Obama benådar Manning och tänder hopp hos Assange och Snowden

ONSDAG. Två dagar före doppardagen då Donald Trump blir president i USA. Obama har bestämt sig för att frisläppa Chelsea ‘Bradley’ Manning som jobbade som underrättelseanalytiker och läckte information till Julian Assange, som pantsatt sitt liv åt hen för att komma till USA.

Ja, så går det att sammanfatta morgondrevets otidsenliga nyheter varannan halvtimma som ska kablas ut som korv till folket. En liten variation i TV4 med lite gladare och piggare personal som sitter på morgonsoffan med trevlig stämning och avger trygghet till folket. 

Varför kan de inte lägga SVT:s morgonsoffa på Facebook så den blir lite mer interaktiv? 

Nu friges även generalen James Cartwright som ljög om att han inte läckte information. 

I den tuffa jargongen underrättelsetjänster emellan kan en sådan här synd sluta med blotta förskräckelsen där vederbörande hittas livlös under en bro. Då för att undvika satellitupptäckt av ett annars så överbelastat säkerhetsmedvetande. 

Spioneri och även hackning handlar oftast om försäljning av informationsfördelar  till konkurrenter. Vid ytterst få tillfällen korsar nyfikenhet och det kärleksfulla samvetet varandra i något som liknar ärlighet. Assange, Snowden och Manning har gjort medborgarna medvetna om att staten numera finns i varje mobiltelefon. 

Obama kan knappast själv vara någon förebild som lät NSA hacka syrianernas mobiltelefoner och visade Senaten videoklipp på barn och vuxna som bokstavligen höll på att dö i gasen Sarin.

Var det rätt av USA att hacka syriska medborgares mobiltelefoner för att använda det som ett underlag för en amerikansk attack mot Bashar Al-Assad 2013 som avstyrdes i elfte timman?

Var det fel av Bradley Manning att läcka en film där amerikanska soldater lekte med människors liv som endast görs i first-person-shooter spelen? 

Båda ville uppmärksamma någon mänskligt allvarlig brist. 

Att Assad ville avskräcka sin befolkning från att göra uppror under arabiska våren satte 1/3 av den i rörelse.

Jag måste säga att den syriska befolkningen som kommer till Sverige är ett av bland de mest kompetenta folkslagen som kommit hit – förutom finländarna så klart. De följer mer ett modernt familjelivsmönster och är långt ifrån så traumatiserade och krigshärjade som balterna eller somalierna. Eller för den delen finländarna som började jobba i fabrikerna runt omkring i landet.

Det säger något om hur snabbt den arabiska våren urartade. Trauman hinner inte gro särskilt mycket under den globala eran. 

Där Obama valde att ställa sig på rebellernas sida och därigenom orsaka både en flyktingström och legitimerandet av IS. 

Ett blunder som börjar beröras. BBC:s Jeremy Bowen tycker jag berör ämnet balanserat. Likt Antoine Vitkine dokumentär är det Assad som dragit det längsta strået. 

Tidigare har journalister, läkare och annan personal haft möjlighet att agera vid sidan av kriget, som under 70-90-talen men det här kriget är synnerligen blodigt, vilket gjort dem till öppet villebråd för både rebeller, terrorister och Assad.

Låt säga så här. Terroristernas nätverk blev stärkt av att Obama och även EU ställde sig på de moderata, västvänligas sida. Sedan vill kritiker skylla på Assad, men sanningen ligger nog närmare något mitt emellan. Att terroristerna kunde starta ett nytt större krig mot väst genom IS – höjden av fräckhet så klart – med våra vapen och vår teknologi, vilket gjort dem överlägsna. 

Vad Obama upptäckte var att det fanns liv i den gamla postsovjetisk relationen vars ömsesidiga åtagande ökade när Assad sökte skydd hos Putin. Därför blev det tvärt hands-off  för Obama. Alternativet att kasta sig in i ett nytt Vietnamkrig med mycket osäker utgång. Något som forma presidenten Jimmy Carter kunde avråda honom från. 

Men det ligger en del i Trumps kritik av Obama att han skapade IS. 

Det är naturligtvis lätt att vara efterklok. Arabiska våren var verkligen ett tecken i tiden. Men Bashar Al-Assad var ingen Muammar Gadaffi, som väst både älskade och hatade och lät sig både förföras och manipuleras. 

För historiskt intresserade kommer Obamas ansvar och roll granskas noggrant. Även om jag tar upp kritik mot Oabama så kommer hans eftermäle förbli positivt. 

Att vara världspolis är långt ifrån den trygga morgonsoffan. 

Advertisements