Är du lämplig som person när du är utrikes född?

Det pågår ett lågintensivt pelemiskt krig mellan nättrollen och Fake News – det vill säga mellan de som står utanför strålkastarljuset och lönelistan och blir utnyttjade som gratis slavkraft i ett digitalt maskineri – och de som sitter på informationen  och kan bestämma agendan och ge tolkningsföreträde åt de redan priviligierade eller deras älsklingsobjekt som får en krattad manege och uppsparkade dörrar. 

Det lågintensiva kriget, eller med mer akademiska ord, alarmerande konfliktzon handlar om att människor ställs i utanförskap. Vissa arbetsplatser utnyttjar sina medarbetare och ger dem inget utrymme till återhämtning. Efter några år känner de att deras inre batterier är tömda och de i ledningsställning som utgett sig för att vara samhällssvaret har kapitulerat efter att själva fått betala ett högt pris. 

Det är inte lätt att ändra ingånga spår på arbetsplatser. Det finns gott om statliga och kommunala bolag som kan vittna om konflikter mellan generationsgränserna och vem och vilkas barn som fått en tjänst på grund av att deras föräldrar jobbar där.

Nepotism hamnar högt i studier om korruptionen i Sverige även om det är högst naturligt att med alla medel rädda sin egen avkomma från vår hårda inträdeskrav till arbetsmarknaden. 

Förutom att kraven är hårda och akademiska så är de också personliga. Du ska vara lämplig som person. Attityder ska beskäras och självförtroendet oftast knäckas. Vem minns inte Zlatans impopularitet och medierna som försökte lyfta fram motpoler trots att det inte fanns någon? Diskussionen landade ofta i om Zlatan var lämplig  som god förebild. 

På fotbollsplanen löste Zlatan det genom att göra mål där den ena överträffade den andra. Den möjligheten till revansch har inte barnen som är utrikes födda idag.

Utanförskapet är en realitet och det är en reproducerande realitet, enligt en ESO-rapport om hur väl skolan integrerar sina elever som är utrikes födda. Sedan att den är mycket dyster visar att de samhällsreformer som skett tidigare har mer varit kosmetiska än demokratiska.

Systemet bygger på problem och att problemen fortsätter. I grunden hugger systemet på problemen, men löser inte problemen även om det finns små ljusglimtar här och där.

Eftersom segregationen är ytterst en demokratisk fråga så tycker jag att greppet bör vara av politisk bredd.

Eftersom segregationen är så djup blir också bidragen stora, vilket kommer vara den allmänna försäkran som bär de utsatta områdena framåt. 

Advertisements