Hämndgirigheten är den nya moderata tonen

Anklagelser, beskyllningar och att leta fel hos varandra har blivit den politiska tonen i Sverige. En slags nykterhet inföll i decemberöverenskommelsen några dagar innan statsminister Stefan Löfven lovat infria hotet om nyval.

Men den höll inte i sig länge. När nykterheten väl inföll sig kom svekdebatten efteråt. En fullständig hänsynslöshet där hämndlystenheten snarare är ett signum än undantag.

Vart tog förtroendet och respekten vägen? Det är anledningen till varför det är så svårt att reda ut i demokratin.


Det gör verkligen ont att se hur obekymrade partiledarna är över sitt eget beteende. Här använder de samtliga härskarprinciper utifrån att ha letat efter svagheter hos varandra. Och de vet om att de kommer undan med beteendet.

Alliansen hävdar att det började 2013 med att socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet med hjälp av SD stoppade det femte jobbskatteavdraget, som idag kallas för inkomstskattesänkningar. Därför lade de inte ner sina röster när den socialdemokraterna och miljöpartiet lade fram sin budgetproposition.

Faktum är att förre statsminister Fredrik Reinfeldt tidigare lovat att det största politiska blocket ska styra. De orden har vägt lätt efter att han avgått.

Ett extra val har tjänat sensationslystnaden också. Tidningarna skulle uppskattningsvis tjäna 200 miljoner vid ett extraval, enligt Mattsson & Helins senaste podcast. Däremot skulle svenska folket fortsatt lida efter att välfärden urholkats under Alliansens styre. Statsminister Stefan Löfven säger till DN att “våra unga arbetslösa är en tidsinställd bomb. Det är mycket farligt för samhället.”

Visst, alliansen kan som det mindre blocket köra över regeringens budget, men om regeringen avgår så har sverigedemokraterna hotat med att fälla alliansen också. För maktens skull.

Sverigedemokraternas agerande är alltså avgörande. De hotar med att fälla varje regering som inte tar in dem i värmen. Båda blocken måste alltså ta hänsyn till varandra för att demokratin ska fungera.

Nu är jag överraskad över att Göran Hägglund kunde skapa en del ordning i oredan som påminner mer om härskarprinciperna osynliggörande och dubbelbestraffning.

Alliansen har därmed lyckats med att fördröja den rödgröna politiken. Diktera villkoren. Förordningarna i regeringen ger en viss tröst på klimatområdet, men hitintills står arbetsmarknadsåtgärderna still. Ingen höjd A-kassa, inga förbättrade villkor för SGI. Pensionerna förblir orörda. I “Viktigare lagar och förordningar inför årsskiftet 2014/2015” tappar jag hakan när jag läser detta:

Screen Shot 2014-12-29 at 2.02.41 PM

Anledningen till att tilltron till Arbetsförmedlingen sjunkit beror ju på urholkningen av försäkringssystemet, och att människor som kommer dit redan känner sig i en ekonomiskt utsatt situation och kanske inte har orken att visa upp sig. Deras inkomster är så små att de tappat självförtroendet. Ska de uteslutas också?

De som förlorar mest på hämndgirigheten på riksdagsnivå är svenska folket som valde en rödgrön regering framför ett trött och sorgset moderat parti som valt att styra Alliansen i diket.

Visst, det går att se att glaset är halvfullt också. Men, vad jag kan utläsa av arbetsmarknadspolitiken idag är att den helt avstannat. Det är en besvikelse. Visst, jag vet att inom vissa inom alliansen tycker att att politisk kaos och hämndlystenheten ska styra Sverige, men de har ju helt tappat kontakten med verkligheten.

Advertisements