Skuggsidan av nätet styrde presidentvalet

ONSDAG. Få tänker riktigt klart i relationen mellan Julian Assange och Hillary Clinton som förlorade presidentvalet och Barack Obama som avgår den 20 januari som president.

Efter att ha läst Svenska hackare – En berättelse från nätets skuggsida, så blir det lättare att förstå. Hämnden, som varit så central mellan fria nätets radikaler och etablissemangets myndigheter som använder 256-bitars SLL-kryptering för sin webbtrafik.

Men sett ur Assanges ögon så blev hämnden ljuv när han kunde släppa 30,000 mejl från hennes privata server. De avslöjar en omfattande korruption och manipulation av medier – vilket misskrediteringen från Obama inte räckte ända fram.

På något sätt sammanföll Assanges hämnd med liberalismens moraliskt bekväma sätt att sopa bort obekväma frågor från politikens och samhällets bord till individens ansvar, som har ännu färre möjligheter att agera än kollektivet tillsammans.

Just manipulationen av kollektivet med liberalismens utopier om karriärvägar som endast gäller få utvalda medan flertalet hamnar utanför.

Frihet och öppenhet som liberalismen värnar om har blivit manipulation av folket. Den kritiken tog Donald Trump på allvar. Media försöker hitta sambanden men också styra innehållet, vilket har gått över styr. 

Assange, Brexit, Donald Trump och Sverigedemokraterna är samma andas barn. Den vita mannen är tillbaka och söker efter en modern identitet bort från minoriteterna vars skydd också blivit politik, men där gränserna främst gäller tillströmningen av ny billig arbetskraft genom flyktingar eller fria gränser med billig arbetskraft. 

Socialdemokraterna har mitt i den globala påverkan ryckts med och framgångsrikt etablerat en initaial politik, men mitt i förändringsivern glömt bort att försöka utveckla och anpassa – istället råder beröringsskräck.

Här har troligtvis de liberala krafterna tagit vid, vilket bland annat satte stopp för Håkan Juholt. I mina ögon hade han helt rätt, men svårigheterna med att kommunicera en politik som väljarna förstår är ibland bortom media.

Trump väljer att inte ha några presskonferenser efter att samma media som försökt sluka honom nu vill in i finrummet. Den liberala logiken har i grunden ingen moral i sig själv eller en sund moralisk självkritik. 

Det i sig skapar en paradox där friheten från moralen i en tid där social ansvar krävs av arbetsgivare, media och andra helt plötsligt kommer till korta.

Att liberalismen passar för just journalister beror på de sociala koder de själva sätter upp för integritet, men som också utesluter solidariteten – som begreppet socialt ansvar representerar.

I bostadskrisens Sverige där behovet är extremt stort, står vi inför liknande stora beslut som efter andra världskriget. Problemet är att ingen tror just nu på solidariteten som bärande samhällskraft.

Att tvivla på sin egen politik och avsäga sin värdegrund i liberalismens bristande känsla för solidaritet är i mina ögon sveket gentemot väljarna.

När liberalismen faller i världen så borde socialdemokraterna inte oroa sig. Den vita mannen måste ha en plats i partiet och samhället – inte främst i media. 

Kristendomen har sin plats i den västerländska demokratin och är den enda religionen som kan tillåta ateister och andra religioner att finnas sida vid sida.

Kort sagt. Att de andra – oavsett vem eller vad- inte tål varandra är inte kärlekens problem. Kärlekens problem är att inte älska. 

Annonser