Passar rädslan de politisk korrekta?

TORSDAG. Vad händer med Sveriges säkerhetspolitik efter att Donald Trump blir president? Den politiska relationen till Ryssland är klassisk beröringsskräck där orden vägs på guldvåg. Mycket kan kokas ner till att Rex Tillerson utan problem skulle ha godkänt att Nordstream etablera sig i svenska hamnar. Donald Trump skulle nog säga att det gynnar arbetsplatserna medan rädslan mer passar de politisk korrekta.

Landsbygdens problematik består i något som kan beskrivas som ökad narkotikahandel vid sidan av militär närvaro. En närvaro som inte är så vanlig i Stockholm. 

Mycket av bevakningen ligger på grannen i öster som senaste decenniet stärkt sina muskler, vilket inte minst märktes i Syrien när den forna postsovjetiska kollegan Bashar Al-Assad kom krypande för att få hjälp.

Trots blodet på händerna så var knappast Vladimir Putins den som dömde lika kraftfullt som Barack Obama. I sin hårda retorik vägrade Assad att släppa makten till olika fraktioner som ville ha samhällsförändringar som var historiska motiverade. Så han fällde tunga bomber och släppte gas ut till lokalbefolkningen som inte stod på hans sida.

Obama tyckte Assad var galen medan Putin tog honom till sig och adopterade samma syn på fraktionerna som på tjetjenerna som väst försökt infiltrera för att få kontroll över ryska intressen, vilket ses med oblida ögon i Ryssland.

Carl Bildt som genom Lundin Oil var i samma bransch som Rex Tillerson fick svensk media på sig och belades med munkavle från moderaterna kansli för att inte sprida någon annan bild än den usla som Ewa Stenberg nämner i DN.

Nu är jag född i Finland och saknar i stort sett den här rädslan för ryssen. Min släkt på pappas sida bor i Imatra som ligger vid ryska gränsen. Förlusten av Viborg är fortfarande kännbar och en traumatisk relation till Ryssland finns där med förhoppningen att de ska visa lite förlåtelse och god vilja. Andra världskriget kostade min ursprungsfamilj en för tidig död av både pappa och morfar.

Tuffast var det för mormor som starkt ogillade när Sovjetunionen bombade Helsingfors. Morfar deltog i kul- och granatregnet och fick retirera med finska armén för att överleva. 

Svaret var oftast att dränka sorgen i alkohol. Min morfar var dock elitidrottsman som tränade sin kropp. Men efter kriget blev det en omöjlighet. 

Nu bade Mannerheim tidigare varit anställd av ryska armén innan han flydde från bolsvjevikerna som jagade tsarens närmaste. Mannerheim var del av svenska adeln. Han lärde sig finskan likt Siberlius och blev snabbt adopterad av finska befolkningen. 

Men bitterheten gentemot de svenskafinska i Helsingfors är påtagligt historiskt. Kritiken är knappast på sin plats eftersom det skulle vara att släppa på maktpeivilegierna i samhället. En historisk granskande kritik som den mot drottning Sylvia eller Wallenberg är heller inte på sin plats.

Det finska förhållningssättet var att korsa mellan den svenska adeln och den ryska administrationen som den kallades för på de krigavunna områdena. 

Sannfinländarnas sätt att belysa detta var minst sagt osmaklig, men just avsaknaden av en adel var just problemet då när staten skulle konstitueras. En adel som också blev accepterad. Medelklassen var långt ifrån stark i Finland efter andra världskriget. Det fanns heller ingen tjänstemannakultur. 

Däremot låg arbetet i fokus och därför alstrades många barn för att dela på arbetsbördan på landsbygden medan storstaden var måttlig. 

I en global värld där bredband är viktigare än geografisk mark som oftast fungerar som något som går att fästa blicken på känns nationalismen aningen föråldrad. 

The Global Deal kunde om möjligt gälla i New York som Moskva.

Till skillnad från Alliansen var Reinfeldt eller Borg knappast särskilt intresserad av Ryssland eller försvaret.

Här lämnades det nationella ansvaret till försvarsministern som oftast blivit en förlängs arm åt försvaret än en politisk ledare.

Rädslan passar för att beskydda maktprivilegierna. Den politiska viljan består oftast i ett ointresse men rädslan säljer. Reinfeldt såg rädslan som del i ett bredare motiv: egenintresset.

Här har statsminister Löfven klarat av Saudi-Arabien på egen hand. 

Förhoppningsvis är det annat än rädsla och isoleringspolitik som kommer från Trump och att han har en strategi för Europa. 

Annonser