Är ryggdunkarnas tid över?

Lisa Röstlund med Aftonbladet i ryggen och A.F. med pseudonymen Egor Putilov som driver visselblåsarbloggen putilov.org har hamnat i klinch med varandra. Flera moraliska frågor kommer upp. (Den första är att jag anonymiserar Putilov eftersom han redan är uthängd och söker upprättelse, så slipper jag också bli medanmäld då A.F. lovar att anmäla Aftonblader för förtal).

Anledningen till att journalisterna träter är att A.F. numera arbetar som pressekreterare åt SD:s riksdagskansli. Arbetet består i att skriva artiklar åt riksdagskandidater i deras namn. Något A.F. gjort är att skyddat sin identitet eftersom han är gammal krigskorrespondent i Ryssland och Syrien plus att han jobbat som handläggare på Migrationsverket.

Ja, journalister till skillnad mot analytiker är nog mer medvetna om vad som får verkligheten att gunga under fötterna. Själv tycker jag det är stimulerande att förändra samhället sakta och stabilt. Sedan att jag jobbat som politiker så har jag arbetat med något så dynamiskt som kallas makt. 

Vad är makt? Ja, det kan beskrivas som att få människor i rörelse. Vi är rätt så duktiga på att omsluta makten med de finaste övertygelserna, men även duktiga på att avsätta varandra. Svåraste slagen kommer sällan från rörelsen, utan från sidan – som oftast adresserade från högre plan.

Det är vad som kallas för maktkamp. Det handlar i journalisterna fall om verklighetsbeskrivningar. I potten har varit åldersklassificeringen av  ensamkommande flyktingbarn.

Det är tydligen det känsliga ämnet, som Putilov beskriver på sin blogg. Att egentligen vet personalen på Migrationsverket om att barnen är vuxna enligt rutinmässiga bedömningar redan sedan 2005,  men att det finns personal som tvingas spela dumma och uppmuntra vuxna att leka med dockor och leksaksbilar som ligger tillgängliga för att de ska få möjlighet att stanna. Enhetschefen har tyckt synd om handläggarna som medvetet spelar mindre vetande. 

Det är alltså en lek om dumhet som Putilov berättar. Sagor om att kejsaren var naken. Det resulterar i att fler och fler röstar på SD och att partiledaren Jimmy Åkesson kan vinna debatt efter debatt mot Stefan Löfven och andra partiledare som ger sig i kast med ämnet.

Konsekvenserna är fler av visselblåsandet. De politiker som förordar skyddet för de unga vuxna genom falska kriterier gör sig själva en otjänst som nu börjat bli tydlig. Genom att be de unga vuxna att spela dumma för att få stanna kvar är en mild förnedring mellan handläggare och enhetschef samt chefer ovan, i slutändan ledningsgruppen och politisk ledning i regeringen.

Tänk själva. Efter att ha flytt från minfälten eller tagit sig över Medelhavet och någon presentera guld och gröna skogar genom att den unga vuxna hintas att leka med leksaker för barn för att få stanna. Vem spelar inte lite dum också?

Nej, Uppdrag granskning har verkligen missat ämnet i grund.

Hur som helst är det inte läkarens ansvar. Det är handläggaren som har makten att bedöma subjektivt och när det sker utan omdöme så är beteendet uppmuntrat från högsta ort.

Vad var slutsatserna från fallet med struprören

”Utöver bristande kunskap om och respekt för regelverk har en rad faktorer bidragit till händelseutvecklingen. Dit hör grupptänkande, en mycket konkurrensinriktad vårdmiljö, många informella ledare samt komplexa relationer till Karolinska Institutet.

Många av sjukhusets medarbetare har tagit skada av Macchiarinifallet. Detta är en arbetsmiljöfråga som kräver riktade åtgärder från sjukhusets sida.

Macchiarinis transplantationsverksamhet har skadat den kliniska forskningen inte bara vid Karolinska Universitetssjukhuset utan också i Sverige i stort. Flera av våra förbättringsförslag syftar till att återställa förtroendet för den kliniska forskningen.”

Uppenbart är struprörsfallet allvarligt och kostade en handfull liv. 

Men när politiska etablerade partier spelar på föräldrarnas sympatier för barn med falska premisser så tillåts det glidas på sanningen i hanteringen.
Ytterst straffar väljarna högsta politiska ledning. De ändrar sympatier. 

Sedan att handläggarna inte får vara handläggare är ju också konstigt. Ja, det är konstigt att de med en humanistisk akademisk utbildning tvingas spela teater på bekostnad av att andra människors liv står på spel. 
Men även andra statliga myndighetspersoner vet hur det ligger till på Migrationsverket och lägger sin röst på SD i protest mot direktiven i handläggningen. 

Något som borde återvärderas är att handläggarna får vara handläggare. Självständiga sådana. Men när det är själva effekten vi söker av medmänsklighet så är det en form av narcissism som lurar i botten. Vi vill se vår egen godhet i spegeln, som tröstar oss för något som vi inte är när statliga direktiven är snäva.

Lite av samma farsot lider skolan av. Lärarna är många gånger väl medvetna om pedagogikens olika metoder att få barn att växa kunskapsmässigt. Men den kommunala skolan undervisar lika enformigt som förr. Resultatet blir illa, som nytt vin i gamla läglar. Dumheten styr. 

Farsoten sprider sig även till polisen. Medarbetare motarbetar varandra och skriver av brott. Även här styr en snällhet till de som begått brotten än andra kriterier. Även om en polis med hjälp av deduktiva principer lätt kan bevisa brott idag. Ett brott lämnar alltid spår efter sig. 

Nej, forskningen borde även inrikta sig mer på att forma system som uppmuntrar till fungerande kvalitativa kriterier. Att införa LEAN på Migrationsverket var nog ren och skär dumhet. En ursäkt för att tvinga personalen att spela ännu mer dumma. 

Annonser