heller inte förstå. Vi ska veta. 

De som begår våldtäkt, är det möjligen så att de är okritiskt påverkade av all pornografi som finns på nätet? Tänk om sambandet mellan porren på nätet och våldtäkt är stort? Ett närmare samband än den mellan våldsamma dataspel och våld annat än våldtäkt?

Eller är det så att den undertryckta skammen har blivit så stor i vårt samhälle att den alstrar förvrängda behov av det förbjudna  – som en våldtäkt erbjuder för den människa som gömmer sig i buskarna likt ett djur för att invänta sitt byte?

Där har vi det. Det är god jaktsäsong för våldtäktsmän helt enkelt. 

Det är så jag ska tolka experten Maria Bauer. 

Soligt väder innebär ökad social rörlighet. Det i sin tur lockar rovdjuren att gömma sig i buskarna. Likt en leopard hoppar de ut och dödar sitt byte.

Hade vi sett sekvensen med David Attenborough så hade vi förstått. Leoparden är ett sällsynt intelligent stort kattdjur och smyger sig på sina offer som alltid är mindre än den själv. Bara mindre intelligenta kattdjur som lejon attackerar större byten. Men deras mindre intelligens blir i flock större än den enskildes vilket kompenserar den individuella lyckan att få äta själv. Ibland slås en individ ut dock.

Men människan är både intelligentare än lejon och leoparder och begår något så här fruktansvärt – som egentligen är gammal  förbjuden skåpmat på nätet, men som av någon lustig anledning som vädret helt enkelt leder till våldtäkt i en buske.

Ja, lite statistik på det här så får vi veta att den bästa jaktsäsongen är på sommaren. Att bytesdjuren – för både våldtäktsman/männen och barnet/tjejen/kvinnan är avpersonifierade. De är blott en siffra likt offrens i Auscwitz. 

Ett annat tabu som är utspritt i Sverige är att män inte talar med varandra. De ska lära sig tala ut, men inte med varandra eller till varandra. De sportar, men talar inte. Framför allt inte med varandra utifrån en jämlik grund.

Vad är det egentligen för samhälle vi håller på att skapa?

På så vis sopar vi bort alla spår. Skapar en kultur där män tiger ihjäl sig. Till döden.

Samhället kräver ändå inte av dem att lätta på trycket med sina jämlikar som kan bäst kan kontrollera dem än att experterna önskar att det dåliga vädret tilltar plus att den sociala rörligheten minskar, som tyvärr innebär att ett och annat bytesdjur går åt. 

Det är naturens gång, skulle David Attenboroughs säga. 

Men, nu måste naturligtvis någon kontrollera allt jag skrivit. Men vem såg till att våra döttrar i samhället fick skydd när de gick hem? Eller en förälder som följde med sitt barn på konsert? På Gothia Cup? Inte tog några chanser?

Eller, vem lärde unga pojkar/män att använda sin sexualitet på rätt sätt? Vi vet att goda manliga förebilder hjälper unga pojkar vilket för övrigt afghaner verkar ha förstått och samhället accepterar. Kanske har de nått vägs ände och vill börja på nytt?

Jag tror de här våldtäktsmännen har nått sin vägs ände. 

Har EU spelat ut sin roll?

Nu rasar en annan verklighet i samhället. Rädslan är påtagligare och våldsradikaliserade muslimerna målas som hot- och skräckbilder.

SD:s vinner hem enkla poäng och framstår som experter. För de som aldrig tidigare tagit bladet från munnen ur en politisk synvinkel kan helt plötsligt säga att ”jag tänker rösta på SD”. Tyvärr är det vanligt . Att de helt plötsligt likt spöken från garderoben kommer ut för att en gång säga sin hjärtas mening är för mig obegripligt.

Är det för övrigt en strid vi missat?

Men just det obegripliga har tagit flera steg in i obegriplighets snårdjungel. Det är svårast att själv inte dras med i den latenta rädslan och cynismen som florerar fram och tillbaka. För politiker har det blivit svårt att orientera sig, vilket lett till att det är lättare att försäkra sin egen framgång. Men det är oftast bara något som dödar motivationen.

Chris Forsne skriver symtomatiskt på Ledarsidorna:

Europa står inför oerhörda utmaningar. Terrorism, usel  ekonomi, hög arbetslöshet, en omfattande migration och miljöproblem som framstår som olösbara. Är det en tid då toppbyråkrater, 23 000 tjänstemännen i kommissionen och de politiker som bara ser EU som en kassako för egna inhemska ambitioner ska få demontera Europa mitt under uppbyggnadsledet?

Ja, det är svårt att låta bli att blunda. Jag måste ta humorn till hjälp.

