Hur Trump och Obama skiljer sig som talare

MÅNDAG. Idag vaknar världen upp till en ny amerikansk president. Det känns omtumlande med ny kritik som känns aktuell medan gammal kritik känns inaktuell. Donald Trump berättade att Barack Obama hade lämnat ett brev efter sig till honom som han inte hade läst. 

Sedan berömde han oväntat Mexikos president och sa att de hade haft ett underbart möte. Efter att personalen svurit eden till patriotism, hängivenhet och trohet så uppmuntrade Trump deras familjer att förenas med dem.

Att just Mexico kom upp som något positivt handlar om att Trump inte tog upp om det i talet under installationen. Att bygga en mur för att stoppa flyktingströmmen från latinska lyckosökare är lika impopulärt hos människorättsaktivister i USA som hemma i Sverige. 

Jag tycker frågan om protektionismen måste ses i ett globalt ljus. Det är inte samma gamla protektionism, utan det handlar om att se över avtal och försöka dra det längsta halmstrået. Naftasvtalet gäller även Kanada och det är Trumps första steg som han tog i går för att sätta arbetarna och de arbetslösa främst. 

Han såg mycket allvarlig ut i själva installationen och gick ensligt in själv ungefär som han bar ett kors – förväntningar som var ställda på honom.

Egentligen vill de flesta politiker detta. Bli fri från lobbyister som tränger sig på och till slut blir en del av makten. Men de vet inte hur utan blir istället en del av lobbysisterna.

Sten Heckscher utredning om politikers sidbyten är på väg att bli klar och blir troligtvis något som faller i läppen för svensk del att anpassa sig till den nya världsordningen. Kritiken är naturligtvis monumental och skadar det politiska förtroendet. De etablerade blir än mer etablerade istället för att göra service åt folket, vilket Trump betonade för sin personal.

Det är smått paradoxalt att en republikansk president bedriver en klassisk arbetarpolitik där solidariteten för arbetarna ligger i centrum. Liknande fenomen ser vi i Sverige där sverigedemokraterna har lyckats bli en tyst proteströrelse inom fackföreningarna.

Att Anna Kinberg Batra agerar under fritt fall är inget som går under kritik. Opinionsmätningarna ger sverigedemokraterna siffror som pekar på att de kan öka med tio procentenheter från 12,86 procent i valet 2014.

Inom socialdemokraterna har facket länge kritiserat TTIP-avtalet som troligtvis kastas i sjön nu när Trump kommer till makten. Även nej-anhängarna till EU har mycket likheter med Storbritannien som Trump berömmer. 

Nej, att lägga locket på för kritiken från verkligheten är verkligen ingen smart drag just nu. Att försöka manipulera opinionen med större och fler lögner är smått lönlöst då de flesta går att genomskåda på femton sekunder via nätet. På så vis har vi fått en transparent nätdemokrati.

Hur Trump lyckades styra hela sin presidentvalkampanj genom 140 tecken och bli president kommer nog gå till historien. Han använde sig av korthuggna beslut som levererades i en förpackning som han inte ena själv äger. Som dessutom är gratis. 

Här var Obama en fena men han höll istället maratonlånga monologer eftersom hans bästa sida var att just tala. Ärligt talat tappade jag fokus redan efter 30 minuter och pressade jag mig till 45 minuter så slumrade jag till eller började automatiskt göra något annat. Någonstans mellan 33:e och 40:e minuten så fångade en tidning ett intressant inlägg som blev en nyhet. 

Obama var under talet aldrig trött utan oförtrutet fokuserad och inspirerande. Så höll det på i åtta år. Inte ens hans avslutande presskonferens som hann bli två nästan lika långa passage blev kortare. Trots att han höll ett kort tal så svarade han på frågorna längre istället. Han menade att de långa svaren var nödvändiga. 

Onekligen kunde Obama prata länge och hålla fokus till ämnet utifrån ett naturligt driv. Motivationen att tala stagnerade aldrig.

Men under Trumps femton minuter långa tal inför kollegorna i Vita huset så hann han säga mycket. Naftaavtalet skulle ses över med Kanada och Mexico. De var underbara och ville samarbeta. Punkt.

Istället för att lägga så mycket fokus på sig själv så lade han den på andra runt omkring sig. Obama gjorde det i princip aldrig. Möjligtvis som god gest, men han var alltid presidenten med stort P i sin roll. Trump är presidenten som tycker om att styra bakom kulisserna. Men den politiska showen har inte slutat, bara tagit en annan form.

Advertisements