Att förstå resultatet av sin egen undersökning

Aftonbladet avslöjar en taktisk överlagd mejlkonversation från sverigedemokraternas ledning. Samma svensk-tyske person som är anledningen för att en medlem blir utesluten uppvaktas av partiledningen. Anledningen var att finansiera valet 2010.

Artikeln använder dessutom en negativ känslomur med ord som ”tigga” för att ta avstånd mot sverigedemokraterna. Ordet som vanligen används är partistöd.

Av motbjudande intresse är hur dividerandes av värderingar sker. Den svensk-tyske personen vill ha offentlig stöd av sverigedemokraternas ledstjärna för att ge partistöd.

Artikeln utgör också det förnyade krafttaget mot sverigedemokraterna som Jimmie Åkesson i Ekots lördagsintervju menade var avstamp inför valet 2018, som han menade var deras sista försök att bli av med dem. 

Att ge sig på sverigedemokraterna kan opinionsmässigt vara ett riskprojekt. Av den anledningen har det varit tyst om den politiska kampanjen. Om vem och vilka som deltar, men anledningen är precis vad Agenda fångade upp i partiledardebatten: regeringsbildningen efter valet 2018. Om den oacceptabla parlamentariska situationen nu och om framtidens behov i en alltmer global politisk arena.

Jag tycker också att Ann Heberlein skriver en upplysande artikel på ledarsidorna. Hon länkar till Mångfaldsbarometern som reder ut negativa attityder och fördomar mot invandrare. Hon skriver bland annat:

En hederlig forskare som kan sitt hantverk bör naturligtvis göra en ordentlig omvärldsanalys för att förstå resultaten av sin egen undersökning.

Det känns skönt med disciplin.

Och på tal om disciplin:

Med tanke på den politiska kampanjen och dess uttryckssätt i media tycker jag den borde infallit redan efter andra världskriget. 

I en religionsvetenskaplig avhandling , Regn färdas över oss, visar hur enskilda aktivister ville ta tag i nazisympatisörerna bland de egna leden i frikyrkan i form av öppna samvetsmöten – men blev stoppade aktivt av ledningen. Anledningen var enligt Joel Halldorf:

Orsakerna till denna systematiska glömska behöver inte genomgående vara en medveten censur och tillrättalagd historieskrivning, utan kan också vara ett uttryck för instinktiv och delvis omedveten vilja att undvika obekväma minnen och olösta konflikter.

Då var det svårt att städa en trappa uppifrån – och göra sig av med politiska blådårar i kostym och eller militärkläder som mini-Hitler. 

Idag är det lättare. 

I vår digitaliserade samvaro är botbänken Aftonbladet. 

Eller som Ann Heberlein menar hos gemene man:

[Asylfrågan] genomsyrar hela vårt samhälle och innebär en stor ansträngning för i stort sett alla medborgare, myndigheter och verksamhetsområden, från socialtjänst, sjukvård, polis och skola till bostadsmarknad och arbetsmarknad. Det stora inflödet av människor från andra länder och kulturer innebär rimligtvis också att svenska medborgare i högre utsträckning än tidigare har egna och konkreta erfarenheter av till exempel människor från Mellanöstern och Afrika.

Frågan är hur en sådan ”systematisk glömska” ska inträffa som efter andra världskriget? 

Då flirtade makthavare med Hitler i olika grad. 

Under Operation Barbarossa deltog exempelvis Finland. De tiotusentals svenskar som stridit sida vid sida med tyska armén kom hem med svåra minnen. Makthavare i Finland som Sverige valde ”fel sida” och kämpade efteråt med näbbar och klor för att bevara sitt anseende. De bidrog naturligtvis till en okritisk bild av sig själva i historieböckerna. Gärna glorifierad och hyllad för att kompensera kritikernas toner. 

Då viftades kritiken bort och tystades aktivt. 

Idag betalas skadestånd ut för gamla oförätter, men trappan är fortfarande ostädad. 

Annonser