Frågan är om fler kockar gör soppan sämre? Om 23 000 tjänstemän skulle göra en soppa åt folket, hur skulle den smaka? Med 23 000 olika ingredienser? Vem vill äta den? Vad kan resultatet bli annat än ren dumhet?

Svaret ligger naturligtvis i att EU:s organisation visar på kvantitet men inte på kvalitet. Något som brittiska folket insett och därmed valt att lämna restaurangen för att soppan smakade på tok för konstigt.

Här kanske en del tips till EU:s framtida organisation vore på sin plats. Först och främst blir inte soppan bättre om flera gör den. En politisk organisation blir inte bättre för att alla lägger sig och får styra. Det blir på tok för många grund vi stöter på innan vi når fram.

Nu röstade säkert flera för EU. Men, det betyder inte att väljarna är okritiska och belönar dem som använder dumhet som strategi hur länge som helst. De flesta människor tror på kreativiteten.

Möjligen slår de av dövörat till den politiska diskussionen och utövar en egen hållbarhet, likt SD:s nyfunna retorik som imiterar hur vi tänker innan vi säger något.

Ambitionen för EU var att hålla freden. Eftersom det inte varit några krig och inte finns några krig i sikte i Europa, så känns EU aningen överflödigt. Uppdraget är ironiskt sett utfört.

Det naturliga var att förnya uppdraget.

Ett utträde är naturligtvis omöjligt för oss svenskar och avspeglar smått vårt kulturella svartsinne. Vi har ristat in EU i grundlagen och skyddar det med strängaste gränser. Det är alltså lika svårt att avskaffa kungen som att gå ur EU för svensk del.

Kanske skulle britterna ha tänkt metaforiskt på vad som är hönan respektive ägget? Tänk om EU:s passivitet i politiska avgörande frågor är symptomen från EU:s 28 medlemsländer istället för tvärtom?

Då kanske det är vi som är hönan och EU ägget.

Det tåls i alla fall att tvivla på EU en solig söndag som denna då molnen förväntas komma i veckan. Särskilt när EU har misslyckats med viktiga gemensamma frågor som terrorism, ekonomi, arbetslöshet, omfattande migration och miljö. Men, bad vi inte egentligen bara om fred?

Eller så har de omedvetna förväntningarna på EU ökat från dess medborgare.

Domen kommer naturligtvis vara hård när EU inte tolkar sitt ansvar på rätt sätt i tiden – även om det inte var direkt uttalat. Ingen union som är folkvald går att bygga utan förtroende, men förtroendet måste naturligtvis ges först att hantera dessa frågor på en högre nivå.

Lösningen på EU:s frågor kan vara ”mera makt” i likhet med ”utträde”. Det beror helt på vår förmåga att definiera vad EU ska göra för oss.

Den parlamentariska situationen i Sverige har knappast gjort det lättare för oss. EU:s frågor är våra om än i förminskad skala.

Det är otäckt hur IS/DAESH använder Sverige som bas för rekryteringar.

Det är bra att försvarsminister Peter Hultqvist  tar initiativ till att vara värd inför IS-konferensen till hösten. Sedan att vi fått en straffrättslig påföljd av terroristturism .

Helt klart faller huvudsakliga ansvaret på förra statsminister Fredrik Reinfeldt för att ha nöjt sig med FRA. Övertro på den elektroniska övervakningen är nog ett vanligt misstag i kampen mot terrorismen.

Det är också dumt att tillfälliga låglönearbeten betraktas som arbeten. Det kärva läget på arbetsmarknaden utnyttjas för att förminska värdet på arbetskraften på permanent basis.

Är Sverige på väg att bli ett låglöneland? Vart tog den svenska modellen vägen i praktiken?

Det finns priser för berömmelse

ANALYS. Miljöpartiet noterar nu sin bottenmätning enligt Inizio. Det är inget konstigt i det. Chockerande, ja, men berömmelsen att sitta i regeringen bakom alla spakar skapar stup av hissnande mått. 

Under Alliansens tid var Miljöpartiet en mycket uppskattad samarbetspartner. Blockpolitiken var redan då i likhet med Allmännyttan under diskussion. Vad är egentligen nyttan?

Demokratiska värderingar om människans värde kommer först nu hos socialdemokraterna – och moderaterna vågar inte upprepa 1990-talets misstag att samarbeta med främlingsfientliga partier. Slutsatsen är att de stora frågorna får lösas gemensamt och så får positioner och arvoden komma i andra hand.

Men Miljöpartiets kräftgång är något nytt. Hur länge kommer väljarna straffa dem? Här har de uppenbart förlorat en rond i regeringsduglighet samt att de förlorat i radikalitet inför sina egna plus Sverigedemokraterna har vunnit striden i flyktingfrågan.

