Franska presidentvalet väcker nya tankar

I Netflix nyligen publicerade politiska porträtt av Emmanuel Macron: Behind the Rise får tittarna följa presidentkandidaten och hans stab ända fram till valdagen.

Macron har likt Jimmie Åkesson snabbt skiftande repliker som avväpnar anklagelserna som smids emot honom. Likt Ingemar Stenmark smeker han varje pinne med en rasande hastighet och verkar utåt sett hålla ett imponerande lugn. Från start till mål och långt efteråt.

Han kallar ägget som kastades av en demonstrant och träffade hans huvud för en lyckoträff. Trots att en nära medarbetare i staben dör håller Macron ett brandtal inför kollegorna om att dö i strid på fältet, då utan att darra på mnchetten. När den judiska lobbyn anklagar honom för att använda deras parametrar i ett annat sammanhang ålägger han ett besök i deras minnesplats. Arbetarrörelsen krokiga gång leder till starkt möte med dess företrädare på Whirlpool där luften skuggas av bränt gummi.

I mötet med arbetarrörelsen är Macron missnöjd med sin stab. Möjligt att de blivit tagna på sängen av deras intresse. Här tillrättavisar Macron sin stab och ber dem att vara professionella. När han senare ska möta arbetarna tillrättavisar han säkerhetspersonalen runt sig och säger att om han lyssnar på dem så slutar han som Hollande. Faktum är att det inte finns några säkra möten, menar Macron och visar på initiativkraft.

Macron saknar inte tillit. Han saknar heller inte högt buret huvud, empati och förmåga att överbrygga infekterade konflikter.

I slutet av kampanjen ber han staben att släppa alla distraktioner och fokusera helt på franska folket. Ett slags ömhetsbevis. 

Macron saknar inte överlåtelse. Denna mänskliga förmåga att utöva när det kommer till åtaganden i nära relationer som kräver ständig bekräftelse.

Gällande de falska anklagelserna avvärjer han dem teatraliskt: “Om ni hör dem och de pratar om mig, så är det inte jag. Det är möjligt att det är mitt hologram, men det är inte jag”.

Han känner ingen skuld. En känsla som lätt annars fastnat i själen.

Nu håller jag med om att både franska och brittiska arbetarpartiet är mer vänster, vilket gör Macron i svenska mått mätt en socialdemokrat. Faktum är också att Barack Obama ringer honom. Han är definitivt inte en rasist och en högerman. Inte heller får jag intrycket att han är en nyliberal som blint tror på marknadskrafter.

Det är också viktigt att som statsvetaren Bo Rothstein (DN 170521) poängtera att Macron är heller inte sprungen ur något traditionellt parti. Han slår ett varmt slag för statsvetaren Amartya Sen som grovt förenklat menar att rättvisa är att samhället ordnas så att människor ges möjligheter att förverkliga sina livsprojekt. Då likt en demokratisk fotbollscoach som bedömer mänskliga förmågor där alla får vara med.

Nu slår jag mig inte på bröstet och säger att Macrons personliga professionalism är lösningen på alla problemen. Men just nu känns det ovanligt rätt.

Då slås jag också av att han heller inte är någon miljardär utan har tagit stora personliga lån för att bekosta presidentkampanjen. Ingen Donald Trump, utan en bankman som är van att agera linjärt.
En andra chans, är Macron villig att ge de som berövats möjligheterna till självförverkligande i globalismens nyliberala kantstötta era. Det visar han starkt prov på i Netflix dokumentär där arbetarrörelsen står och väger mellan vem de ska tro på. 

Om man ser till väljarna, Generation X (1964-1975), så vill de ha en linjedomare som blåser offside när det är offside. 
Med tanke på Eurofonds aprilanalys finns der flera frågetecken kring den nordiska modellen. Vad  Macron, som är själv född 1977, främst kommer att fokusera på kommer naturligtvis vara svaret. 

Advertisements