Varför är KU-anmälningar så populära?

Frågan är berättigad då DN:s ledare är så frustrerad på låg cynisk skämtsam nivå att ordleken slår en knut i hörlurarna:”Det enda som nu återstår är att KU-anmäla missbruket av KU-anmälningar.”

En sak är säker. Tålamodet har prövats både hos regeringens samtliga samarbetspartner och frågan har frätt igenom hos Alliansen efter ledarbytet hos KD. SD har deklarerat politisk krig i flyktingkrisen.

Aldrig någonsin har frågorna haglat så tätt att det blivit mättnad på frågorna. Ställ inga fler frågor, annars är risken för att svaren leder till fler frågor och risken för rundgång är överhängande.

Ja, lusten till själva politiken har gått på sparlåga så pass att den blivit övertagen av en annan verklighet. Statsministern Stefan Löfvens ledarstil är ifrågasatt, men vad har han för sätt? Samarbete och förhandling är svaret. Själva kärnan i politiken som sker i den tysta överenskommelsen där parterna är nöjda.

KU-anmälningarna handlar om just detta. Att vara införstådd i den tysta överenskommelsen där alla parter är nöjda. Men politik handlar väl inte bara om samarbete och förhandlingar i tysthet?

Nej, är självklart svaret. En del av den gör det. Men om mer än en del gör det? Ja, då är det så.

Och. Vad händer med dem som inte är med i själva förhandlingsögonblicket?

Resonemanget går till en mental återvändsgränd.

Själv tror jag det handlar om att i stora och starka samhällsförändringar så prövas värderingar – i tysthet. Politiken blir resultatet av samarbete och förhandlingar. Politiken sluter sig inåt och söker svar. Därför KU. Resultatet i politiken får tala för sig självt.

Politik blir därför facit istället för debatt. Kravet på att orden måste bli hållbara i sig – annars duger det inte. Tidigare under Alliansens dagar så lyssnades det på alla, men alla fick inte vad de ville ha. Under rödgröna regeringen får alla en liten del av vad de vill ha, men hur bra är lyhördheten?

Men tänk om jag inte vill ha något? Tänk om jag vill ge något som jag tror bidrar till det bättre i samhället?

DN:s ledare får slutordet: “Vi är ett land rikt på debattsidor, sociala medier och torg. Använd dem, politiker. Dela med er av era åsikter, opponera mot andras. Men gör inte det utskott som har till roll att säkerställa att regeringen inte missbrukar sin makt till ett politiskt slagträ. Det skadar systemets legitimitet – för att inte tala om er.”

LÄTT ATT FÖRSTÅ: KU-anmälningarna är populära för att Sverige är i en kulturell kris, där den nationella självbilden är under stark förändring: Tiggaren som sitter och huttrar utanför köpcentrumet. Syrier som fikar på stan. Kineser som kommer med barnvagnar. Just nu räcker inte facit som svar, så KU blir slagträd för en något som saknas. Färdriktning.

Advertisements