Inga tvära kasts politik

Vid regeringssammanträdet 20 augusti 2015 bestämde sig Alliansregeringen att utreda för- och nackdelar med ett Nato-medlemskap. Då utan att alliansfriheten utvärderas. 

Det här irriterar naturligtvis utrikesminister Margot Wallström, men moderata motsvarigheten Hans Wallmark betonar att ideologiska skygglappar inte leder till att en konstruktiv faktabaserade debatt. 

Ämnet är mer komplicerat än så. Under Alliansens första tid straffades försvaret troligtvis för att socialdemokrater haft hegemonisk makt för att bevara status que över försvarsområdet. 

Elektronisk övervakning blev lagligt via FRA, men försvarsmakten fick se förväntade krympande anslag. Sedan blev det politisk storm i och med att försvarsförmågan fick öppen kritik av överbefälhavaren som sa att ”vi kan försvara oss (—) ungefär en vecka” (Aftonbladet, 2013-01-03).

Det kan säkert uppfattas som att direktivet kom för att förstöra för socialdemokraternas mandatperiod med att lägga obekväma frågor vid deras bord under deras mandatperiod. 

Till viss del är det sant. Under Alliansens tid togs Nato-medlemskapet aldrig upp. Alliansen agerade precis som socialdemokraterna gjort. Till och med amerikanarna undrade vad som hänt med de borgliga som tidigare starkt kritiserat alliansfriheten.

Ett sätt att kompensera den tunga Nato-vänliga profilen var att delta i kriget i Afghanistan och i Nato-ledda operationer. Amerikanarna förstod aldrig avsiktsförklaringens luddiga tolkning, utan trodde Sverige var med i Nato. En tro som passade Alliansen väl. 

Ja, det var en rejält snurrig tid. En tid då försvaret blev materiell framför folk. När företagen och tekniken blev viktigare än personerna. Visserligen är en militär karriär att förakta, då ”okänd soldat” är det högsta priset att betala. Vem ställer upp frivilligt för något så galet som krig?

Därav det traditionella pliktkravet. 

Problemet med Alliansfriheten är att den förutsätter ett folkförsvar. Men med så lite människor som försvarar är det svårt att tala om ett folkförsvar. 

Vad försvarsfrågan ytterst är för politikerna är att visa på hegemoni över status que. Att det egentligen skulle handla om Nato-medlemskap är en illusion. I det här fallet så visade Alliansen sin forna makt.

Så visst blir det lite fånigt med en utredning som vi redan vet slutsatserna kring. 

Annonser