Jimmy Åkesson fortsätter också vinna politiska debatter med sin klara övertygelse om att invandringen skenar både numerärt i antal och pris. Välfärdssamhället ställs mot sin spets. 

Tidigare har ekonomer kunnat svara på viktiga samhällsfrågor, men nu har de decimerats till varma förespråkare för lågprisländer och en aktiemarknad som belönar Ericsson ena dagen för att göra av med 25 000 jobb och samma dag bli föremål för finansinspektionen (Security and Exchange Commission och Department of Justice) i USA som undersöker om de begått brott.

Ja, jobbet tryter men pengarna flödar. Det rör sig mer än någonsin pengar, medan i jobben råder begravningsstäming. Låglönearbeten finns men de bär längre inte upp medborgare som tvingas leva på bostadstillägg och sjukskriva sig för att leva upp till välfärdsdrömmen. 

Klyftorna mellan de som tjänar mer än 400 000 kronor per år och de som ligger mellan 40 000 och 70 000 kronor ökar. Även gruppen som lever med skulder är hög, vilket ökar polariseringen i samhället. Så ser samhällsbilden ut i Nyköping där jag bor, vilket bekräftas av en ESO-rapport som drar slutsatsen att de med medelhög inkomst saknas ”i digitaliseringsekonomin”. Så gäller även här där jag bor. 

De här klyftorna är ett allvarligt samhällsproblem som hotar sätta demokratin ur spel. EU:s roll att vara en företagsförening för avdragssmarta medborgare bidrar till att klyftorna ökar och demokratin kan sättas ur spel i Europa. 

Klyftor skapar extremism. Demokrati minskar klyftorna. Kapitalet är inte till för en tredjedel av samhället, vilket det ekonomiska galna decenniet har lett oss in i. Något som ekonomerna nu sakta börjar inse.

Vad hände med servicesamhället som skulle ersätta industrialiseringen? Egentligen handlar det om att praktisera solidaritet och låta det vara en ledstjärna i vad som definierar pengar. Här har amerikanarna bättre samhällsgemenskap än vi européer trots att vi på pappret är bäst. Sådant gick att dölja tidigare, men i vårt globaliserade tidevarv så vet vi att vi gör fel här hemma i vårt avlägsna geografiska plats i Norden. Därav tystnaden.

Den socialdemokratiska regeringen saknar idag makten att förändra på riktigt. Så säger flera som lämnat. Det som Alliansen gjorde var att skapa incitament, men skapade istället ökade klyftor och extremism vid sidan av att medelklassen splittrades i två oförenliga sidor. Att hitta tillbaka till en fungerande svensk modell är därför långt ifrån klar. 

Vad som saknas idag är politiker som sträcker sig över klyftorna och försöker överbrygga dem med råg i ryggen. Istället blir de medlöpare till det ekonomiska digitala rallyt som skiljer de avdragssmarta från de osmarta, de högavlönade från de lågavlönade. 

Det är i ett sådant här klimat diskussioner om medborgarlön kommer upp. Men faktum är att det politiska ansvaret är att skapa jobb i samhället. Inte att bli en egoistisk nationalekonom som bidrar till ökade klyftor i samhället. 

Hur många jobb har du skapat? Vad för nya yrkesroller har du skapat? Hur har behoven kunnat finanseras? 

När kvinnorna skulle ut i arbetslivet var det att ersätta hemarbetet med vård och omsorg. Det var för nästan 60-70 år sedan. Ändå verkar samhället i Sverige ha fastnat i den utvecklingen. 

Europas envishet att inte lösa samhällsproblemen kommer förr eller senare att straffa sig. Det är den krisen som uppenbarar sig när Storbritannien väljer väg.

För mycket folk var problemet under första världskriget. Under andra var det arbetslösheten, som löstes genom plundring och blodspillan. Så särskilt kreativa har de europeiska politikerna inte varit. Det är nog därför britterna blickar inåt och tror på en egen lösning. Betraktar de som tror på EU som förrädare. 

Extremism är det politiska priset för det digitalekonomiskt galna decenniet.

Vad Europa saknar är en gemensam samhällsmodell att formulera. 

Vem tjänar egentligen på dödsskjutningen?

ANALYS. I samband med dödsskjutningarna mot HBTQ-nattklubben i Orlando har det uppstått en debatt om vem som kan tänkas tjäna på det. Även de som kan tänkas förlora på det. Var ligger den etiska bedömningen? Vem tjänar på vad? Varför?

Den förra israeliska ambassadören i USA har sagt att om det varit ett hatbrott mot HBTQ-samhället hade Hillary Clinton tjänat på det, men då det visar sig att motivet var jihadistiskt tjänar Donald Trump på det.

