De starkas linje

KRÖNIKA. Det händer mycket inom politiksfären efter att Miljöpartiet satte sig i regeringen. Hur skulle det gå med det extremt radikala partiet inom grönmedvetna frågor? Hur ska det gå till när lojaliteten till älsklingsfrågor ska offras på regeringsaltaret för nationens bästa som står i skarp kontrast mot partiets bästa?

Få partier har med galans klarat av balansgången. Alliansen lyckades under åtta år med uppgiften. Anders Borg lyckades under de fyra första åren rida ut en global finanskris och till och med lyfta de baltiska länderna, rädda Islands anseende men likt andra europeiska korståg satte Ryssland ner foten. Då efter att Ukraina skulle bli Sveriges nya förbundsförvant med Carl Bildt i spetsen.

Ja, vi minns vad som hände med drömmarna om demokrati?

Ryssland satte inte bara krokben. De annekterade Krimhalvön och i ett kolonialt penndrag som någonstans upphörde efter att Sovjetunionen föll. Den näst största militära makten i världen började dessutom trakassera grannarna med militära övningar nära gränsen och bryta diplomatiska relationer och införa KGB-relationer med européerna.

Här blev nationens bästa en dyr erfarenhet för miljöpartiet. En del av att sitta i regeringen är att få igenom sin budget. En del är att klara av uppgiften, representationen och symbolpolitiken som styrs av dyra uppoffringar och lojaliteter. 

Här snurrade med analytikerhjärna rejält. Jag dömer ju inte i min blogg och riktar inte kritik. Snarare så vill jag fokusera på hur och väcka en tanke om hur regeringsarbetet konstitueras. 

Peter Eriksson som bostadsminister var ett gott val. Erfarenhet av kompromisser togs in i regeringssamarbetet. I Löfvens samarbetsregering som nu börjar visa på styrkan i hans förhandslingskunskap har knappast varit en lättförstådd resa. Inte ens för de som står närmast.

Men socialdemokraterna får numera stöd av Alliansen i många viktiga frågor, vilket också fungerar som ett demokratiskt skydd till vår författning. Tidigare var miljöpartiet nära Alliansen i den rollen. En uppskattad samarbetspartner.

Nu sitter de i regeringen. Själva hjärtat i den verkställande delen av politiken. Därför får det inte gå fel.

Om Ryssland trakasserar Sverige och EU håller på att slitas sönder av flyktingfrågan, så är steg närmare USA desto viktiga både militärt och ekonomiskt. Det är i det här ljuset som TTIP-avtalet ska betraktas. Vad Ryssland säger och gör rimmar mindre och mindre bra. Att Europa söker sig närmare USA är i det demokratiska ljuset bra.

Men för att våra svenska värderingar ska stå starka i framtiden behöver förändringarna vara positiva och inte negativa för fackföreningarna som inte har lika stark ställning i USA som Sverige. I USA premieras arbetsgivarens linje. De starkas linje.

Tyvärr tar företagen i Europa inte lika stort socialt ansvar som amerikanska. Ansvaret här är traditionellt uppdelat i socialt ansvar och vinstdrivande. Fackföreningarna i Sverige står för det sociala ansvaret. Företagen för lönsamheten osv.

Nu håller den uppdelningen på att försvinna, vilket inte betyder att det sociala ansvaret försvinner. Snarare flyttar den, högre upp, i sidled eller lägre ner, även om vissa vill helt begrava frågan. Oberoende av vad vi tycker så upphör aldrig det sociala ansvaret för förlorarna i vårt samhälle. Här är Sverige förloraren i kampen mot Ryssland, naturen är förloraren i kampen mot miljöpåverkan och arbetarna mot de multinationella företagen. 

När yttre miljön förändras betyder det inte att frågan om engagemanget eller det sociala ansvaret slutar att upphöra i hjärtefrågan. Det gäller inte minst miljöpartiet i regeringsställning, eller fackföreningarna i dess intressekonflikt med regeringen angående TTIP-avtalet. I USA är det kyrkorna som tar det ansvaret, vilket säger något om vart frågan har flyttat. 

Dags att ta en paus.

Annonser