Politik under förändring

Vad händer med regeringsbildningen efter nästa val? Nu är Anna Kinberg Batra beredd att samarbeta med socialdemokraterna för att lösa frågan med sverigedemokraterna som tredje största parti.


Scenariot som DN målar upp och som backas upp av moderaterna i SvD börjar bli smått verklighet. Det plågsamma är att det börjar bli smått omöjligt att få igenom budgetar i riksdagen och att nuvarande form stärker de missnöjda och kritiska rösterna som SD fångar upp. Vi har ett parlamentariskt läge där de politiskt missnöjda är många.

Jag delar naturligtvis samma demokratiska grundproblem om hur makten ska tillämpas i Sverige. I nuvarande situation är kommunerna i stort behov av ledarskap från staten. Tydligaste märks det i form av bostadsförsörjningen i kommunerna. Skolan börjar också bli ett område där de kommunala strukturerna inte räcker till vilket direkt påverkar resultat hos eleverna. Socialtjänsten kan inte enbart axla ansvaret för flyktingströmmen som inte går att skjuta upp längre.

Det viktiga här är naturligtvis att staten är stark. De kommunala bostadsbolagen klarar inte med nuvarande budget att bygga tillräckligt många hyresrätter. Inte heller socialtjänsten klarar av försörjningskravet med små som stora familjer som kommer. Det är helt enkelt inte dimensionerat för rådande situation där det tar årtionden innan personer når arbetsmarknaden och locket läggs på i en tyst men trygg social överenskommelse. 

För att kommuner ska kunna bygga bostäder måste staten på sikt vara en garant för att hålla hyrorna nere. Bostadsfrågan är helt enkelt för långsiktig för att låta kortsiktiga marknadskrafter definiera och bestämma. Idag har vi fått en situation där de fattiga flyttar runt till de billigaste områdena i bostadsbeståndet efter renoveringar vid sidan av höginkomsttagarna bor trångt för att marknadshyrorna för en bostad är för höga.

Här finns det ett stort behov av långsiktighet. Det unika med Sverige är att staten stått för långsiktighet och att hålla hyrorna nere och standarden hög. Nu när de skenar och bostadsbristen är så stor att prisbilden är oacceptabel riskerar olika former av hemlöshet att sprida sig. 

Nu tycker jag jobbfrågan är oerhört viktig. Det måste garanteras att alla får arbete och att arméer av arbetslösa inte längre fungerar som en reserv för att hålla inflationen nere. 1/3-delssamhällets modell fungerar inte längre. Dessutom riskerar den att bli 2/3-delar med flyktingströmmen, vilket visar behov av starkt statligt och kommunalt ledarskap.

Att kommunerna blir bättre på att tillvarata kompetens och sätta medborgarna i arbete. Då vid sidan av att Arbetsförmedlingen blir en tydligare aktör. Det arbetet borde intensifieras. Vi måste börja hitta lösningar för alla människor i samhället. Eller kort sagt: hela samhällspusslet måste lösas. 
Att moderaterna ansluter sig till långsiktiga politiska åtaganden är naturligtvis ett stort steg från tidigare låsta positioner och hemska spekulationer. 

På sätt och vis är det ett stort nederlag med att marknadskrafterna vägrar ta socialt ansvar utan att med prislappen skapa ett splittrat samhälle. Men det är också ett begynnande nederlag för svenska politiken om det sociala ansvaret blir stigmatiserat. 

Vilken grupp drabbas näst är frågan. Inte vilken grupp som gynnas mest.
Sverige har tidigare varit unikt i världen med politisk långsiktighet för att garantera medborgaren ett samhälle som fungerar. Det politiska arbetet med att lägga pusslet unikt för Sverige är mycket viktigt.

Exempelvis finna det gott om människor som inte fått se något vatten alls rinna under broarna på lång tid. Att garantera arbete och därmed låta samtliga samhällskrafter hitta lösningar för enskilda individers situation är mycket viktigt. 

Det går inte reducera frågan endast till Arbetsförmedlingen och socialtjänsten och låta årtionden passera utan en minsta gnutta tro på medborgarens förmågor och potential. 

Vi måste politiskt våga attackera grogrunderna för det politiska missnöjet. 

Annonser