En anknytning Sverige bör leverera 

Idag kom SCB med den stora partisympatiundersökning, som infaller i slutet av maj och november varje år. Med tanke på att migrations- och integrationsfrågan stått högst upp i prioriteringslistan i likhet med miljöpartiets inre kris och språkrörsbyte tycker jag socialdemokraterna med statsminister Stefan Löfven i spetsen kan vara nöjd. Mindre nöjda kan miljöpartiet vara.

Det blir också mer påtagligt i sociala medier med integrationsfrågan. På kommunal nivå har det uppstått nygamla skolor med språkinlärning och allmänkunskap. Bostadsbristen är påtaglig i de större orterna och kända småkommunerna medan de kommuner som minskat på grund av utbaniseringsprocessen har fått ett ökat tillskott.
Nu räknas inte de som är med i en asylprocess in i befolkningsökningen, men i kommunens prognoser blir de tydliga i inflyttningskategorin.  

2015 fanns det närmare 986 000 elever i skolan. I SCB:s prognos för 2019 uppskattas elevantalet öka till 1 099 000, vilket är en ökning med 12 procent i elevunderlag.

2015 fanns också 116 000 barn i förskolan. SCB beräknar till 2019 att antalet barn inskriva i förskoleklass ökar till 121 000. En ökning med 4,1 procent.

I Migrationsverkets aprilprognos uppskattar asylsökande för 2016 ligga mellan 100 000 till 40 000. Den siffran har reviderats tidigare i år, men trenden är att de hårdare asylreglerna har satts i bruk.

Bostadsfrågan är aktuell mer än någonsin. Bostadsrätterna minskar vilket leder till ökat tryck på andrahandshyror i de större städerna. 

Sällan har Sverige stått inför globala utmaningar som dessa. Vår integrationsprocess har inte fungerat sedan kriget i Balkan. 

Förorterna blir grogrund för rekrytering till IS. 
I Sverige finns det invånare från krigshärjade platser som Afghanistan, Irak, Somalia och Syrien. De som flyr krig och misär förväntar sig också inte bara fysisk frälsning från vårt samhälle, vilket de får när dagarna inte fylls med vardagsarbete i hemmet. 

Här finns det behov av en nationell strategi som löser upp en del av den osäkerheten som finns hos oss svenskar, där vi tar ansvar för det mentala demokratiska tänkandet.

Risken när ingen tar ett nationellt strategiskt och kulturellt ansvar är att svenska medborgare upplever att staten experimenterar för mycket med deras liv. Rädslan blir för påtaglig i det vardagliga. Det vet inte hur de ska tänka och agerar i affekt.

Den nuvarande modellen utgår från språk framför arbete, vilket leder till att de vuxna sällan eller aldrig kommer i arbete. Det i sin tur leder till att de utvecklar en egen kultur, som vi själva saknar kontroll över. Det skapar rädsla.
Nu en motpol.

Exempelvis anser sig judisk ortodoxa som levt i New York ha mer att säga till om än nationen Israel i statliga ärenden. ”We don’t need a Bibi-sitter”. Då efter att premiärminister Benjamin Nethanyahu varnat om Irans kärnvapenambitioner. I det här sammanhanget har president Obama lyckats med att få med sig de ortodoxa judarna i den vänskapliga relationen med Iran.

Så visst finns det oheliga överenskommelser. 

Det är en politisk strategi som idag saknas för de volymer av asylsökande som kommer till Sverige. 

Att gå över till arbete först och främst är viktigast. Språket kommer i andra hand.
Jag tycker mig uppleva att regeringen förstår vikten av att prioritera arbete framför språk, men som av olika anledningar inte slagit i blom. Risken med att vi sätter språkkunskaperna först är att barnen får styra samhället, vilket leder till att barnen får prata för föräldrarna. Med arbete i centrum integreras även föräldrarna och får en nyvunnen egenmakt/auktoritet.

När språket kommer i första hand så förlorar vi kontrollen över föräldrarna vilket ett arbete nästan helt kan underlätta. Färre rekryter till IS har arbete. De som arbetar kastar inte bort den frälsning som samhället har gett dem. Även om arbetet är enkelt, därmed inte sagt utan kollektivavtal, så känner de vuxna sig uppskattade. 

Nu till ett konkret exempel.

Washington Post kunde som enda tidning publicera en intervju med en moster till Nordkoreas Kim Jong Un som bott i New York sedan 1998. Ko Yong Su säger:

“My friends here tell me I’m so lucky, that I have everything.” (—) “My kids went to great schools and they’re successful, and I have my husband, who can fix anything. There’s nothing we can envy.”

Det är denna sortens frälsning Sverige bör leverera.

Just nu svämmar vi över av en misslyckad anknytning till invandringen. 

Källa: Proposition 2015/16:184

Annonser