Ska polisen få ersättning för att bli utsatta för våld på jobbet?

FREDAG. Frågan är enkel och en flera ledarsidor uppmärksammar problematiken med våldet som möter personal som jobbar i skolan och hos polisen. Den tuffa kulturen som också kräver att allt sopas under mattan och kan få konsekvenser i form av en kultur av pennalism.

Vad händer med en människa som endast är tacksam och glad och saknar ett sunt kritiskt, eftertänksamt och källgranskande beteende? Troligtvis blir tillvaron smått besvärlig, eftersom en positiv hållning möjligtvis räddar självkänslan men bäddar för att problemen kvarstår.

De uppemot tusen poliser som lämnat jobbet är en saftig tragedi. Liknande har hänt inom skolväsendet där lärartjänsten omfattar alltmer situationer som aspirerar till hot och våld.

Ett visst mått av acceptans behöver det finnas för frustration och att någon blir utmanande och förbannad. 

Den amerikanska kulturen ger medborgaren en hög status i relation till myndigheter. Paradoxer saknas inte. Samtidigt finns det en nolltolerans för våld som gjort att de som känner mest frustration och saknar egna verktyg att hantera sina känslor oftast hamnar bakom lås och bom. 

På sätt och vis kändes det väldigt bra med president Barack Obama som också väckte sådant hopp hos den svarta delen av befolkningen. Han har nog tvättat bort många fördomar med sitt milda och timida sätt att vara. 

Så kommer Donald Trump likt Joe Killer, våldets Gud, för att travestera på en låt av Magnus Uggla. Den vita mannens våld styr världen. Den är normaliserad och det goda våldet är markerande, varnande och vedergällande. 

Tänk om medborgare skulle angripa varje auktoritet i samhället som ställer krav på dem? Tyvärr händer det. I Nyköping rycker militären med k-pistar ut för att hjälpa polisen när knarkare snedtänder. Det tror jag knappast händer i förorten i Stockholm eller Göteborg. Men här håller en nära relation till försvarsmakten liv i landsbygden. För den delen med polisen och lärarna också.

Pessimisten i mig hatar våldet. Särskilt mot de som saknar referenser. Små barn. Men ungdomar som kastar sten kräver en viss finess. 

Att polis och lärare inte är rädda för smärtan och kan ibland se bakom den. Det ger dem möjlighet att möta människan bakom våldet. Oftast mår de dåligt och plågas av hemska minnesbilder som kväver självkänslan. Även den mest inbitna och olyckliga människa brukar känna detta.

Men det finns kallblodiga personer. Utrustade för hämnd, vedergällning och krig. Soldater som dödat och kommer tillbaka hem svårt skadade är kanske glada för att ha livet i behåll när fienden istället fått möta döden. Men även de har en historia.

Hursomhelst så borde svaret vara ja, ja och åter ja till att polis och lärare ska få ersättning för det meningslösa våldet. Det gäller även barn, men den ersättning de ska få är terapi hos en skolad samtalspartner som förstår att våldet skapar trauma och fryser personligheten. 

Annonser