En komplex verklighet

I fredags skrev utrikesminister Margot Wallström och försvarsminister Peter Hultqvist på DN debatt med tanke på diskussionerna om för- och nackdelar med en Nato-anslutning som presenterades i en utredning.

Alliansen såg länge försvarsmakten som en vinstmaximerare för statligt företagande där storföretagen fick sitta i regeringsställning. Vissa mindre kloka företagsbeslut ledde till försvarsminister Sten Tolgfors avgång. Särskilt affärer med Saudiarabien blandade ihop företagare och politiker – de var inte samma sak. 

Det ledde dock inte till att försvarsanställda fick bättre villkor, eller att fler blev anställda. Istället blev det tvärtom. Vinsten åts upp av storföretagen, som erbjöd i bästa fall toppolitiker nya karriärvägar. 

På så vis är utrikesminister Margot Wallström en frisk fläkt i sammanhanget. Som det ser ut idag skulle en Nato-anslutning kosta mer för Sverige, vilket var det troliga skälet till att Alliansen aldrig tog steget fullt ut. 

Men det är också en av de politiska frågorna som betraktas som långsiktiga. Där är kravet på spekulation väldigt högt ställda. Ibland lite för hårt skruvade. Det Alliansen gjorde var att försöka öka vinsterna. Att driva stat, landsting och kommun mer som ett företag. 

Här fanns en grundsyn på effektivitet. Även en grundsyn att lönerna var för höga och personalen klagade i kör och var i grunden för lata. Så planen var att plocka fram en personal som inte klagade och jobbade så billigt som möjligt. De kunde vara välbetalda men då ersätter en elitperson betydligt flera.

Ja, det blev ju inte så bra vid sidan av företagen som gjorde miljardvinster. När de blev rikare och rikare blev försvarsanställda flertalet fattigare och färre. Det såg inte bra ut. Inte heller när fältutrustningen till övningen inte bestod mer än av ett minimum av materiel medan eliten hade allt. Då blev försvarsanställda behandlade som scouter och eliten som fantomer. 

I det här läget fick nostalgin fäste: Det var bättre förr. 

Det är där vi är idag om dialektiska metoder får ligga som grund för bedömning.

I princip var det bättre förr inom både försvaret (och bostadspolitiken). Här var försvarsmakten en aktör på arbetsmarknaden som slussade anställda till storföretag och vapenfabriker. Expertis inom försvarsområdet ledde till långsiktiga arbeten som förbättrade teknik inom välfärdsområdet.

Men det finns brister från förr. 

I princip är den offentliga forskningen om försvarsmakten väldigt liten i jämförelse med bostadsfrågan. I princip vet andra länder bättre mer om våra brister än vi själva. Ambitionerna är outtalade. En grupp av politiskt insatta vet.

Men hur ska forskningen ske i säkerhetspolitik? Idag är det knappast stora arméer som rör sig. ISIS består i huvudsak av radikaliserade personer från Mellanöstern. Grogrunden är utsatta förorter som har fått tillträde till egen kultur med minimal insyn från svenska ögon. Här tar kommuner nya tag. 

Att minska på hatet borde vara en lätt uppgift. SVT:s dokument utifrån tycker jag ger en bra relationell och differentiell bild av de syrianska flyktingarnas situation. Hur snabbt barn och föräldrar anpassar sig till ett stilla liv. Tänk att barn ska lära sig skillnad mellan bomber som exploderar. 

Det är helt ofattbart vad som händer i Aleppo som till en början var en stad på över två miljoner invånare. Stadens hemsida har blivit kapad av reklammakare som ser en vinst i allt. Även om företag inte ser en logisk vinst med reklam så gör dem det ändå. 

Hursomhelst så hänger försvarsfrågan ihop med bostadsfrågan. Bostadsminister Peter Eriksson räckte ut en hand till Alliansen igår för samtal. 

Nu är inte allt företagande fel. En viss nykterhet med hyrorna är nödvändig. Annars skenar hyrorna, vilket ger nytt liv till tillväxtregionernas kommunala ekonomier, men problemet med den politiken är att ungdomar, äldre, flyktingar och allt fler med låg- och medelinkomst inte har råd. 

Den här situationen är en social katastrof. En hyra ska inte behöva vara mer än 25 procent av inkomsten. Idag är hyran uppe i 40-50 procent. 

De privata bostadsbolagen tar inte långsiktigt ansvar. De går till och med emot alla former av inflytande från allmännyttans modell. Det råder en fientlig stämning bland de privata byggföretagen mot bruksvärdesprinciper. 

Även om miljarder skulle regna över dem så kommer de aldrig ta ett socialt ansvar värt namnet. Istället kommer de spekulera kring höjda hyror. 

Idag är svenska hushållen hårt belånade. Det säger sig självt att skildes måste betalas tillbaka. Staten betalar idag 30-32 miljarder i räntebidrag till hushållen. Det är 20 gånger mer än de ekonomiskt svagaste

Exempelvis är boendetillägget som går till de allra fattigaste pensionärerna en kostnad på 96,4 miljoner kronor. Bostadsbidraget som går till barnfamiljer beräknas ligga på 5 miljarder. Det är mer eller mindre tvingande. Prognosen beräknas öka till 6,1 miljarder 2020. 

Annonser