De smås inspiration i de storas sällskap

Då var det dags igen att skriva en söndagskrönika i bloggen. Min artikel kan delas i två infekterade och känsliga ämnen: Nato och förintelsen. Båda kräver överskådlighet i framtiden och precision i nutiden.

Nu är Sverige ett litet land. Det finns gott om oftast anonyma och ansiktslösa åsikter som spretar åt olika håll, men när maktens dörrar öppnar sig så blir det en flaskhals av getingmått. Åsikterna blir slätstrukna och smått intetsägande.


Natofrågan lockar till eftertanke. Både Norge och Danmark är med i Nato. Då av historiska skäl då båda blev attackerade av Tyskland. Det säger sig självt att de söker och vill ha Nato som balanserar den militära makten när Frankrike, Tyskland, Storbritannien och Italien tröttnat på varandra.

Idag finna EU som balanserar de europeiska jättarna. Tänk Tyskland som förhandlade bort Finland till Ryssland i andra världskriget. Hotet kom aldrig från Ryssland utan från tysk revanschlusta, mindervärde och högmodig kohandel. EU är just den europeiska garanten till fred.

Nato är den europeiska klubben för den amerikanskt ledda styrkan. Redan där håller amerikanarna européerna under armarna från sig själva. En form av europeisk självdestruktivitet som ur ett historisk perspektiv får CIA-rapporten om tortyr efter 11 september att väga lätt.

Det Sverige har gemensamt med Finland är att vi kan bli en bricka i spelet med de stora länderna. För finsk del var andra världskriget en mörk historia som fortfarande lägger grunden för stoltheten i ett eget försvar.

När Finland stod upp mot ryska invasioner under andra världskriget blev både Winston Churchill och Adolf Hitler positivt överraskade. Då för att lilla Finland kunde bromsa stora Ryssland. Det inspirerade Storbritannien att försvara sig mot Tyskland och Tyskland i sin tur smidde planer av stora mått.

Ur säkerhetssynpunkt är Nato bästa sällskapet för att balansera europeiska militära krafter mot varandra. Storbritannien vill exempelvis inte tillhöra EU, vilket säger en del om temperaturen mellan länderna.

Ett svenskt medlemskap i Nato skulle med all sannolikhet reta Ryssland. Banden mellan Ryssland och Finland är känsliga. Även om Putin flyger med bombplanen så innebär det ingenting – relationerna är fortsatt goda.

Storbritannien motsätter sig och tycker att det stör inrikesflyget. När bombplanen stör finska och svenska luftrum försäkrar sig president Putin om att allt är lika gott som förr.

Här försöker EU att begränsa Rysslands ekonomiska makt. Det var så oroligheterna började i Ukraina. EU ger igen.

Hur som helst, oroligheter inom EU är farligare. På så vis fyller Nato sitt syfte. Ryssland kommer inte ändra på sitt summariska beteende mot oss om vi gick med i Nato och helt plötsligt kunde vara med i kärnvapenklubben.

Istället skulle vårt Natomedlemskap förändra Norden och Skandinavien till amerikanskt. Ungefär som att vi inte klarade av något själva. Från finsk sida finns inte samma känsla av underlägsenhet bara för att man är ett litet land.

Det har sina fördelar att behålla och bevara självständigheten – och söka samarbeten som ökar möjligheterna till fred och säkerhet.

För Europas del gäller det att minnas förintelsen och antisemitism. När globaliseringen för Mellanöstern närmare har vi ett ansvar att påminna araberna om vart antisemitismen fört oss och vad som händer när den västerländska staten förvandlas till en mordmaskin som IS. Även om IS knappt går att jämföra med våra historiska grymheter.

Advertisements