Varför kastar ungdomar sten i förorten? 

Hur ska vi förstå ungdomar som kastar sten och eldflaskor på brandkår, ambulans och polis? Först och främst är helt värdelöst och ett fullständigt oacceptabelt ur moralisk synvinkel. Att ungdomar gräver upp stenar från gatan borde först och främst leda till en förlängd tanke av barnsäkerhet. 

Ungefär som föräldrar inte lämnar något otillbörligt hemma som lockar till dumheter hos ovetande småbarn så ska barnsäkerheten sträcka sig till samhället också. När ungdomar som kommer från muslimska länder känner vrede mot samhället så är den vreden ofta konnotativ. 

Den riktar sig på synliga företrädare för samhället med uniform. Även prästen i Frankrike som blev mördad av IS senaste variant av mördande taktik angrep en uniformerad företrädare. De angriper också synliga mål som teckningar, vilket gjort Lars Vilks till måltavla. Även uniformererade konduktörer kan bli måltavlor för IS.

Även fotbollsarenan har blivit angripen. Fotbollsspelare är också uniformerade. Även om muslimer – unga arga män – generellt sett gillar fotboll. 

Men så fort det saknas uniform så blir vreden mållös.

Den dennoativa tolkningen handlar om att se meningen med den yttre uniformen. 

Ytterst handlar det om att de tidigare samhällena de lämnat så har uniform varit något som inneburit repressalier för familjen. De saknar helt enkelt dennoativ förmåga att förstå att de bakom uniformen är människor som försöker maximera den gemensamma nyttan i samhället. 

Vari ligger då samhällets bästa möjlighet till påverkan? 

Egentligen handlar det bland annat om att utbilda fler socialarbetare. Då med positiva kunskaper om barnuppfostran för att förtydliga den ouniformerade föräldrarollen. Ett barn känner absolut till när föräldern kommer ner på samma nivå som den i leken.

Uppfostran handlar mångt och mycket om lek. Att ge tid till sitt barn, få kontakt och ge begrepp till ett barn som den förstår meningen bakom symboliken. Den positiva erfarenheten går att utveckla till lekar med polis, ambulans och sjukvårdspersonal/präster/imamer, konduktörer osv. 

Att barn vänder samhället ryggen handlar först och främst om föräldrar vänt sitt ansikte från dem först. 

Att ge föräldrar stöd och hjälp med uppfostran är grundläggande idag, utan att socialtjänsten omplacerar. Det handlar om kunskap. Det är när föräldrar har kunskapen som det går att tala om ansvar. Min upplevelse är att positiv kunskap förändrar föräldrar och barn i önskad inriktning. 
Det borde också bli vår erfarenhet.

Hur ska vi då nå föräldrar från andra kulturer? Ja, det säger sig självt. Den personen har inte ett konnotativt svenskklingande namn med en komplett dennoativ meningsbildning. Möjligtvis en begynnande tolkningsföreträde i en positiv dennoativ meningsmiljö.

Annonser