Det finns priser för berömmelse

ANALYS. Miljöpartiet noterar nu sin bottenmätning enligt Inizio. Det är inget konstigt i det. Chockerande, ja, men berömmelsen att sitta i regeringen bakom alla spakar skapar stup av hissnande mått. 

Under Alliansens tid var Miljöpartiet en mycket uppskattad samarbetspartner. Blockpolitiken var redan då i likhet med Allmännyttan under diskussion. Vad är egentligen nyttan?

Demokratiska värderingar om människans värde kommer först nu hos socialdemokraterna – och moderaterna vågar inte upprepa 1990-talets misstag att samarbeta med främlingsfientliga partier. Slutsatsen är att de stora frågorna får lösas gemensamt och så får positioner och arvoden komma i andra hand.

Men Miljöpartiets kräftgång är något nytt. Hur länge kommer väljarna straffa dem? Här har de uppenbart förlorat en rond i regeringsduglighet samt att de förlorat i radikalitet inför sina egna plus Sverigedemokraterna har vunnit striden i flyktingfrågan.

Jimmy Åkesson fortsätter också vinna politiska debatter med sin klara övertygelse om att invandringen skenar både numerärt i antal och pris. Välfärdssamhället ställs mot sin spets. 

Tidigare har ekonomer kunnat svara på viktiga samhällsfrågor, men nu har de decimerats till varma förespråkare för lågprisländer och en aktiemarknad som belönar Ericsson ena dagen för att göra av med 25 000 jobb och samma dag bli föremål för finansinspektionen (Security and Exchange Commission och Department of Justice) i USA som undersöker om de begått brott.

Ja, jobbet tryter men pengarna flödar. Det rör sig mer än någonsin pengar, medan i jobben råder begravningsstäming. Låglönearbeten finns men de bär längre inte upp medborgare som tvingas leva på bostadstillägg och sjukskriva sig för att leva upp till välfärdsdrömmen. 

Klyftorna mellan de som tjänar mer än 400 000 kronor per år och de som ligger mellan 40 000 och 70 000 kronor ökar. Även gruppen som lever med skulder är hög, vilket ökar polariseringen i samhället. Så ser samhällsbilden ut i Nyköping där jag bor, vilket bekräftas av en ESO-rapport som drar slutsatsen att de med medelhög inkomst saknas ”i digitaliseringsekonomin”. Så gäller även här där jag bor. 

De här klyftorna är ett allvarligt samhällsproblem som hotar sätta demokratin ur spel. EU:s roll att vara en företagsförening för avdragssmarta medborgare bidrar till att klyftorna ökar och demokratin kan sättas ur spel i Europa. 

Klyftor skapar extremism. Demokrati minskar klyftorna. Kapitalet är inte till för en tredjedel av samhället, vilket det ekonomiska galna decenniet har lett oss in i. Något som ekonomerna nu sakta börjar inse.

Vad hände med servicesamhället som skulle ersätta industrialiseringen? Egentligen handlar det om att praktisera solidaritet och låta det vara en ledstjärna i vad som definierar pengar. Här har amerikanarna bättre samhällsgemenskap än vi européer trots att vi på pappret är bäst. Sådant gick att dölja tidigare, men i vårt globaliserade tidevarv så vet vi att vi gör fel här hemma i vårt avlägsna geografiska plats i Norden. Därav tystnaden.

Den socialdemokratiska regeringen saknar idag makten att förändra på riktigt. Så säger flera som lämnat. Det som Alliansen gjorde var att skapa incitament, men skapade istället ökade klyftor och extremism vid sidan av att medelklassen splittrades i två oförenliga sidor. Att hitta tillbaka till en fungerande svensk modell är därför långt ifrån klar. 

Vad som saknas idag är politiker som sträcker sig över klyftorna och försöker överbrygga dem med råg i ryggen. Istället blir de medlöpare till det ekonomiska digitala rallyt som skiljer de avdragssmarta från de osmarta, de högavlönade från de lågavlönade. 

Det är i ett sådant här klimat diskussioner om medborgarlön kommer upp. Men faktum är att det politiska ansvaret är att skapa jobb i samhället. Inte att bli en egoistisk nationalekonom som bidrar till ökade klyftor i samhället. 

Hur många jobb har du skapat? Vad för nya yrkesroller har du skapat? Hur har behoven kunnat finanseras? 

När kvinnorna skulle ut i arbetslivet var det att ersätta hemarbetet med vård och omsorg. Det var för nästan 60-70 år sedan. Ändå verkar samhället i Sverige ha fastnat i den utvecklingen. 

Europas envishet att inte lösa samhällsproblemen kommer förr eller senare att straffa sig. Det är den krisen som uppenbarar sig när Storbritannien väljer väg.

För mycket folk var problemet under första världskriget. Under andra var det arbetslösheten, som löstes genom plundring och blodspillan. Så särskilt kreativa har de europeiska politikerna inte varit. Det är nog därför britterna blickar inåt och tror på en egen lösning. Betraktar de som tror på EU som förrädare. 

Extremism är det politiska priset för det digitalekonomiskt galna decenniet.

Vad Europa saknar är en gemensam samhällsmodell att formulera. 

Annonser