Vi har alla ett medborgaransvar

SVT avslöjade häromveckan att Nato arbetar för Sverige, men att samarbetet är lite mer komplicerat än om Sverige hade varit fullvärdig medlem i Nato. För försvars- och säkerhetsintresserade är informationen knappats ny, men det nya i det här är att SVT fick besöka övervakningsplanet och att Nato bekräftar öppet att de samarbetar med Sverige. 

Betyder det att spänningarna i relationen till Ryssland har minskat? Eller har vi fortfarande Ryssland som undantag i allt vad vi tänker och gör?

Det som slog mig när jag började intresserade mig för försvars- och säkerhetspolitik är hur intensivt underrättelsearbetet är från Ryssland i Sverige. Närvaron av militär bevakning är påtaglig och det tog mig inte många månader att förstå att de  som mest blir trakasserade är de som arbetar inom området.

Själv har jag tidigare i min blogg intresserat mig för utrikespolitik och det har varit mer en historisk exposé in i säkerhetskällor som på olika sätt behöver få tillåtelse att nå offentlighetens ljus. Men att få insyn i det dagliga underrättelsearbetets villkor var för mig en total ögonöppnare.

Visserligen hade jag tidigare träffat regeringsanställda som arbetat på försvarsdepartementet som fått betala ett högt pris för sitt personskydd. Det hade kostat äktenskap och familj och arbetet tog upp i princip all plats. Det här hade naturligtvis mer att göra med försvarsministerns arbetstempo än allmän säkerhetspolitik, men det belyste just intensiteten karaktär i själva uppdraget.

Så långt en utomståendes betraktelser.

Nu när kriget mot IS går in i ett nytt kapitel så har globaliseringen fått ökat utrymme igen efter några korta år av postsovjetisk patriotism. Nu kastas underrättelsebyråerna in i ett tätare globalt samarbete. Sverige har tagit emot många flyktingar och dagligen kommer det rapporter från incidenter från mottagarplatserna. De är naturligtvis negativa på så vis att de påverkar opinionen.

Men vi kan inte bortse från att IS har begått terrordåd i både Bryssel och Paris. Just att de slår till emot EU:s kärna gör väldigt ont. Hatet och avskyn till terrorn växer.

På marken i Syrien arbetar numera USA och Ryssland sida vid sida. Ryssland har sin vänskapliga relation till Syrien medan USA har Irak som sin favorit. Även om åren av kriget mot terrorismen var blodiga finns det intressen värda att bevara i de krigshärjade länder som varit föremål för intervention.

Själv skulle jag vilja pröva ordet kulturellt krig mellan öst och väst. Fast inte längre utifrån ett postsovjetisk perspektiv utan mer av ett nytt globaliserat synsätt. För arbetet med mottagandet av flyktingar från Syrien kräver det lilla extra av oss alla i samhället. Jag skulle vilja gå så långt som till att vi alla har ett medborgaransvar i de här olika brytpunkterna.

Kanske är det finaste jag påverkats av den pensionerade barnskötaren som lägger ner stora delar av sin tid på att uppfostra en ung kille från Afghanistan. Eller de kontakter som knyts på olika mötesplatser där två olika kulturer möts på olika plan.

Förtroendet till myndigheter är inte alltid självklart. Men för barnen är Sverige mångt och mycket ett paradis – även om det finns saker och ting att förbättra. Det finns gott om vuxna som bryr sig och vill ta personliga ansvar. Det är i kommunikationen mellan förälder och barn jag tror vi uppfostrar barnens uppfattning av samhället, livsvärlden och systemvärlden för att låna filosofen Jürgen Habermas begreppsvärld.

Kanske är det därför jag aktar mig för att bli för politisk insnöad. Det är när vi förlorar kontakten med barnen som vi förlorar kontakten med framtiden och verkligheten. För det arbetet finns inga ursäkter hur vi formar en positiv och bärande syn på samhället och myndigheterna.

Det ska aldrig vara så att ett arbete innebär ett fängelse som utesluter barnen. Det är här jag tror de finaste platserna kan vara de värsta exemplen. Där får vi akta oss för att vårt engagemang för ett bättre samhälle inte utesluter dem som ska bära samhällsansvaret  efter oss.

För det är vi ansvariga.

Det demokratiska öppna engagemanget tror jag också är värt att förvalta inför framtiden. Att få vara med och bygga framtiden på det här sättet tror jag världen blir en bättre plats att leva i än när jag föddes.

 

 

 

Advertisements