Vad ska vi göra åt terrorismen?

Attentatet i Köpenhamn väcker frågor kring vår säkerhetsanalys. Är vi naiva som tror att den våldsideologi som förkunnas i tusenåriga skrifter inte har någon betydelse idag?

Uppenbart tilltalade den Omar Abdel Hamid-El Hussein som vid sidan av sin småkriminella bakgrund använde sitt liv för att låta martyrskapet i extremismen bli en styrkedemonstration gentemot västerländska värderingar mot religiös kritik och judarnas frihet i vårt samhälle.


Det vänder sig i magen när jag tänker på de poliser och vakter som blivit dödade och skadade. De blev måltavlor för våldsideologin med religiös resonans till Islam.

Det måste ha varit en fruktansvärd dag på säkerhetsjobbet som får civilsamhällets väntan vid kassorna att likna en andningspaus. För, det här skulle aldrig få hända. Vi vet att det var väntat, men tröttheten är stor och när varningen om “vargen kommer” för tusende gången så stämde varken prickskjutandet eller storleken på skyddsvästarna.

Nu provocerar Lars Vilks muslimska extremister lika mycket som Charlie Hebdo. Med några betydelselösa fåniga streck förmår han reta själva kärnan i den religiösa övertygelsen att det leder till en dödslust som överstiger mänskliga ramar och förstånd.

Det var igår Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt använde ordet “maktlös”. Samma resonemang har används i dagens diskussioner på P1, där höjdpunkten var Göran Greiders friska fläkt. Mer fritidsgårdar, 500 sådana, eller social upprustning.

Ja, Greider inspirerade mig att skriva lite idag.

Hur ska vi lösa den spända situation som finns i samhället idag? Mindre båtflyktingar från andra sidan Medelhavet? Förbjuda karaktärsteckningar som vanvördar religiösa förebilder? Införa lagar mot blasfemi, likt Saudi-Arabien? Minutiös bevakning och avlyssning av alla män med ett utseende från Mellanöstern?

Ärligt talat vet jag inte. Jag tror inte det finns en lösning – vilket innebär att det blir ett säkerhetsproblem.

Men jag skulle ljuga om jag inte kände till goda exempel.

Nu gillar jag Sierra Leone. Inte för att de drabbades av ebola, utan för att de lyckats med att införa religionsfrihet mellan olika religiösa läger. När landet drabbades som värst utlyste presidenten Ernest Bai Koroma till nationell bön och fasta i en vecka i både kyrkor och moskéer.

Här har vi något att lära om konflikthantering i praktiken. Kan vårt sekulära samhälle sätta krokben för oss själva? Vill pressa in människor i ramar som vi socialt konstruerat? Vad händer när vi sätter krokben på oss själva och tror envetet på våra sociala konstruktioner?

När de faller ur dessa ramar förstår vi inte mycket. Men, vi kan nog gott damma av våra invanda konstruktioner för att skapa en bättre integration – och ekonomisk välstånd – för vårt samhälle och varje människa.

Advertisements