När gammal medicin smakar mycket bättre

Återigen vaknar vi upp till ett terrordåd. En skåpbil körde in i en folkmassa på London Bridge och därefter vidare till Borough market. 

I fredags brann klocktornet i Nyköping. Några ungdomar sågs springa från platsen. Även en bomb var på väg att tillverkas i Isaksdal som engagerade bombenheten hos Polisen i veckan.

Återigen säger inte media vem som gjorde något i rådsla för att skapa motsättningar. Sociala medier är snabba med att peka ut något arabisktklingande namn. New York Times gjorde det senast i attentatet i Manchester.

Men ska vi vara ledsna och se på vad som händer och/eller ska vi vara arga och gå till botten med det hela? Stefan Löfven twittrar om ”deep sadness and great anger for the innocent lives lost in London last night. We must defeat terrorism.” 

Det smått fånigt att polisen i London inte får bära vapen. När män kommer med manchetas så måste de försvara sig. Nästa steg är att skicka in någon form av militärliknande polis med unga atletiska män. Det tog 8 minuter. En tid då tre personer gick lös på restauranggäster och slaktade dem.

Ärligt talat har det blivit lite fånigt med besattheten kring träning in i absurdum och försöka utbilda bort sorg och förluster. Visst är det bra med träning, men just den selektiva delen känns uppskruvad till vansinnets gräns. 

Sanningen är att alla kan försvara sig med till buds stående medel. Att det endast behövs ett vapen för att antingen försvara sig eller angripa. Träningen består oftast av erfarenheten. 

Men att administrera bort vårt eget totalförsvar vilket skett i decennier känns inte bra – nästintill ren dumhet. Vad förmår en liten insatsstyrka mot ett beväpnat totalförsvar? Oftast är det senaste tekniken som ger fördelen, knappast den mänskliga faktorn. Dessutom borde det ligga i varje persons intresse att skydda vår demokrati. 

Tidigare kunde Sverige under 50-talet utbilda mot en rysk invasion, men vad ska man kalla detta för som händer i London eller vad som pågår i våra förorter? 

Vart tog kurserna vägen som kallades för ”att tänka som fienden” osv. Ytterst känns det som vi stillasittande ska titta på vad som händer medan vår demokrati monteras ned eller att våra kulturminnen skändas. 

Likt strutsen ska vi stoppa ner huvudet och låtsas om att det inte ska hända igen. Faktum är att det har redan hänt och våra myndigheter som ska skydda oss med kraftfulla åtgärder var både tomma och maktlösa. I åtta minuter i London och helt i Nyköping.

Sedan när blev folket maktlös? Tidigare uppfostran och social kontroll var möjligt extremt rigid och inget att längta tillbaka till. Men när det här händer smakar gammal medicin mycket bättre. 

I London är polisen rädda för att allmänheten reagerar. Ska de inte reagera på att gäster blir slaktade på en restaurang?

Problemet är att liberalismen och marknaden inte tror på detta. 

Jaha? Sedan när kunde vi köpa oss ur vansinnet? 

Annonser