Obehag och behag i övervakningssamhället

Idag släpptes den holländska rapporten om den missil som träffade det flygplanet, en Boing 777 från Malaysia Airlines, flight 17. Det var på väg från Amsterdam till Kuala Lampur som är Malajsias huvudstad. Missilsystemet kallas för Buk och missilen var en SA-11. Det här var över två år sedan och de 289 ombord omkom.

Nyheten har hamnat högst upp i dagordningen på New York Times och BBC. Så det kan vara värt att fundera över en del fenomen. Det som överraskade mig var att allmänheten, eller sociala medier, fungerade som en källa för noggrann information. 

I efterdyningarna av DN:s artikelserie om “våra övervakade liv” diskuterades vad det gör med oss när myndigheter och företag spårar innehållet i våra mobiler. Likgiltighet och uppgivenhet där obehaget kvarstår. Missnöjet mot de etablerade politikerna där skarp kritik riktas mot fördelningspolitiken.

De här två rapporterna tycker jag beskriver styrkan och svagheten med sociala medier. Vi exponerar engagemang inför en global publik. 

Först styrkan. Sociala medier har fungerat som en slags bevissamlande börda i krig. Idag går det snabbt att få se hemskheterna i Aleppo. Bevis om man vill kalla det för det. 

Men samtidigt som stater fortsätter bevaka sker en omvänd bevakning, vilket gör att nätet blir en kraft mot själva statsmakten. 

Själva missilen som sköt ner det malajiska planet har en adressat: Ryssland. Närmare bestämt Putins män. Allierade separatister som utför ett tyst krig.

Nu när världen står och väger med amerikanska presidentvalet så är Donald Trump emot att USA spenderar fotbollsplan med pengar utomlands via krig. Det ger både Ryssland och Kina en möjlighet att ta itu med de globala hoten som ökar vår rädsla.

Vinner Hillary Clinton fortsätter jorden snurra som vanligt. För USA är Nafta-avtalet lika försmädligt som TTIF-avtalet är för facket. Det kommer troligtvis bli en översyn mellan handelsavtalen, vilket är en global konsekvens   av att lönerna krymper och otryggheten sprider sig på arbetsmarknaden. 

Här tror jag Alliansen gått lite fel i kritiken mot bidragsberoendet. I dagens otrygga arbetsmarknad är tryggheten att få bidrag istället för att leva på låglönearbeten. Det talas naturligtvis inte högt om detta, men underförstått är bidrag en trygghet i det globaliserade tillvaron. 

För medelklassen som fått det sämre och sämre är räntebidraget en stor trygghet. Att driva på amorteringar skulle allvarligt skada vår bidragsberoende medelklass. 

Advertisements