Fler lampor behöver tändas än släckas

Igår så deltog jag för första gången på en Pridefestival! Då i Nyköping som fylldes med uppskattningsvis fyra tusen människor och blev för en stund mer tätbefolkad än tunnelbanans rusningstrafik i Stockholm. För en liten ort som Nyköping har publikstormarna varit glesa genom åren, men en hyllningskör till kärleken och demokratin visade här inga gränser. 

Festen var barnvänlig under paraden. Det fanns inget obscent eller hatiskt eller förtryckande, vilket kantat hbtq-frågan under dess första decenniet. Möjligt om man vill hitta en obscen gest så gick en hellsangelskarikatyr förbi scenen och gjorde djävulstecknet. 

Eftersom Stockholm har en puls så har Nyköping en fin familjeanda, där unga växer upp och några skaffar barn och satsar på en traditionell familjekarriär medan andra kombinerar med studier och flyttar ut. Att HBTQ-rättigheter välkomnas så tydligt ger regnbågsfamiljer nytt stöd. 

Här har socialdemokraterna ett starkt fäste och har inte drabbats av samma jobbflytt som andra platser i Sverige där det politiska missnöjet har fått växa till hopplöshet. 

Eftersom försäkringskassan var Alliansens senaste mål har det blivit svårare för yngre generationer att ersätta arbete med bidrag. 

Vi har också ett kulturrevolution på gång mellan svenskar och muslimer. I Nyköping finns det spår av problemen men det finns också gemensamma krafttag vilket kan lugna riksdag och regering. 

Det finns en debatt om att terrorhoten med kulturella förtecken ska betraktas som ett socialt problem. I princip sover aldrig en kommun och har ansvar för sina medborgare alla tider på dygnet, vilket också är garanten för säkerhet och trygghet i en ny tid. Det ligger i människans instinkt att värna om sitt eget och sluta sig inåt vid yttre faror. Svaret borde vara mer trygghet för en kommun och mer säkerhet för en stat. 

Istället ser vi oftast den andra sidan i media. Iranska gerillagrupper som hjälper irakiska staten avrättar summariskt sunnitiska män. Då med förmodade ursäkten att terrorister är experter på att gömma sig bland civilbefolkningen.

En öppen debatt i Iran kunde räddat livet på tusentals orättvist avrättade sunniter. En kritisk fråga hade skapat lite rättvisa. Soldaternas samvete hade fått utrymme.

Det är därför debatten är så viktig. Den ger ett demokratiskt samhälle en katalysator för tankar och åsikter.

Nu har fake-News-debatten fått ett ansikte. På sätt och vis är den kritisk mot de kritiska. Men att likt Donald Trump säga till de journalister som inte tycker som han “you are fired” har snarare tagit den västerländska debatten in i en dokusåpa än en världskris. Det är också vad en demokratisk kris med sverigedemokraterna skulle få för politiska konsekvenser.

Nu är gränserna mer eller mindre stängda. Migrationsverket gör sitt jobb och skickar hem de som kommit hit av ekonomiska skäl. Om möjligt skulle Sverige utifrån egna förutsättningar i framtiden göra en realistisk kalkyl på hur många flyktingar vi kan ta emot. En realistisk flyktingkvot. För den som Migrationsverket nu har är långt ifrån verklig.

Oviljan att samtala med Sverigedemokraterna i sak beror på att “de är ett rasistiskt parti på nazistisk grund”. Någon måste fråga varför de vinner politiskt förtroendet. Jag tror en debatt med sverigedemokraterna är lättare att ta än en debatt med wahhabitiska företrädare. 

Nu analyserar Stefan Löfven i att vi blivit för slappa i vår gemensamma inställning och saknar en allmän pliktkänsla. Samtidigt är det statens roll att uppfostra medborgare. 

En tuffare lagstiftning är därför på sin plats bland många andra åtgärder. De som kastar fimpar och godispapper borde oftare få böter. För det krävs ytterst ett närvarande och motiverat samhälle. Fler lampor behöver därför tändas än släckas.

Advertisements