Från aldrig till inte

En väckande, alarmerande vinjett öppnade Agenda igår med innehållet. “Nya hårda moderaterna. Håller Alliansen eller öppnas en dörr mor Sverigedemokraterna? Vad vill Anna Kinberg Batra?”. “Gängvåld och bilbränder. Vad vill regeringen göra åt segregationen?” Svarar gör samordningsminister Ibrahim Baylan. En bild på en brunnen bil med texten “Ett delat Sverige”. 

Onekligen är segregationen i de forna oupprustade miljonprogramsområdena samtalsämnet. Även om ordet “segregerad” slits i media är Sveriges bostadspolitik integrerad. Det är renoveringen av miljonprogramsområdena som öppnar upp för hyreshöjningar vilket i slutändan leder till att hyresgästerna inte har råd att bo kvar utan extra hjälp från välfärdens ekonomiska skyddsnät. 

Den metod som professor i statsvetenskap Henrik Ekengren presenterar mellan V och H samt GAL och TAN visar hur moderaterna sakta lämnar förra positionen med dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt.

När Agendas Anna Hedenmo frågar ut moderata partiledaren Anna Kinberg Batra så tar hon aldrig ordet “aldrig” i munnen när hon avsvärjer sig samarbete med Sverigedemokraterna i ett framtida scenario om regeringskifte 2018. Rörelsen under strecket närmare TAN är ett faktum.

Oavsett metod är moderaternas positionering värd att notera. Från ordet “inte” till “aldrig”.

Då blir människor i utanförskap några som ska straffas. Särskilt föräldrar, mammor, till många barn. Den naturliga, starka och kulturellt betingade samhörigheten mellan “våra” och “deras” barn finns inte. Därför ska de heller inte få ta del av välfärden. Ett ord som moderaterna skiljer de goda från de onda med ordet “bidrag”. Nu är “aldrig” samarbete till “inte samarbete” en värdemässig grundstöt.

Även KD:s Ebba Busch Tor använder liknande tongångar. Det går att läsa hennes artikel med andra ögon som öppnar upp för vår situation.

Judarnas särskilda utsatthet för antisemitism är påtagligt. “Det finns en lång historia av antisemitism – i Europa, i Ryssland, i den Arabiska världen.” “I Sverige har judiska skolor bevakats av tungt beväpnad polis. Besökare till synagogan har av säkerhetsskäl inte kunnat gå rakryggat in genom huvudentrén utan fått ta sidoingången. Flera gånger har jag mött de som tvingats flytta med hela familjen på grund av de.”

Båda partiledarna går alltså in på personliga exempel med familjer. En pekar ut en traditionellt utsatt grupp som vi kunde känna sympatier med förr (starkast efter andra världskriget) men med dagens bilbränder och IS-enklaver som byggs upp i miljonprogramsområdena kan vi också identifiera oss med dem. IS hatar det västerländska systemet och i förlängningen även oss. De hatar även judarna.

Vivalla är DN:s senaste exempel på hur IS vill sprida skräck.

I Vivalla erbjuds nytillkomna en bostad på vår integrerade bostadsmarknad. En bostad de skulle ha små möjligheter att köpa under sin livstid. De får också inkomster genom välfärden samt tillgång till fri sjukvård och tandvård till barnen samt skolgång.

En titt på deras politiska åskådning syns på val.se. I Vivalla Norra röstade 58,8 procent på S. Vivalla västra 57,24. Vivalla östra 59,4.

I Almby östra i Örebro röstade 32,68 procent på moderaterna. Det är ett område som “till största delen består av villor”.

Segregation borde översättas i begränsad kulturell upplevelsesfär och bristande närvaro av svenskar i ett bostadsområde istället. Det har goda män och SFI som nu expanderar fått bli vår kulturs representanter. Vi får inte underskatta behovet av samhörighet. Det behovet bör balanseras mot en ökad anpassning till en svensk livsstil, som är vårt behov som förkläds i kravlistor som leder till arbete.

Bilbränderna kan också utläsas som krav från muslimska ungdomar. De vill aktivera sig. Få något meningsfullt att göra. Få vara delaktiga i samhället – om inte här så i drömmen om ett kalifat.

Hur kommer det sig att vi kan ge bostäder, inkomster från välfärden och fri sjukvård och skola men inte ett jobb? Hur upplever de som får i princip allt, men när det kommer till den egna prestationen och dugligheten så får de möta ett stopp: “Hit men inte längre.”

Hur kan vi vara så grönslöst generösa med bostäder, skola, sjukvård och välfärd, men vara så otroligt petiga när det kommer till att ta tillvara på andra människors kompetenser?

Varför kritiserar vi andra länder som tar tillvara på flyktingarnas förmåga att bidra till samhället i stort?

Är det inte så att de som verkligen är segregerade är egentligen vi. Det är egentligen vi som känner oss odugliga och oförmögna att ta tillvara på människors starka sidor som bygger upp samhället. Att det är vår inneboende osäkerhet som för oss in i en dimma som vi instinktivt känner är fel men som vi inte gör något åt.

Vi vet inte hur vi ska tolerera andra människor. Än mindre oss själva och ännu mindre den som nyss kommit hit.

Av någon anledning biter ingenting mot denna svartsyn. För socialdemokraternas del har de säkrat upp röster, men det finns mycket kvar att göra.

Att skapa meningsfulla arbeten och sysselsättningar är därför en viktig uppgift. Vid låga löner skiljer sig inget mot välfärdens inkomster, vilket gör ett låginkomstarbete mindre meningsfullt att utföra. Det är därför Anna Kinberg Batra vill skära i välfärden.

Lönen från ett arbete ska räcka till både barn, bil och en resa om året. Även att hjälpa andra. Arbetet ska vara en rätt i likhet med en bostad.

Nu till lite nonsens om det tillåts: Egentligen borde det heta arbetsrättsförmedlingen istället för arbetsfelsförnedringen. Självklart förordar jag inget namnbyte.

Advertisements