I hemmets vrå biter inte grupptrycket

SÖNDAGSKRÖNIKA. Det är en smått tuff uppgift att börja blogga igen. Vanligtvis brukar språket bli ett verktyg att hålla i schack, men jag tänkte här vara lite mer personlig och därigenom också väcka lite mer uppmärksamhet än att hålla mig innanför en slags verbal hängd där inget kommer ut och inget går ut.

Tyvärr är politiken makt. Det gäller att beklä den med så mycket positivt tänkande som möjligt. Fienderna är så många och konkurrensen är så stor samt att hotbilden är så verklig att det känns inte meningsfullt att skriva glättiga meningar.

Några låtar att lyssna på: Top of the World, Silent House och Easy Silent medan du läser?

Har man i vissa fall nått sitt mål, som jag, och sitter på en grön kvist i samhället, så… Nu blev meningen så lång, och tur så mindes jag html-koden för att bryta av meningarnas längd: <!–more–>.

Ja, det är omöjligt att hitta något nytt varje dag utan att bli påverkad av det jag läser. Ändå fungerar samhället så att mycket av det vi läser är också den värld vi rör oss i. Vi blir vad vi äter, men vi blir inte vad vi läser. Däremot blir de små valen klickade artiklar på nätet som vi läser också del i uppfattningar som bildas och som småningom leder till en värld som vi själva skapat.

Det är också en form av tankens makt. Påverkan som tränger igenom stora skal i samhället som vanligtvis brukar slå till dövörat.

När det kommer till påverkan så vill vi bli berörda men vi vill också välja när vi blir det. Samtidigt vill vi vara så alerta att inget hot påverkar oss till den graden att vi blir en del av problemen istället för att vara lösningen. Eller, jag menar, komma ner på samma låga nivå som den andre.

Att nästa president heter Donald Trump är ingen nyhet. Han har varit en omtyckt person i USA och Kanada länge. Men inte i Sverige – värt att notera. Att han som inte behöver göra något på ålderns höst mer än att ägna tid åt bekvämlighet och finslipa ritualer i sina företag tar an sig ett hästjobb som världens mest bevakade och sysselsatta person är för mig en gåta. Han måste tänkta att “jag klarar mer än vad jag tror” ibland.

Donald Trump har 265 miljoner sökningar på Google medan Barack Obama har 178 miljoner. Det är nog ytligaste kvittot på vikten av att vara sedd. Men i ett land som Sverige så är så många miljoner träffar på en person en belastning.

“Vad har du gjort”, frågade en bekant mig när han fick veta att mitt namn hade en bit över en miljon träffar. Så, jag bantade helt enkelt ned det genom att plocka bort 3000 artiklar som skramlar omkring på nätet.

Det ligger i vår kultur att statsministern inte får vara statsminister utan måste rådfråga regeringen innan han fattar beslut med liknande personer i samma befattning som han själv. Att vi är ensamma med att statsministern inte får vara statsminister är vi unika om i världen.

Värdenihilismen är en mycket viktig del av det offentliga rummet. Det säkraste är att vara tyst. Det är bara googla på journalistens namn så är de tystare än tyst.

Men, tänk att leva ett liv och tycka och sedan ändra sig och tycka igen. Det måste väl finnas något egenvärde i det? Kanske ska vårt tyckande inte straffas så strängt, utan istället ska vi tänka att vid fyrtiofjärde gången så tycker jag si för att vid fyrtiofemte gången tycka så.

Nu är liberalerna  duktiga på att smygpåpeka kulturella problem när socialdemokraterna styr, men när det kommer till de åtta åren då Alliansen styrde var det endast ekonomi som upptog sinnet. Kulturen var att “alla får vara med”. Underförstått “att köpa aktier”.

Fasiken vad aktiemarknaden har rasat den sista tiden. Fonder och aktier har dykt, utan någon särskild anledning. Både den långsiktiga och kortsiktiga riskfulla (6/7) sparandet har gick upp i rök.

Så det blir klart diskussioner om hur fattiga pensionärerna är när de förlorat senaste två årens vinster.

Kanske den friskaste artikeln i dagens skörd är diskussionen om vår komplicerade relation till alkohol. Själva grupptrycket eller gruppsuggestionen att dricka socialt. Jag har också fallit för den, även om jag velat bära den vita fanan högst av alla. Men, jag har betalat priset för att inte dricka, och det kostade socialt.

Så där tror jag ingen regeringen riktigt kan bita i eller någon spinndoktor. Frågan kokar ner till den där ärliga rösten inom en. Jag tror det är viktigt att säga till andra att “nu har jag en vit period i mitt liv, och jag vet inte hur länge, men jag vill gärna vara med er, men inte dricka, om det är okej”.

Kim Lantz skriver: “Alkohol ska inte vara ett tvång så fort vi vill socialisera oss. Ansvaret hänger på er, arbetsgivare, festsamordnade och producenter. Kom igen, ett glas vatten kan väl inte skada?”

Det är bara åka till Almedalen. Ett event med alkohol har betydligt fler besökare än ett utan. Men, för bloggare är det viktigt med nykterhet, så jag har fått frikort flera gånger. Utom de gånger jag hamnat innanför maktens korridorer. Då är frikortet bortkastat. Normen är fastställd.

Som sagt. Värdenihilismen. I det offentliga rummet.

Det någon politiker kommer på är att “vi borde diskutera våra värderingar”, som ett förslag på att komma åt problemet. Men, det blir snabbt bortglömt, efter att verkligheten gjort sig påmind. Den var för svår. Att trösta den oron finns bara ett sätt. Grupptrycket.

Men vi vet att trösta ett barn så lyfter man upp det när det sträcker upp armarna, men när en vuxen gör det så räcker vi flaskan.

Men vi vet att i hemmets trygga vrå biter inget grupptryck. Det är dessutom skadligt för barn. Länge. Ett vitt landskap hemma är en stor trygghet.

Advertisements