I Sverige har Ekot vägrar att återge ljudet från presskonferensen då de var rädda att det skulle dyka upp obekräftade uppgifter samt närgångna detaljer. 

Här har rädslan för att Sverigedemokraterna ska tjäna på att hatbrottet var verkställt av en ung jihadist från Afghanistan, som sett två män kyssa varandra på öppen plats i Orlando. 

Men inte bara de på Ekot är rädda. Även Walt Disney är rädda då det ska skrämma besökare till dem. De har infört metalldetektor för somliga, men inte alla. Underförstått muslimer.

Rädslan för hur muslimer börjar bli påtaglig. Den är naturligtvis inte permanent, utan likt vågorna kan rädslan stiga under stormen och lägga sig till kvällen när vattnet lugnat ner sig. 

Anna Kinberg Beata har i sitt sommartal  nu tagit svenska värderingar till försvar. De är hotade

Sociologiperspektiv

Uppenbarligen är de hotade av jihadister som inte accepterar det moraliska experimenterandet i samhället. I grunden är samhället galet eftersom det som är galenskap idag blir norm i morgon. Det är därför själva experimenten är uttrycket för det galna samhället. Då för att låna sociologen Zygmunt Baumans formuleringar från det individualiserade samhället. 

Det har fått mina tankar att ta nya kliv. I det galna samhället nosas det ständigt på alla normer och värderingar – om de går att rucka på och hur. Hur den nyfikna människan äter av kunskapens träd på gott och ont och äntligen kan se. Det ligger i vår natur att bli frestade och gå emot normer.

Men för att samhället ska vara en plats för alla människor med olika ideologier och övertygelser så kan vi inte utesluta någon. 

Prestationsperpektiv

Det svåraste är grupptrycket. I en fotbollsklubb kan det vara en öppenhet mellan olika nationsgränser, men de har svårare att acceptera kvinnor och homosexuella. Så opinionsbildare har försökt slå ett slag för  damfotbollen. Däremot lyser bögarna med sin frånvaro i fotbollen.
Utom i USA. Där intervjuades den väldigt ensamme homosexuella fotbollsspelaren Robbie Rogers i Netflix-programmet Chelsea. Å andra sidan vet vi att amerikanarna hellre tittar på rugby, som de kallar fotboll. 

Men inom sporten ställer vi inga krav på vad som sägs. Det är själva prestationen som hyllas. Själv hoppade jag till när Zlatan i gårdagens presskonferens sa att ledare är inte något man blir vald till. Han menade naturligtvis inom fotbollen som är prestationsstyrd. En ledare är med andra ord en vinnarskalle i ordets rätta betydelse som han själv.

Men den dagen någon inom politiken säger att de inte blivit valda så har vi inte längre demokrati. Det är också grunden för HBTQ-rättigheterna.

Men vad är den homosexuella prestationen? Varför hyllas inte den under EM? Ligger svagheten i att fotbollen är så manlig att kvinnor och HBTQ-personer betraktas som tomma? 

Det är knappast HBTQ som blivit förknippad med fotbollen. Snarare har anklagelsena mot damfotbollen varit av sådan karaktär, vilket betraktas som försmädliga, vilket Chelsea anspelar på.

Bombperspektiv

IS talar numera genom sina bomber. De bombade fotbollsarenan i Paris och nu HBTQ-baren the Pulse i Orlando. Särskilt tydliga i sitt syfte var de inte i vad de ville uppnå med att bomba en fotbollsarena, vilket visar mer på att de är folkilskna hundar som behöver disciplineras än att de är tvättäkta ideologer. 

IS är helt enkelt en militant variant av fotbollshuliganism. Det är gatans parlament. De är där de vill styra och störa verksamheten. 

Är vägpatrull en lösning?

I Israel har de vägpatruller som checkar människors resor till och från Jerusalem och andra platser. Det är de som får ta smällarna istället för offentligheten. Att vi själva får vägkontrollanter i samhället kan utifrån dagens utmaningar vara en trygghet. Det är där själva striden utspelar sig och där vi behöver soldater som offrar sig för samhällets bästa.

Själv trodde jag aldrig vi skulle komma dit. Men med globalismen kom också vägpatrullerna som användes flitigt redan under Romarrikets tid. Så särskilt nytt är det inte.

Dikt

Det går inte avsluta en sådan här analys utan vår kulturerfarenhet. Därför ur ”Landet som bar karelska kulturbilder” av Reinar Knapas (s. 115):

För den svenska Östra Finlands nation vid Helsingfors universitet skrevs i 1920-1930-talens anda en ny ”Smällevisa”, som avslutas med de hoppfulla raderna:

Åt Posse ära för bedriften

Hurra för vår vän

Och alla hans män,

De vila längesen i griften

Men minnet lever än!