Söndagskrönika om valet 2014

Valet 2014 kommer troligen gå till historien där framgångssagan om Alliansen tog sitt slut. 58 procent av borgliga väljare tror att nästa regering leds av socialdemokraterna, skriver DN som lutar sig mot Ipsos. Endast 32 procent av de borgliga tror på en alliansseger.

Utåt sett fortsätter Alliansens partiledare precis som inget hade hänt. Den politiska verksamheten har tillräckligt många fasta punkter att sysselsättningen går att upprätthållas. Men, när förtroendet sviktar är vägen oftast smärtsam.

Stefan Löfven har helt enkelt utmanövrerat Fredrik Reinfeldt. Löfven representerar den verklighet som Reinfeldt citerar. De är i princip varandras motsatser. Löfvens styrka är förhandlingar vilket varit Reinfeldts främsta styrka.

Alliansen har handlat mycket om uppgjorda förhandlingar om politiken. Små grupper med folkvalda representanter som samlas för att staka ut politiken. Förslagen har utkristalliserats och det har funnits ett lugn och en styrka i vad Alliansen levererat.

Mona Sahlin kände till detta. Hon visste om styrkan i förhandlingar, men hon föll på själva yttre formen. En rödgrön röra med starka feministiska drag. Det misstaget har inte Löfven gjort. Istället tycker han att blockpolitiken är fördummande.

När det kommer till Håkan Juholt svängde han retoriskt åt vänster. Redan de första dagarna blev det klart att han inte fick facket med sig. Han kalkylerade om facket, medan Stefan Löfven kommer från facket och aktar sig för att bli radikaliserad.

Facket idag är idag anpassat till dagens villkor. Borta är den gamla rödfärg av kollektiva föreställningar som är mer tidstypiska än verklighetsanpassade.

I princip har Löfven och facket uppdaterat sig. Borta är den negativa energi som kantade Sahlin och Juholt. Istället klev Löfven fram ur skuggorna i ett splittrat socialdemokrati och visade vägen.

Där finns likheterna med Reinfeldt. Han fick mycket hjälp av Tove Lifvendahl med att göra sig av med mossa och ingångna maktpakter vars effekt stod långt borta från verkligheten. Liknande ideologisk dragkraft får Löfven från LO:s Karl-Petter Thorwaldsson. Han representerar både jobb och är man. En direkt konsekvens av detta kan spåras till F!:s framgångar.

Frågan på agendan är flera. Moderaterna har övergett folkförankringen i försvarsfrågan och folkpartiet har missat att säkra kvalitén i skolan. Två viktiga områden som säkrar disciplin och pedagogik som behöver politiskt stöd i en demokrati.

Visst, KD har levererat god hälsovård. Där har valfriheten varit vägledande. Samtidigt sitter KD i knät på moderaterna, vilket ses som ett svek mot de som drabbas av sjukdom som påverkar arbetsförmågan negativt med åtföljande ekonomisk otrygghet. Det är då KD pratar familjepolitik, nära gemenskaper och spär på med mer valfrihet. Ökat risktagande med andra ord.

Kanske är Annie Lööf den som är mest otursförföljd? Hon fick överta Maud Olofssons fallna mantel. Nuon-affären har skadat svensk ekonomi oöverskådligt lång tid framöver. Här är rollen som näringsministern problematisk. Den har flera likheter med försvarsministern. Eftersom vi saknar direktdemokrati i Sverige finns det heller ingen ytterst ansvarig. KU-förhören är det närmaste vi kan komma granskning och en dom som är symbolisk.

Nåväl, centern har valt att fokusera mer på miljön. I det ljuset bryr sig inte miljövännerna om energiförluster som kommer från marken.

Miljöpartiet har vind i seglen. Framtiden kräver det omöjliga, vilket sätter press på den traditionella industrin som ogillar förändringar och kopierar endast sina konkurrenter. Även den traditionella industrin har behov av politisk färdriktning. Även om den utvecklingen är mycket långsam.

Media: DN, Wolodarski, Lapidus

Advertisements