När de intellektuella blev omkörda av de på gatan

Det är lätt att börja misströsta som socialdemokrat när opinionsundersökningar visar att Stefan Löfven alltmer börjar bli ett sänke för socialdemokraterna.

Sedan vinner Jonas Sjöstedt (V) på att samarbeta med Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) genom att peta i regeringens budget.

Kommunerna tjänar visserligen på mer pengar till verksamheten om pragmatismen får styra. Sedan är 2 miljarder mer en symbolisk summa jämfört med de extra 100 miljarder som invandringen kostar Sverige.

Å andra sidan är socialdemokraterna både vinnare och förlorare i regeringsuppgörelsen. Liknande uppgörelser hade skett om socialdemokraterna varit i opposition.

Samtidigt är mycket fel. En person som Greta Thunberg är inget värd i Sverige (på grund av Aspergers) men har ett stort värde utomlands för sin klimataktivism. Jag menar att många dömer henne innan hon ens har hunnit komma till tals här.

Kanske är det så att vi i Sverige har tröttnat på politiska aktivister medan den globala scenen välkomnar våra egna med rockstjärnastatus?

Helt plötsligt blir karriäristerna omkörda av de på gatan.

Även om Jimmie Åkesson också mer eller mindre är något som katten släpat in så har han tagit sitt parti jämsides med socialdemokraterna.

Deras svar är att socialdemokraterna har mer blod på sina händer i rasistfrågan än de själva.

Eftersom ingen svarar på frågorna de ställer eller för den delen bemöter deras påståenden uppstår ett vakuum i den politiska scenen.

Här behöver nog Stefan Löfven bli mer direkt i sin retorik. Mer pricksäker. Även om det är svårt.

För även Henrik Arnstad förstod att Sverige sympatiserade med nazismen fram till sommaren 1943. Att efter det svängde opinionen till fördel för de allierade. Att Sverige snabbt var på tårna med eftergifter med mera visar på stor nationell uppoffring.

Finland agerade irrationellt och fick böta dyrt för Mannerheims misstag.

Även frikyrkligheten var ingen pålitlig partner även om de blev snabbt accepterade som de nya Israelvännerna. Liknande skedde i arbetarrörelsen.

Vad händer med ett ljus om man tänder det på båda sidor?

Så de intellektuella såg snabbt att Hitler skulle likt ett ljus bränna ut sig med ett tvåfrontskrig.

Kanske är det så att socialdemokraterna bränner ut sig i regeringsställning? Även om det fungerar med socialdemokraterna i regeringsställning är det bättre att låta det bero. Istället hade den politiska striden fått ske i riksdagen. Där hade socialdemokraterna haft större utdelning än i regeringsställning.

Nu återstår det att se. För att kasta in handduken i förtid skulle vara ett misstag?